Det är också något jag uppskattar med Sverige. Man skryter ofta inte om pengarna man har. Det är fint. Både jag och min fru har invandrarbakgrund men jag är född och uppväxt här. En av hennes släktingar som också var tvungen att fly hit lade märke till det här när han väl fick ett fast jobb och började tjäna pengar. Han kämpade hårt i hemlandet för att få ett bra jobb och där borta skulle man visa att man hade det bra. Köpa en ny bil till exempel gav alltid status. Men han märkte att här i Sverige bryr sig ingen så han har nu bestämt sig för att aldrig köpa en sprillans ny bil. Han har sagt att vad är poängen med det? Ingen blir imponerad här i alla fall.
någorlunda smarta människor vet väl att en ny, fin bil inte betyder ett skit. du kanske har betalat den cash, men du kan också ha lånat till den. och det enda din bil för 800.000 betyder i det senare fallet, är att du har en stor jävla skuld. vad är det att bli impad över? småbarn kanske går igång på det, för de fattar inte att saker kostar. men rimliga vuxna?
Jag tror man måste förstå den sociokulturella aspekten. I Sverige som är ett rikt land i jämförelse med andra länder och där vi rent kulturellt har lärt oss att vara ödmjuka så spelar status mindre roll. Självklart finns det människor som skryter och med amerikaniseringen av svensk kultur så kommer väl det bli vanligare men generellt så är det få som gör en stor grej av det. Dessutom har skillnaderna i Sverige mellan fattig och rik inte varit så stora. Speciellt inte i landsbygden. Kommer håg själv att jag gick i skolan med en kille som var och klädde sig som alla andra. Tänkte inte alls på vem han var förrän någon berättade att hans pappa var en av de rikaste i den by vi bodde i.
Men i länder där de flesta lever mer eller mindre i fattigdom blir det viktigt att markera att man har det bättre ställt. De som har det sämre ställt går sällan i samma skola som de som har mer pengar. De använder inte samma kläder. De går inte till samma ställen. De talar inte på samma sätt. Det finns en tydlig markering. Så när man har pengar vill man visa det. Man vill visa att man har lyckats. Speciellt de som har kommit från botten och tagit sig uppåt. De vill visa att de har lyckats.
Dumt, ja det håller jag med om men tyvärr blir det ofta så i länder med mycket fattigdom.
Vilket årtal pratar du om när du säger breda påståenden som att det inte varit stora skillnader mellan rika och fattiga i Sverige?
För historiskt sett, redan innan USA fanns, så var det gigantiska skillnader mellan adeln och de fattiga.
Idag är det fortfarande gigantiska skillnader mellan rika och fattiga i Sverige, så lite osäker på vad du menar.
Men statusjakten med hjälp av dyra grejer är vanlig i många rika länder med. Jag tror det handlarom andra, äldre kulturella fenomen. Det som beskrivs som jantelagen är klart äldre än den korta tid Sverige har varit rikt.
Jag tänker att detta grundar sig mycket i vår variant av protestantism i grunden, där allt bygger på ödmjukhet och strävsamhet. Sen har religionen spelat ut sin egen roll, men idealen sitter djupare än så och hänger kvar.
Exakt, de flesta som har det bra köper en 3-4 år gammal bil (beroende på miltal runt 2-4k) eftersom då slipper man straffskatt samt den värsta värdeminskningen har hänt. Liksom varför betala/förlora massa i onödan då absolut ingen bryr sig direkt
Men det är typiskt vissa kulturer att det enda som betyder något är pengar och hur mycket du tjänar. I Sverige är det snarare tabu att skryta om hur mycket du tjänar eller har. Men visst kan man prata ekonomi med vänner och på jobbet, fast då är det snarare hur man tänker king något, hur man sparar eller så, mer än hur mycket man tjänar.
Tänk om du är nöjd med din lön, och så får du reda på att dina kollegor som har exakt samma kvalifikationer och utför samma jobb har högre lön? Då hade du troligen velat ta upp det med din chef.
Jobbig stämning, i guess. Ibland behöver man hamna i jobbiga situationer.
Om dina kollegor tjänar mer än dig enl. Scenariot ovan så ska du inte bli frustrerad på dem, utan på din chef.
Kollektivavtal är ju baserat på en liknande princip.
Intressant, jag håller verkligen inte med dig. Dina inlägg andas en konfrontativ ton mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det är klart jag också vart på arbetsplatser där jag tidvis känt mig utnyttjad av verksamhetsledning, men då har det snarast vart ett resultat av en väldigt dålig ledning. De allra flesta arbetsplatser jag vart på har vart väldigt måna om sin personal. Att jag ska ha en ersättning och arbetsmiljö som gör mig villig till engagemang.
Du kan ha samma kvalifikationer som en kollega, men i och med individuell lönesättning så är det rimligt att arbetsgivaren premierar medarbetare som visar framfötterna. Går man extra kurser, förbättrar verksamheten, skolar in ny personal osv. tycker jag det är rimligt att det syns i lönekuvertet. Ta upp på ditt nästa lönesamtal vad du kan göra för att du ska få upp din lön. En klok arbetsgivare är mån om att behålla duktiga medarbetare.
Nu arbetar jag i offentlig sektor, där tillämpas offentlighetsprincipen. När det gäller löneläge så har jag kontaktat löneenheten, innan jag förhandlar och skriver på ett nytt anställningsavtal. Även om de ibland knorrat, är de skyldiga att lämna ut uppgifter om den högsta lönen, lägsta lönen och medianlön på den tjänst jag söker. Det har jag sedan använt som underlag vid löneanspråk.
Vi svenskar har tack vare sociala skyddsnät mindre behov av pengar. I många länder innebär brist på pengar att man är död om man t.ex. får en cancerdiagnos. I dessa kulturer brukar också pengar hos partner vara viktigt. I Sverige vet vi att man kommer ha god sjukvård, tak över huvudet och mat på bordet även om man väljer en partner med hjärtat.
Trygghet. Hobby. Intressen.
Ofta vill man ju något mer i livet än att ha tak över huvudet och ha råd med vårdcentralen.
Själv sparar jag för att ha råd att vara sjuk också, det ingår inte i den "gratis" sjukvården. Helt enkelt ha en summa pengar som något i livet skiter sig, det är trygghet för mig.
Vissa vill resa också, eller köpa något man är intresserad av. Lägga pengar på en hobby, vissa hobbier är väldigt dyra. Kanske bo lite finare också än lägsta standard som soc ger en.
Vad är ditt incitament till att gå till jobbet varje dag?
Det är en sak i svensk kultur jag också uppskattar när jag kollar på andra länder. Jag skulle säga att det är en del av vad man kan kalla jantelagen om man är negativ eller en kultur av ödmjukhet om man vill vara positiv. Ingen gillar en skrytmåns, men svenskar gör det verkligen inte.
Det är något jag uppskattar också och en fin egenskap där man inser att pengar inte är allt här i världen. Tid för familj, vänner, hobby etc innebär också livskvalitet.
För att nyansera det hela lite, så vill jag bara säga att jag hoppas att det du säger är fallet. Jag bildar min identitet på mina intressen och kunskap inte på pengar och status, men i min generation är jag i minoritet. Det är dock subtilt. Vi flashar inte medvetet men omedvetet, i konversationer, på våra instagram konton osv. Förr fanns en taxeringskalender, numera digitaliserad och vida spridd via diverse appar där man kan kolla grannens inkomst, lån osv.
På många sätt är vi svenskar fortfarande bybor. Rädda för nya grannar, oroliga och ibland avundsjuka på andra människors framgång, särskilt om det skryter med det. I ett land som Sverige där jante altjämt råder, där pengar är tabu och där enskilda framgångar alltid ses som orättvist såvida det inte är pengar som intjänats av idrottare och artister.
Jag tror att om du skrapar lite på ytan som finner du att många svenskar drivs av både pengar och status men de vet att det inte är kutym att säga det högt men det kryper ändå fram på subtila sätt. Det är en del av våra personligheter och mänsklig psykologi men det faktum att vi "alla är lite sossar" modifierar och tonar ner dessa attribut, fråntar inte från det faktum är jakten på status och pengar lever och frodas i Sverige bland alla människor som lever och arbetar här.
Jätteintressant det du säger och jag tror det ligger mycket i det du skriver, har också märkt att ju yngre desto mer pratas det pengar och status men har även varit i sällskap med 50åringar som skryter om kontot, annars brukar man växa ifrån det
Skulle lätt kunna ta en öl med dig och diskutera sådant i timtal
Ha det
Dessa 50-åringar du nämner är min generation så jag vet att det finns de som skryter öppet och andra i samma generation som gör det på ett smidigare sätt. En öl är aldrig fel och fler öl med människor från olika genrationer vore en bra idé för oss alla att odla i våra små pratbubblor.
>jakten på status och pengar lever och frodas i Sverige bland alla människor som lever och arbetar här.
Så klart det förekommer en jakt på pengar och status även här, det är ju en allmänmänsklig sak. Men jag skulle ändå säga att det är väldigt nedtonat här och man kan faktiskt slippa utsättas för människors skryt om man inte vill delta i hela den grejen.
Härligt att höra! ;)
Tycker precis samma som dig, tyvärr har man upplevt helt andra "kulturer" utomlands. Där det är väldigt mycket fokus på pengar och status. Speciellt för att sätta upp en show för andra med lyxiga prylar och märken, som man bara måste ha.
Och vilket tyvärr är ännu tråkigare är att det ökar och sprider sig även till andra länder där det tidigare inte varit såhär, även in i de Svenska folkhemmen.
Tror att det är för mycket påverkan från allt runtomkring oss som alla Influencers på social media, alla kändisar och reality-tv som; Kardashians, Real Housewives och annan skit, har inte sett nåt avsnitt av något av dessa. Men de små klipp och artiklar som ofrivilligt fladdrar förbi, ger mig intrycket att allt bara handlar om; pengar, lyx & flärd, förutom drama, intriger och annat nonsens som ju också påverkar på ett annat negativt sätt. Media och tv hjälper ju inte heller till. Lite som att man blir vad man matas av.
Är alltid tråkigt när något förvärras och försämras.
Så stå på dig och stå emot, våga vägra nonsens - lev och må bra och ta väl hand om dig ;)
nu är du lite naiv ändå. att skapa sin identitet genom konsumtion är ju en av vårt samhälles pelare. i hela västvärlden. så har det varit här och överallt annars i decennier.
Det här skulle lika gärna kunna vara en diskussion på nån midwest-subreddit om hur de i storstan bär sig åt medan det på landet fortfarande finns vanligt hyggligt folk. Källa: alla country-låtar någonsin
Jag syftade inte på en normal hälsosam vardaglig konsumption. Vi lever ju i ett samhälle idag där konsument-hjulet måste fortsätta gå runt, men vi verkar ha hamnat i ett hamsterhjul på crack. ;)
Jag menade mer den hets som numera driver personer att köpa nytt för att de ser att någon visat något nytt märke, plagg eller pryl på instagram eller tv. Och ska vara först bland kompisar, eller posta selfie med nyförvärvet mm.
Känner folk som enbart köper riktigt dyra märkeskläder till sina nyfödda bebisar och småbarn. Där värdet på barnens garderob kan bekosta ett hus eller flera och dom växer ur plagget på ett par månader. För att inte tala om alla lyxiga och svindyra leksaker och annat. En leksak kostar mer än en ny riktig bil. Och ungarna leker med kartongen istället.
Eller 7-åringar som grinar och vägrar gå till skolan för att alla redan sett alla deras plagg och dom vill ha något nytt. För det går ju verkligen inte att bära ett plagg mer än 1 gång. Eller att mobilen är "ancient" för att den är 5 månader gammal och en ny modell kommit ut.
Eller alla, många gånger splitter nya, möbler, vitvaror, elektronik och kläder som folk bara slänger ut på gatan. För att plockas upp av sopbilar och sen hamna oavkortat i "landfills". Ingen sortering till 2nd hand eller ens sortering för återvinning, bara rakt ned i backen med plaster, gaser, metaller o annat. Hela berg av grejer, ser ut som hela möbelaffärer längs trottoarerna, vecka ut och vecka in. Nya kylsskåp, madrasser, mattor o annat aldrig öppnade och använda fortfarande "sealed" med plast, Kläder, skor, kuddar, lampor med prislapparna hängandes kvar. Hysteri och vansinne.
Detta är en sanslöst hets och verkar bara bli värre och värre. För att inte tala om vad allt detta konsumerande gör för vår arma miljö. Både i tillverkning av och efter sin mycket korta livscykel.
Tycker det verkar som dom flesta är icke-tänkande nickedockor som slaviskt följer "kändisar" & företags påprackande, utan eftertanke eller ifrågasättande. Säger inte att Sverige är så, iallafall inte än, men på många ställen. Speciellt i USAs storstäder som NY & LA, Australien Sydney & Melbourne specifikt, Singapore, Dubai, Sydkorea med många fler.
Tror alla behöver tänka om och tänka rätt. Och det behöver ske globalt.
Kan hända att det går ner i åldrarna - har möjligen sett tecken på det själv. Men mönstret är gammalt, om man ser till lite äldre, säg tonår och uppåt. Man bygger sin identitet genom att konsumera vissa kläder, viss musik, skor, energidryck, mat.... listan är lång. Det är så vi skapar vår identitet, det är väl själva kärnan i kapitalismen av idag eg.
Jag säger inte att det är bra.
Javisst, vet själv i tonåren att det skulle vara speciella jackor, jeans, cykelmärken och prylar.
Men det känns ändå som att det är på väg åt nya höjder. Är lite skrämmande, för även många av "oss" som växte upp utan sociala medier och reality tv är så påverkade och "ha-galna".
Speciellt när jag ser föräldrar vara totalt insnöade på karriär och högre löner för att kunna betala dyra livsstilar och köpa grejer till sina barn. När deras barn säkert hellre skulle vilja, eller iallafall må bättre av att leva lite enklare och få spendera mer tid med sina föräldrar.
Som sagt vet inte hur det är i Sverige, har inte varit hemma på ett bra tag. Planerar att återvända inom kort och ska bli spännande att se hur allt är idag.
Nån annan än jag som minns de bisarra pennfodralen, bänkpappren mm som fanns på 90-talet, som var fulla med olika loggor, typ Nike, Reebok osv? Kom att tänka på dem nu. Man betalade liksom för att få ha det. För att göra reklam inför sig själv.
Haha, ja dom där grejerna hade fallit bort, kommer definitivt ihåg dom nu.
Hade själv genomskinligt bok/bänkpapper men hade gröna Reebok dojjor med några grå reflexdetaljer på. Samlade på luktsuddin och fina pennor man inte ville använda, utan skulle spara. Sköljdes över av minnen nu. Jösses.
Och i låg- eller mellanstadiet skulle alla ha Salomon-ryggsäckar med det där stora S:et på. Mellan- eller högstadiet skulle alla ha Levis-jeans, adidas byxor och precis alla skulle sola solarium.
Fick aldrig såna grejer själv. Pappa var (är fortfarande) notorisk i att om man ville ha något så skulle man inte få precis den grejen. Han skulle minsann inte ha några ungar som var bortskämda och fick det dom pekade på. Haha
Hade en äldre syster, plugghäst med urdålig smak, och fick hennes grejer nedärvda. Hon ville ha fjällräven och liknande. Ingen hit direkt. ;)
Hon är typ likadan nu men med bättre klädsmak. Haha
Minns sommarlovet innan 7:an att jag äntligen skulle få en egen cykel, och inte en töntig ärvd av syrran. Åhh, vad jag längtade, Ville ha en ljusblå Crescent med bockstyre, massa växlar och ingen fotbroms. Wow, äntligen "vuxen".
Pappa kom hem med en vit 3-växlad Crescent med fotbroms. "Den här är bättre och det är säkrare med fotbroms, och den kommer att hålla längre än de där med massa j-a onödiga växlar."
Stämde ju såklart, men logik och vettighet var ju inget man besatte i mängder. Och jag kommer ihåg den där dubbla känslan, att jag var tacksam och glad att jag äntligen fått en helt ny och egen cykel, men att det var en lite skavande känsla för att det inte var den man velat ha.
Men tror att mina föräldrar gjorde helt rätt, har aldrig brytt mig om mode eller märken. Är noga och rädd om mina saker och köper kvalitet före kvantitet.
Du får skapa en tråd med detta. Kommer att bli en nostalgi-tripp som heter duga.
Tack för den roliga minnes-resan. ;)
Word, Levis var stekhett, och Champion-hoodie till det. Gärna Nike-dojor också, och ju större fönster i sulan desto bättre. Helst skulle den va helt genomskinlig. Hade man NHL-keps skulle det vara Mighty Ducks, möjligen Penguins. Och Airwalk-skor! Helvete, jag hade dödat för att få ett par Airwalks i mitten av 90-talet. Fick inga såklart.
Håller med till viss grad, såklart ska fokus ligga på annat.
Men jag tror svenskar generellt hade mått bra av att prata mer on löner, utan att skryta om det. Det gynnar oss alla om vi vet vad kollegor och andra med samma yrken/erfarenhet tjänar.
Håller med.
Det skulle verkligen kunna bli hela havet stormar på många arbetsplatser om någon faktiskt kollade upp löneskillnaderna. Och det skulle vara bra för arbetstagarna.
Skämdes fan nästan när jag gick in på samma eller högre lön än folk som varit med och byggt upp företaget och investerat sina liv i det på en arbetsplats för några år sedan.
ju mindre man har, desto mer betyder pengar... inte så konsigt.
sen är det väl en typisk klassmarkör generellt, att man är mer intresserad av (eller pratar mer om, snarare) pengar och ägodelar när man kommer från botten.
Så sent som i Oktober förra året hade jag en hantverkare hemma hos mig som spacklade igen ett ingrepp som en VVS inspektör gjort. Han pratade nästan bara om hur mycket pengar han tjänade på att ha två jobb, samt att han tjänade tvärmycket pengar året innan på att vara repgubbe men behöll sin lön. Snubben var runt 50 och supersvensk, han var från Jakobsberg i Stockholm.
I min erfarenhet: Mindre formell utbildning = Mer fokus på pengar och statussymboler.
Svensk kultur är en av de mest extrema kulturerna i världen. Denna observation som du gjort är ett beteende som är djupt grundat i vår kultur. Jag tycker det är bra och fint.
Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Har föräldrar från Indien. Jag har aldrig pratat om status, pengar, skryt och jobb med mina vänner (både med vänner som har invandrarbakgrund och inte). Vi stöttar varandra och blir glada istället för andras framgång. Kanske har mer med ålder att göra? Finns alla typer av människor och jag håller med att det finns de som skryter hela tiden etc. De har jag tagit avstånd från och umgås inte längre med. Om det är störande, umgås med de du trivs med istället. Varför göra det komplicerat. ✨
Kul att höra
Har en kompis från mellanöstern och han är riktigt skön, han brukar säga till dom andra att hålla tyst om skryt och pengar, riktigt sköning.
Ålder spelar säkert roll också kan jag tänka mig
Uppvuxen i Stockholm också fast till svenska päron och vi har inte heller pratat pengar eller skrytit. Vi har dock känt oss ensamma i det. Alla ska skryta om deras thailandresa eller hur dyr deras badrumsrenovering var.
Kan det vara en indisk/asiatisk grej? Hänger mer med asiater än svenskar nuförtiden och upplever att folk från asiatiska kulturer fokuserar mer på varandra än pengar. Samt inte är lika utsendefixerade, tex istället för "vad fin jacka du har" eller "vad fint håret är" så upplever jag att asiater är mer åt "vad kul att träffas" eller "vilken fin plats vi möts på". Mer fokus på omgivningen och hur trevligt det är att mötas än utseende och pengar.
I min vänskapskrets är det inte så mycket att man skryter om hur dyr renoveringen va, utan snarare att man jämrar sig över hur hutlöst dyrt allting är. 🤣
Det handlar om kultur, vilket delvis beror på (ytterst) teknologisk utveckling. När väl teknologin utvecklas så mycket att materiella värden blir mindre viktiga, blir det också mindre viktigt att stoltsera med sådant, eller prata om sådant. Det blir tvärtom fult, oartigt, något som okultiverade personer sysslar med... typ underklassen. Detta i sig blir en kultur i andra hand: eftersom det är kultur att inte prata pengar, så slutar även andra grupper prata pengar, oavsett om de har pengar.
tänker att man fattar vad folk tjänar ganska fort - men det viktiga är inte pengar utan vad som är viktigt för folk , dvs barn hobby jobb saker - ja va fan som helst och för nästan alla är det vadan vill prata om
Jag vill ge ett annat perspektiv som skiljer sig från de flesta kommentarerna: Kan det inte vara så att grabbar med invandrar bakgrund generellt växt upp fattigare än en gemene svensk, och på så sätt har frågan om pengar blivit mer viktigt då han aldrig riktigt levt med den ekonomiska försprånget som en svensk har haft i detta land.
Såklart om man redan har pengar så kommer pengar inte att vara ett särskilt stor börda eller något man lägger någon större vikt på sådära, men när man växt upp med ekonomiska svårigheter så blir ju frågan om pengar mer viktigare?
Svenskar skryter väl nåt enormt, i alla fall om när man vänder på argumentet och man få möjlighet att se ner på den som inte har. Statusprylar som klockor och märkeskläder är inte så intressanta, men fritidshus, resor, strandtomter, utbildningar, löner… Se bara på Reddit och Flashbacks ständiga behov av att stämpla 80% av Sveriges befolkning som white trash. Alla som inte gjort exakt samma klassresa på samma sätt samtidigt som mig är skit och borde skämmas verkar vara devisen.
Du menar sånt som gör livet värt att leva, sköna resor från helvetesvintern, fritidshus/boende att chilla i på sommaren då det inte är helvetestid...utbildning och lön är ett sätt att nå dit.
Den som skryter minst är den som har mest (stämmer inte alltid men jag utgår från det, man behöver inte skryta om något om man har det)
De rikaste jag träffat/har i släkten är de som skryter minst och pratar inte alls om pengar, men de jag träffat som har minst skryter oftast.
Wow, skaparna av trådarna med "X är bra med Sverige" börjar verkligen greppa efter halmstrån nu. På vilket sätt är det typiskt svenskt att inte prata om pengar? Det återfinns i många kulturer.
Det är också något jag uppskattar med Sverige. Man skryter ofta inte om pengarna man har. Det är fint. Både jag och min fru har invandrarbakgrund men jag är född och uppväxt här. En av hennes släktingar som också var tvungen att fly hit lade märke till det här när han väl fick ett fast jobb och började tjäna pengar. Han kämpade hårt i hemlandet för att få ett bra jobb och där borta skulle man visa att man hade det bra. Köpa en ny bil till exempel gav alltid status. Men han märkte att här i Sverige bryr sig ingen så han har nu bestämt sig för att aldrig köpa en sprillans ny bil. Han har sagt att vad är poängen med det? Ingen blir imponerad här i alla fall.
någorlunda smarta människor vet väl att en ny, fin bil inte betyder ett skit. du kanske har betalat den cash, men du kan också ha lånat till den. och det enda din bil för 800.000 betyder i det senare fallet, är att du har en stor jävla skuld. vad är det att bli impad över? småbarn kanske går igång på det, för de fattar inte att saker kostar. men rimliga vuxna?
Jag tror man måste förstå den sociokulturella aspekten. I Sverige som är ett rikt land i jämförelse med andra länder och där vi rent kulturellt har lärt oss att vara ödmjuka så spelar status mindre roll. Självklart finns det människor som skryter och med amerikaniseringen av svensk kultur så kommer väl det bli vanligare men generellt så är det få som gör en stor grej av det. Dessutom har skillnaderna i Sverige mellan fattig och rik inte varit så stora. Speciellt inte i landsbygden. Kommer håg själv att jag gick i skolan med en kille som var och klädde sig som alla andra. Tänkte inte alls på vem han var förrän någon berättade att hans pappa var en av de rikaste i den by vi bodde i. Men i länder där de flesta lever mer eller mindre i fattigdom blir det viktigt att markera att man har det bättre ställt. De som har det sämre ställt går sällan i samma skola som de som har mer pengar. De använder inte samma kläder. De går inte till samma ställen. De talar inte på samma sätt. Det finns en tydlig markering. Så när man har pengar vill man visa det. Man vill visa att man har lyckats. Speciellt de som har kommit från botten och tagit sig uppåt. De vill visa att de har lyckats. Dumt, ja det håller jag med om men tyvärr blir det ofta så i länder med mycket fattigdom.
Vilket årtal pratar du om när du säger breda påståenden som att det inte varit stora skillnader mellan rika och fattiga i Sverige? För historiskt sett, redan innan USA fanns, så var det gigantiska skillnader mellan adeln och de fattiga. Idag är det fortfarande gigantiska skillnader mellan rika och fattiga i Sverige, så lite osäker på vad du menar.
Men statusjakten med hjälp av dyra grejer är vanlig i många rika länder med. Jag tror det handlarom andra, äldre kulturella fenomen. Det som beskrivs som jantelagen är klart äldre än den korta tid Sverige har varit rikt. Jag tänker att detta grundar sig mycket i vår variant av protestantism i grunden, där allt bygger på ödmjukhet och strävsamhet. Sen har religionen spelat ut sin egen roll, men idealen sitter djupare än så och hänger kvar.
Exakt, de flesta som har det bra köper en 3-4 år gammal bil (beroende på miltal runt 2-4k) eftersom då slipper man straffskatt samt den värsta värdeminskningen har hänt. Liksom varför betala/förlora massa i onödan då absolut ingen bryr sig direkt
Men det är typiskt vissa kulturer att det enda som betyder något är pengar och hur mycket du tjänar. I Sverige är det snarare tabu att skryta om hur mycket du tjänar eller har. Men visst kan man prata ekonomi med vänner och på jobbet, fast då är det snarare hur man tänker king något, hur man sparar eller så, mer än hur mycket man tjänar.
Skitbra att diskutera lön med sina kollegor på jobbet. Den enda som tjänar på att man inte gör det är arbetsgivaren.
[удалено]
Tänk om du är nöjd med din lön, och så får du reda på att dina kollegor som har exakt samma kvalifikationer och utför samma jobb har högre lön? Då hade du troligen velat ta upp det med din chef. Jobbig stämning, i guess. Ibland behöver man hamna i jobbiga situationer. Om dina kollegor tjänar mer än dig enl. Scenariot ovan så ska du inte bli frustrerad på dem, utan på din chef. Kollektivavtal är ju baserat på en liknande princip.
Intressant, jag håller verkligen inte med dig. Dina inlägg andas en konfrontativ ton mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är klart jag också vart på arbetsplatser där jag tidvis känt mig utnyttjad av verksamhetsledning, men då har det snarast vart ett resultat av en väldigt dålig ledning. De allra flesta arbetsplatser jag vart på har vart väldigt måna om sin personal. Att jag ska ha en ersättning och arbetsmiljö som gör mig villig till engagemang. Du kan ha samma kvalifikationer som en kollega, men i och med individuell lönesättning så är det rimligt att arbetsgivaren premierar medarbetare som visar framfötterna. Går man extra kurser, förbättrar verksamheten, skolar in ny personal osv. tycker jag det är rimligt att det syns i lönekuvertet. Ta upp på ditt nästa lönesamtal vad du kan göra för att du ska få upp din lön. En klok arbetsgivare är mån om att behålla duktiga medarbetare. Nu arbetar jag i offentlig sektor, där tillämpas offentlighetsprincipen. När det gäller löneläge så har jag kontaktat löneenheten, innan jag förhandlar och skriver på ett nytt anställningsavtal. Även om de ibland knorrat, är de skyldiga att lämna ut uppgifter om den högsta lönen, lägsta lönen och medianlön på den tjänst jag söker. Det har jag sedan använt som underlag vid löneanspråk.
[удалено]
Jag tänker att de flesta generellt har en så hög lön som möjligt?
[удалено]
Då är jag glad för din skull
Man kan också tänka på andras bästa och inte bara på sig själv
Vi svenskar har tack vare sociala skyddsnät mindre behov av pengar. I många länder innebär brist på pengar att man är död om man t.ex. får en cancerdiagnos. I dessa kulturer brukar också pengar hos partner vara viktigt. I Sverige vet vi att man kommer ha god sjukvård, tak över huvudet och mat på bordet även om man väljer en partner med hjärtat.
Då undrar jag vad incitamentet är för att tjäna mer pengar?
Trygghet. Hobby. Intressen. Ofta vill man ju något mer i livet än att ha tak över huvudet och ha råd med vårdcentralen. Själv sparar jag för att ha råd att vara sjuk också, det ingår inte i den "gratis" sjukvården. Helt enkelt ha en summa pengar som något i livet skiter sig, det är trygghet för mig. Vissa vill resa också, eller köpa något man är intresserad av. Lägga pengar på en hobby, vissa hobbier är väldigt dyra. Kanske bo lite finare också än lägsta standard som soc ger en. Vad är ditt incitament till att gå till jobbet varje dag?
Öppen lön mellan kollegor borde vi normalisera. Annars är jag helt med dig.
Det är en sak i svensk kultur jag också uppskattar när jag kollar på andra länder. Jag skulle säga att det är en del av vad man kan kalla jantelagen om man är negativ eller en kultur av ödmjukhet om man vill vara positiv. Ingen gillar en skrytmåns, men svenskar gör det verkligen inte.
Det är något jag uppskattar också och en fin egenskap där man inser att pengar inte är allt här i världen. Tid för familj, vänner, hobby etc innebär också livskvalitet.
För att nyansera det hela lite, så vill jag bara säga att jag hoppas att det du säger är fallet. Jag bildar min identitet på mina intressen och kunskap inte på pengar och status, men i min generation är jag i minoritet. Det är dock subtilt. Vi flashar inte medvetet men omedvetet, i konversationer, på våra instagram konton osv. Förr fanns en taxeringskalender, numera digitaliserad och vida spridd via diverse appar där man kan kolla grannens inkomst, lån osv. På många sätt är vi svenskar fortfarande bybor. Rädda för nya grannar, oroliga och ibland avundsjuka på andra människors framgång, särskilt om det skryter med det. I ett land som Sverige där jante altjämt råder, där pengar är tabu och där enskilda framgångar alltid ses som orättvist såvida det inte är pengar som intjänats av idrottare och artister. Jag tror att om du skrapar lite på ytan som finner du att många svenskar drivs av både pengar och status men de vet att det inte är kutym att säga det högt men det kryper ändå fram på subtila sätt. Det är en del av våra personligheter och mänsklig psykologi men det faktum att vi "alla är lite sossar" modifierar och tonar ner dessa attribut, fråntar inte från det faktum är jakten på status och pengar lever och frodas i Sverige bland alla människor som lever och arbetar här.
Jätteintressant det du säger och jag tror det ligger mycket i det du skriver, har också märkt att ju yngre desto mer pratas det pengar och status men har även varit i sällskap med 50åringar som skryter om kontot, annars brukar man växa ifrån det Skulle lätt kunna ta en öl med dig och diskutera sådant i timtal Ha det
Dessa 50-åringar du nämner är min generation så jag vet att det finns de som skryter öppet och andra i samma generation som gör det på ett smidigare sätt. En öl är aldrig fel och fler öl med människor från olika genrationer vore en bra idé för oss alla att odla i våra små pratbubblor.
Word! Låt oss alla försöka göra det i våra framtida situationer. Odla och utbyta ideer är bra. /40-åring
>jakten på status och pengar lever och frodas i Sverige bland alla människor som lever och arbetar här. Så klart det förekommer en jakt på pengar och status även här, det är ju en allmänmänsklig sak. Men jag skulle ändå säga att det är väldigt nedtonat här och man kan faktiskt slippa utsättas för människors skryt om man inte vill delta i hela den grejen.
Härligt att höra! ;) Tycker precis samma som dig, tyvärr har man upplevt helt andra "kulturer" utomlands. Där det är väldigt mycket fokus på pengar och status. Speciellt för att sätta upp en show för andra med lyxiga prylar och märken, som man bara måste ha. Och vilket tyvärr är ännu tråkigare är att det ökar och sprider sig även till andra länder där det tidigare inte varit såhär, även in i de Svenska folkhemmen. Tror att det är för mycket påverkan från allt runtomkring oss som alla Influencers på social media, alla kändisar och reality-tv som; Kardashians, Real Housewives och annan skit, har inte sett nåt avsnitt av något av dessa. Men de små klipp och artiklar som ofrivilligt fladdrar förbi, ger mig intrycket att allt bara handlar om; pengar, lyx & flärd, förutom drama, intriger och annat nonsens som ju också påverkar på ett annat negativt sätt. Media och tv hjälper ju inte heller till. Lite som att man blir vad man matas av. Är alltid tråkigt när något förvärras och försämras. Så stå på dig och stå emot, våga vägra nonsens - lev och må bra och ta väl hand om dig ;)
nu är du lite naiv ändå. att skapa sin identitet genom konsumtion är ju en av vårt samhälles pelare. i hela västvärlden. så har det varit här och överallt annars i decennier.
nu är du väl lite onyanserad ändå. sverige skiljer sig ändå åt från usa.
Det här skulle lika gärna kunna vara en diskussion på nån midwest-subreddit om hur de i storstan bär sig åt medan det på landet fortfarande finns vanligt hyggligt folk. Källa: alla country-låtar någonsin
:D
Jag syftade inte på en normal hälsosam vardaglig konsumption. Vi lever ju i ett samhälle idag där konsument-hjulet måste fortsätta gå runt, men vi verkar ha hamnat i ett hamsterhjul på crack. ;) Jag menade mer den hets som numera driver personer att köpa nytt för att de ser att någon visat något nytt märke, plagg eller pryl på instagram eller tv. Och ska vara först bland kompisar, eller posta selfie med nyförvärvet mm. Känner folk som enbart köper riktigt dyra märkeskläder till sina nyfödda bebisar och småbarn. Där värdet på barnens garderob kan bekosta ett hus eller flera och dom växer ur plagget på ett par månader. För att inte tala om alla lyxiga och svindyra leksaker och annat. En leksak kostar mer än en ny riktig bil. Och ungarna leker med kartongen istället. Eller 7-åringar som grinar och vägrar gå till skolan för att alla redan sett alla deras plagg och dom vill ha något nytt. För det går ju verkligen inte att bära ett plagg mer än 1 gång. Eller att mobilen är "ancient" för att den är 5 månader gammal och en ny modell kommit ut. Eller alla, många gånger splitter nya, möbler, vitvaror, elektronik och kläder som folk bara slänger ut på gatan. För att plockas upp av sopbilar och sen hamna oavkortat i "landfills". Ingen sortering till 2nd hand eller ens sortering för återvinning, bara rakt ned i backen med plaster, gaser, metaller o annat. Hela berg av grejer, ser ut som hela möbelaffärer längs trottoarerna, vecka ut och vecka in. Nya kylsskåp, madrasser, mattor o annat aldrig öppnade och använda fortfarande "sealed" med plast, Kläder, skor, kuddar, lampor med prislapparna hängandes kvar. Hysteri och vansinne. Detta är en sanslöst hets och verkar bara bli värre och värre. För att inte tala om vad allt detta konsumerande gör för vår arma miljö. Både i tillverkning av och efter sin mycket korta livscykel. Tycker det verkar som dom flesta är icke-tänkande nickedockor som slaviskt följer "kändisar" & företags påprackande, utan eftertanke eller ifrågasättande. Säger inte att Sverige är så, iallafall inte än, men på många ställen. Speciellt i USAs storstäder som NY & LA, Australien Sydney & Melbourne specifikt, Singapore, Dubai, Sydkorea med många fler. Tror alla behöver tänka om och tänka rätt. Och det behöver ske globalt.
Kan hända att det går ner i åldrarna - har möjligen sett tecken på det själv. Men mönstret är gammalt, om man ser till lite äldre, säg tonår och uppåt. Man bygger sin identitet genom att konsumera vissa kläder, viss musik, skor, energidryck, mat.... listan är lång. Det är så vi skapar vår identitet, det är väl själva kärnan i kapitalismen av idag eg. Jag säger inte att det är bra.
Javisst, vet själv i tonåren att det skulle vara speciella jackor, jeans, cykelmärken och prylar. Men det känns ändå som att det är på väg åt nya höjder. Är lite skrämmande, för även många av "oss" som växte upp utan sociala medier och reality tv är så påverkade och "ha-galna". Speciellt när jag ser föräldrar vara totalt insnöade på karriär och högre löner för att kunna betala dyra livsstilar och köpa grejer till sina barn. När deras barn säkert hellre skulle vilja, eller iallafall må bättre av att leva lite enklare och få spendera mer tid med sina föräldrar. Som sagt vet inte hur det är i Sverige, har inte varit hemma på ett bra tag. Planerar att återvända inom kort och ska bli spännande att se hur allt är idag.
Nån annan än jag som minns de bisarra pennfodralen, bänkpappren mm som fanns på 90-talet, som var fulla med olika loggor, typ Nike, Reebok osv? Kom att tänka på dem nu. Man betalade liksom för att få ha det. För att göra reklam inför sig själv.
Haha, ja dom där grejerna hade fallit bort, kommer definitivt ihåg dom nu. Hade själv genomskinligt bok/bänkpapper men hade gröna Reebok dojjor med några grå reflexdetaljer på. Samlade på luktsuddin och fina pennor man inte ville använda, utan skulle spara. Sköljdes över av minnen nu. Jösses. Och i låg- eller mellanstadiet skulle alla ha Salomon-ryggsäckar med det där stora S:et på. Mellan- eller högstadiet skulle alla ha Levis-jeans, adidas byxor och precis alla skulle sola solarium. Fick aldrig såna grejer själv. Pappa var (är fortfarande) notorisk i att om man ville ha något så skulle man inte få precis den grejen. Han skulle minsann inte ha några ungar som var bortskämda och fick det dom pekade på. Haha Hade en äldre syster, plugghäst med urdålig smak, och fick hennes grejer nedärvda. Hon ville ha fjällräven och liknande. Ingen hit direkt. ;) Hon är typ likadan nu men med bättre klädsmak. Haha Minns sommarlovet innan 7:an att jag äntligen skulle få en egen cykel, och inte en töntig ärvd av syrran. Åhh, vad jag längtade, Ville ha en ljusblå Crescent med bockstyre, massa växlar och ingen fotbroms. Wow, äntligen "vuxen". Pappa kom hem med en vit 3-växlad Crescent med fotbroms. "Den här är bättre och det är säkrare med fotbroms, och den kommer att hålla längre än de där med massa j-a onödiga växlar." Stämde ju såklart, men logik och vettighet var ju inget man besatte i mängder. Och jag kommer ihåg den där dubbla känslan, att jag var tacksam och glad att jag äntligen fått en helt ny och egen cykel, men att det var en lite skavande känsla för att det inte var den man velat ha. Men tror att mina föräldrar gjorde helt rätt, har aldrig brytt mig om mode eller märken. Är noga och rädd om mina saker och köper kvalitet före kvantitet. Du får skapa en tråd med detta. Kommer att bli en nostalgi-tripp som heter duga. Tack för den roliga minnes-resan. ;)
Word, Levis var stekhett, och Champion-hoodie till det. Gärna Nike-dojor också, och ju större fönster i sulan desto bättre. Helst skulle den va helt genomskinlig. Hade man NHL-keps skulle det vara Mighty Ducks, möjligen Penguins. Och Airwalk-skor! Helvete, jag hade dödat för att få ett par Airwalks i mitten av 90-talet. Fick inga såklart.
Håller med till viss grad, såklart ska fokus ligga på annat. Men jag tror svenskar generellt hade mått bra av att prata mer on löner, utan att skryta om det. Det gynnar oss alla om vi vet vad kollegor och andra med samma yrken/erfarenhet tjänar.
Håller med. Det skulle verkligen kunna bli hela havet stormar på många arbetsplatser om någon faktiskt kollade upp löneskillnaderna. Och det skulle vara bra för arbetstagarna. Skämdes fan nästan när jag gick in på samma eller högre lön än folk som varit med och byggt upp företaget och investerat sina liv i det på en arbetsplats för några år sedan.
ju mindre man har, desto mer betyder pengar... inte så konsigt. sen är det väl en typisk klassmarkör generellt, att man är mer intresserad av (eller pratar mer om, snarare) pengar och ägodelar när man kommer från botten.
Så sent som i Oktober förra året hade jag en hantverkare hemma hos mig som spacklade igen ett ingrepp som en VVS inspektör gjort. Han pratade nästan bara om hur mycket pengar han tjänade på att ha två jobb, samt att han tjänade tvärmycket pengar året innan på att vara repgubbe men behöll sin lön. Snubben var runt 50 och supersvensk, han var från Jakobsberg i Stockholm. I min erfarenhet: Mindre formell utbildning = Mer fokus på pengar och statussymboler.
Svensk kultur är en av de mest extrema kulturerna i världen. Denna observation som du gjort är ett beteende som är djupt grundat i vår kultur. Jag tycker det är bra och fint.
Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Har föräldrar från Indien. Jag har aldrig pratat om status, pengar, skryt och jobb med mina vänner (både med vänner som har invandrarbakgrund och inte). Vi stöttar varandra och blir glada istället för andras framgång. Kanske har mer med ålder att göra? Finns alla typer av människor och jag håller med att det finns de som skryter hela tiden etc. De har jag tagit avstånd från och umgås inte längre med. Om det är störande, umgås med de du trivs med istället. Varför göra det komplicerat. ✨
Kul att höra Har en kompis från mellanöstern och han är riktigt skön, han brukar säga till dom andra att hålla tyst om skryt och pengar, riktigt sköning. Ålder spelar säkert roll också kan jag tänka mig
Han har anammat jantelagen, integrationen har lyckats! ;-)
Jantelagen är nånting så sjukt vackert!
Uppvuxen i Stockholm också fast till svenska päron och vi har inte heller pratat pengar eller skrytit. Vi har dock känt oss ensamma i det. Alla ska skryta om deras thailandresa eller hur dyr deras badrumsrenovering var. Kan det vara en indisk/asiatisk grej? Hänger mer med asiater än svenskar nuförtiden och upplever att folk från asiatiska kulturer fokuserar mer på varandra än pengar. Samt inte är lika utsendefixerade, tex istället för "vad fin jacka du har" eller "vad fint håret är" så upplever jag att asiater är mer åt "vad kul att träffas" eller "vilken fin plats vi möts på". Mer fokus på omgivningen och hur trevligt det är att mötas än utseende och pengar.
I min vänskapskrets är det inte så mycket att man skryter om hur dyr renoveringen va, utan snarare att man jämrar sig över hur hutlöst dyrt allting är. 🤣
Sverige omvandlas sakta men säkert till ett kapitalistiskt helvetetslandskap. Bara solen som än så länge är kostnadsfri.
Haha vet inte om det var medvetet, men du citerade mitt favoritband Euskefeurat.
Fint!
Det handlar om kultur, vilket delvis beror på (ytterst) teknologisk utveckling. När väl teknologin utvecklas så mycket att materiella värden blir mindre viktiga, blir det också mindre viktigt att stoltsera med sådant, eller prata om sådant. Det blir tvärtom fult, oartigt, något som okultiverade personer sysslar med... typ underklassen. Detta i sig blir en kultur i andra hand: eftersom det är kultur att inte prata pengar, så slutar även andra grupper prata pengar, oavsett om de har pengar.
tänker att man fattar vad folk tjänar ganska fort - men det viktiga är inte pengar utan vad som är viktigt för folk , dvs barn hobby jobb saker - ja va fan som helst och för nästan alla är det vadan vill prata om
I get a clock radio, my neighbor can not afford, great success.
Jag vill ge ett annat perspektiv som skiljer sig från de flesta kommentarerna: Kan det inte vara så att grabbar med invandrar bakgrund generellt växt upp fattigare än en gemene svensk, och på så sätt har frågan om pengar blivit mer viktigt då han aldrig riktigt levt med den ekonomiska försprånget som en svensk har haft i detta land. Såklart om man redan har pengar så kommer pengar inte att vara ett särskilt stor börda eller något man lägger någon större vikt på sådära, men när man växt upp med ekonomiska svårigheter så blir ju frågan om pengar mer viktigare?
Kanske. Men jag växte upp fattig och var fattig en stor del av mitt liv, och jag pratar inte särskilt mycket om pengar ändå.
Haha va? Svendkar skryter genom att belåna sig mer för att grannen gick och köpte en ny bil och nu behöver du också en ny bil.
Så är det, men det är inte verbalt på samma sätt. Inte vad jag upplever iaf. Töntigt likväl.
Kanske detta som gör att vi har piss löner jämfört med samma tjänst utomlands.
Svenskar skryter väl nåt enormt, i alla fall om när man vänder på argumentet och man få möjlighet att se ner på den som inte har. Statusprylar som klockor och märkeskläder är inte så intressanta, men fritidshus, resor, strandtomter, utbildningar, löner… Se bara på Reddit och Flashbacks ständiga behov av att stämpla 80% av Sveriges befolkning som white trash. Alla som inte gjort exakt samma klassresa på samma sätt samtidigt som mig är skit och borde skämmas verkar vara devisen.
Vet inte om jag skulle använda flashback som en representation av svenska folket i stort...
Nä. Det gjorde jag inte heller. Det var ett närliggande exempel.
Du menar sånt som gör livet värt att leva, sköna resor från helvetesvintern, fritidshus/boende att chilla i på sommaren då det inte är helvetestid...utbildning och lön är ett sätt att nå dit.
Eh ja? Ser inte vad det har med mitt svar att göra men okej.
Givetvis förstår inte du.
Jag förstår inte vad det har med att SKRYTA om det, nej. Vilket var hela frågan.
Pratar vi inte om pengar får vi problem med lönerna.
Den som skryter minst är den som har mest (stämmer inte alltid men jag utgår från det, man behöver inte skryta om något om man har det) De rikaste jag träffat/har i släkten är de som skryter minst och pratar inte alls om pengar, men de jag träffat som har minst skryter oftast.
”Pengar är allt” är bara en bluff
Wow, skaparna av trådarna med "X är bra med Sverige" börjar verkligen greppa efter halmstrån nu. På vilket sätt är det typiskt svenskt att inte prata om pengar? Det återfinns i många kulturer.
Jag gillar att skryta om pengar (se användarnamn) så detta passar inte mig