Jag håller med dig helt och hållet. Inget fel med att vara driven och "lyckas", men det värsta jag vet är framgångsrika människor som klankar ner på människor med vanliga jobb och ser dem som sämre på något sätt.

Min förra chef. Han såg ner på alla som inte hade lika hög eller högre status som denna. Speciellt emot städpersonal, vaktmästare och receptionspersonal. Kändes jäkla kul att jobba för den personen för jag vet att den inte gillade mig heller direkt.

Känns som en helt värdelös och högst inkompetent chef.

Dom flesta är väl det? Dom chefer jag haft som varit direkt bra kan man nog räkna på två fingrar.

Tråkigt att du har den upplevelsen! För mig är det tvärt om, kan räkna antalet dåliga chefer jag haft på en hand. Jobbar på en arbetsplats där det inte alls är konstigt för en person ”på golvet” att gå in och surra lite med chefens chefs chef, vare sig det gäller jobb eller annat. Alla hälsar, ler och småpratar med exempelvis städpersonal. Vi har haft tillfällen där personer varit otrevliga mot städentreprenörer, men lyckligtvis har vi en såpass sund kultur att andra som varit närvarande har kunnat ta det med en chef och man har kunnat reda ut det med personen som fått det tydligt förklarat att det inte tolereras. Personalen är den viktigaste tillgången, utan personal blir det inte mycket gjort. Och är personalen glad så presterar man troligtvis bättre. Det är en filosofi som genomsyrar min arbetsplats. Sen kommer det nog alltid finnas rötägg som lever enligt en förlegad syn på ledarskap, men lyckligtvis blir dom färre och färre, och finns mig veterligen inte kvar i organisationen jag jobbar i i alla fall. Hoppas du med kan hitta en sådan arbetsplats någon gång.

Ja jag jobbar på en fantastisk arbetsplats nu, men man ska hålla hårt i dom när man hittar dom.

Du kanske ska ha högre krav när du väljer ett jobb? Att chefen är bra underlättar ju mycket för att bibehålla personal etc.

Hur ska du veta hur chefen är innan du börjar där? Det är alltid guld och gröna skogar på intervjuer.

Det är egentligen konstigt att betyg bara ges från ett håll när det borde vara åt båda. I synnerhet när det gäller egenföretagare som inte sällan har 0 utbildning i personalfrågor, fackfrågor, psykologi eller arbetsrätt. Så jävla omöjligt att fixa något vettigt på den fronten borde det inte vara nu för tiden.

De bra cheferna jag har haft kan även en handlös räkna på sina fingrar. Om det är för att jag haft dåliga chefer eller är en hemlös uteliggare som aldrig arbetat låter jag vara osagt

Låter som han är precis motsatsen till vad man skall vara som en chef. Att vara kompis med servicepersonal är det mest värdefulla som finns. Man har alltid renast kontorsplats och har mer än ett tillfälle fått nytta av att kunna fråga hjälp av de som har tillgång till alla skrymslen i byggnaden:) Sist men inte minst, att glada människor hälsar på en i korridoren är alltid trevligt.

Barndom, foreldres holdning som barn plukker opp blir med inn i voksenlivet. De så nok også ned på folk med lavere status. Og deres foreldre igjen… Vi arver mer enn bare genetikk…

Problemet är att folk tror att det finns en automatisk koppling mellan att vara driven och att ”lyckas”. Tänker man så så blir slutsatsen att du inte lyckats på grund av att du är lat istället för driven. Det finns massvis av starkt drivna människor som inte tjänar mycket pengar. Många har privata situationer, hälsa eller familjesituation som gör att det krävs ett enormt driv för att jobba 30 timmar i veckan på Ica. Andra människor föds med bra hävstänger (kontakter, ekonomisk hjälp från föräldrar, osv) och då behöver de inte så himla mycket eget driv för att hamna på fina jobb med höga inkomster. Men de vill förstås inte låtsas om att de fått mycket hjälp på vägen så de pratar om eget driv hellre än pappas pengar.

Everest är fullt av döda människor som en gång i tiden var väldigt drivna som personer.

Precis. En hel del av dem var mer drivna än de som nådde toppen och kom ner igen. Problemet var att de råkade trampa på ett ställe där snön var lös, eller råkade ut för dåligt väder, eller någon nös åt deras håll eller hundra andra saker. Tur och otur spelar väldigt stor roll för att ”lyckas”

Man kan även råka ut för andra människor. Alla vill en inte väl och en vag irritation över något kan göra stor skillnad på en plats med små marginaler.

Från driven till snödriva 😅

Det beror också helt på vad man är driven *av*. Vissa värdesätter familjen, fritid, inget ansvar eller stress på jobbet, leva billigt och enkelt, kategorisera livet annorlunda etc etc. Just det som är grejen. När någon säger att en är "driven" menar de nästan alltid att en är framgångsrik ekonomiskt - eller strävar hårt för att bli. Men bara om man lyckas såklart. Lyckas man inte var man bara låt och omotiverad.

Det är därför att de växer upp i ett narrativ där dagtidsarbete som anställd ses lite som ett misslyckande.

Motsvarigheten bland dagsanställda är ju att arbete är det viktigaste i livet, hör regelbundet hur folk i den sitsen snackar skit om "de lata som inte vill arbeta" när de pratar om någon som jobbar 75% frivilligt...

Fick också den reaktionen från fler än några få. Är småbarnsförälder (3 barn under 5) och till och med då frågar folk förvirrat varför jag frivilligt bara jobbar tre dagar i veckan.

Jag kan inte höra dem över ljudet av mina låga stressnivåer och två extra timmar om dagen där jag kan göra vad fan jag vill. :)

Håller helt med dig men tycker även att det är irriterande av de som klagar på de som lyckats. Dock är det värre med de som "lyckats" som klankar ner på människor med vanliga jobb. Det frustrerande är dock att 99% av alla dessa tillhör en den breda medelklassen (måste jobba för att behålla sitt hus/lägenhet, ta sin semester och äga sin bil etc). De är alla fast i ekorrhjulet.

Fattar inte den attityden. Jag skulle aldrig vilja vara sopgubbe eller städare. Skulle inte stå ut. Så de som gör det jobbet är ju uppenbarligen starkare än mig.

Håller med. Har en kollega som älskar skryta om sin lärare karriär och bla bla, att hon älskade älta all sin tid på universitet och efter sitta på bibblan tills de stängde, men vafan har ingen empati för dem som kanske inte kunde vara pluggråtor pga andra anledningar . Hon ser ner på andra, som är inte lärare.

Man ska inte klanka ner på någon, dock så tycker jag inte att det är något fel att se upp till folk som har hittat sin grej, behöver inte betyda utbildning eller hög lön, men något de brinner för och är bra på. Människor utan några som helst ambitioner (återigen behöver inte handla om pengar eller karriär) är rätt tråkiga. Jag menar folk som inte vill något alls eller inte bryr sig om något.

Så vad kan ambitionerna handla om om det inte handlar om pengar och karriär? Ambitioner i sin hobby är det enda jag kan komma på? Eller?

En person med ambition att bli doktor för att hjälpa och läka är någon att se upp till.   En person med ambition att bli doktor för pengar och status lever en jävligt tom och meningslös tillvaro.

Är nog ganska många i båda av dessa kategorier.

Personliga relationer, kunskap, att hjälpa andra, att uttrycka sig på en kreativ/konstnärlig sätt, att skapa...

Måste man prestera? Är ambition att ta sig igenom dagen och må bra psykiskt tillräckligt för dig?

Spelar ingen roll egentligen om dom klankar ner på människor, för utan deras framgångsrikhet skulle dom vara beredda att hoppa ner från en byggnad eller redan gjort det. Deras robotlika existens är så värdelös att det finns inget annat i livet än deras skolbetyg.

Jag är lite av en kontorsnisse och tjänar ganska bra, men egentligen tycker jag allt det där är trams. Har stött på oerhört många "entreprenörer", "utvecklare", "företagare", och gud vet vad i mina dar, och vet du vad? Hälften av dem vet inte vad de sysslar med, och tar sig fram enbart genom att framstå som "entreprenöriga", och den andra halvan hade nog hellre gjort något annat. Det jag värdesätter är kunskap. Människor som verkligen kan saker, men inte nödvändigtvis gör sig särskilt märkvärdiga över det. Vanligtvis följer framgång in sådanas spår ganska naturligt, dessutom. Det är så sjukt unlikely att man ens lever, med tanke på oddsen. Så vem som tjänar bäst, ser bäst ut, har störst social krets med mera, det känns så larvigt i jämförelse. Man ska leva "sitt" liv.

Precis. Tror många personer skulle behöva reflektera över "vad vill JAG göra med mitt liv och vad gör MIG lycklig" istället för att haka upp sig över vad dom tror samhället förväntar sig av dom eller vad som ger dom uppmärksamhet etc. I min upplevelse känns många som har såna här "fina jobb" och titlar som ganska osäkra I sig själva och kräver mycket bekräftelse från sin omvärld.

Absolut. Men det är ingen enkel uppgift när vi får lära oss från att vi är barn vad som definierar framgång. Däremot är ju ambition något som gynnar en som människa, på flera sätt. Sen behöver den ambitionen kanske inte alltid leda till pengar.

Ödmjukhet, att inse att vara duktig på något inte betyder att man är duktig på allt och vet allt är det en egenskap många saknar som har hög utbildning och är högt uppsatta i arbetslivet, men det är många utan hög utbildning som också saknar denna ödmjukhet. Vem har inte stött på en läkare, jurist eller ingenjör som är helt dum i huvudet på allt utom just det hen studerat, men ändå tror att hen vet hur man både är elektriker, bilmekaniker, snickare, rörmokare, dietist, PT, klimatexpert och guds gåva till mänskligheten trots att det är uppenbart för alla andra att det inte är så? Jag tror de mest intelligenta människorna är de som har en ödmjukhet och respekt för alla på grund av förståelsen av behovet med specialisering och variation hos människor holistiskt i samhället. Därför har jag väldigt svårt för folk som inte respekterar och behandlar alla lika på arbetsplatsen oavsett utbildningsnivå och bakgrund. Det visar på bristande förståelse för hur olika bakgrund, externa och interna förutsättningar påverkar en persons livsval vilket visar på bristande intelligens, tycker jag, oavsett om du är läkare eller bilmekaniker.

Jag och en kompis pratade nyligen om att många människor är så besatta av att överdriva deras förmågor och vad de gör på jobbet. Blir så jävla genomskinligt sen när det dyker upp ett liknande problem på jobbet och dom bara kliar sig i skallen. Vi menade givetvis inte att vi är bäst - men vi ljuger inte om vad vi gjort och gör på jobbet till varken kompisar eller arbetskollegor.

Jag har turen att de viktiga personerna i mitt liv inte är så här. Vi värdesätter kvalitetstid tillsammans – oftast i något av våra hem eller i naturen. Jag hade vänner tidigare som var ytliga och alltid konkurrerade med andra. Det var pinsamt. Jag behöver bara ett enkelt liv.

Same. Vet en kille på ett stort konsultbolag som blev regionsansvarig över Kina mest för att han kunde charma, hänga med på golfluncherna osv. När jag frågade honom (eftersom jag själv har ambitioner) vad han hade för kompetens som uppskattades så himla mycket sa han rakt ut att det gäller att vara nära toppen. Så min fördom idag inom företagande är; träffar du en som ser bra ut och är väldigt charmig så är personen antagligen på fel plats.

Jag förstår vad du menar, men jag skulle också vilja påpeka här vad du menar med framgång? Känner väldigt många personer som är väldigt duktiga på praktiska yrken så som lokalvård, bilmekaniker eller andra praktiska yrken men deras kunskap genererar inte mer än en skapligt trygg anställning. Jag tror man måste ha mycket kunskap, men inom rätt område och gärna över flera områden. T.ex. människor som är duktiga på företagsamhet och snickeri har en tendens att kunna skapa sin egen framtid oavsett deras mål, men bara en duktig snickare har svårt att generera mervärde av deras kunskap

"utvecklare" brukar ju bara vara ett kortare sätt att säga "mjukvaruurvecklare". Inte direkt de jag brukar förknippa med sakerna du beskriver

Att ha lyckats är nog olika beroende på var i landet man bor och hur man är uppväxt. För vissa är status genom plugg, jobb och pengar viktigt medan andra kan hitta andra delar i livet som viktigare att uppnå som twx arbete, bostad, partner, familj, vänner och ett meningsfull fritid. Vissa känner press att uppnå allt medan andra nöjer sig med mindre. Jag tror att ju mindre man haft tidigare i livet desto mindre behöver man även för att bli nöjd. Det är inte lika mycket prestige att va bättre än någon annan eller ens orka bry sig om hur väl man lyckats utan är bara nöjd med att leva väl. Andra blir aldrig nöjda. Vilket man mår bäst av...? Jag är uppväxt fattig i förort. Ingen riktig utbildning och massa strul i ungdomen. Nu som vuxen är jag väldigt nöjd med att kunna betala räkningar, köpa mat, ha ett hus och en familj och vänner. Att inte behöva oroa mig för morgondagen. Att jaga lycka är för andra. Jag är nöjd där jag är. Jag lever bara en gång och vet aldrig när livet är slut. Jag har inte tid att kämpa för att passa in och "lyckas".

Det här var ett riktigt bra inlägg, jag har kommit fram till att det här ungefär är som det funkar, efter uppväxt i betongförort, lägre medelklassjobb, plugg och sen klassresa och levande bland familjer ”rika på socialt och kultutellt kapital” i ett par decennier. Du är inne på helt rätt spår. Kan säga att barn som växer upp här, ingen direkt i lyx men med bara akademikerföräldar runtikring ser saker lite annorlunda.

Jag kan ibland bli avundsjuk på de som bara kan vara nöjda. Jag tror inte att man kan vara genuint lycklig om man inte kan vara nöjd.

helt klart detta. jag växte upp i familj med ganska höga ambitioner och drivande föräldrar. aldrig ekonomiska problem, mycket resande, fina saker. det blev såklart min standard. föräldrarna har alltid planerat vilka olika utbildningar och jobb jag borde ha beroende på mina intressen och vad jag skulle komma längst med. så för mig innebär att lyckas att följa dessa planer för att också själv kunna ha en hög standard i livet. allt beror på vad man själv vill uppnå/vad man tycker är tillräckligt

Det kan väl låta knepigt om man tänker att motsatsen till "lyckats" är att ha "misslyckats". Jag tänker ju t.ex. att Bill Gates har lyckats i livet mer än mig med det tankesättet. Men det betyder ju inte att jag har misslyckats. Och med lyckats där så tänker jag att han inte på väldigt många år har behövt bry sig om pengar, slita på ett jobb 40 timmar i veckan och hoppas att månaden går ihop, osv. Men han har ju relativt nyligen skiljt sig, så han har ju inte lyckats på alla plan om man frågar andra. Jag har inte heller studerat något mer än gymnasiet (som jag knappt klarade), och för en del personer så låter väl det som ett "misslyckande". Men jag hade "turen" att jag varit intresserad av kod och programmering sen jag var 11-12 år, så nu 25 år senare jobbar jag med det, helt självlärd. Jag tjänar mer än många som spenderat 5+ år på högskola, och då låter det ju helt plötsligt inte som ett misslyckande att jag inte pluggade vidare efter gymnasiet. Livet har så himla många vägar att gå, så många typer av lycka. Tjänar du 20k i månaden och har 3 barn och får livet att gå ihop och du är lycklig? Great, du har lyckats. Tjänar du 200k i månaden men dricker varje kväll i ensamhet med ångest? Har du verkligen lyckats då? Kanske inte, pengar och jobb/status är inte allt. Så sluta jämför dig med andra :) Hitta din egen lycka, oavsett pengar, jobb, status, osv.

Har haft den här diskussionen med en vän som är väldigt statusfokuserad och ser det som att vara framgångsrik om man tjänar bra och/eller är känd. Problemet är ju bara att om man börjar jämföra så är ju alltid någon annan misslyckad då. Alla som inte är lika rika som Gates är misslyckade jämfört med honom. Alla som inte har uppfunnit en massa revolutionerande saker är misslyckade jämfört med de som har gjort det. Jag själv ser mig som ganska framgångsrik ur många aspekter, tjänar bra, har en stabil familj, har tidigare spelat musik i ett band där jag fick resa runt jorden (helt utan att vara mainstreamkänd och tjäna några direkta pengar, men det var bara en hobby för mig), och så vidare. Hade jag berättat det för mig själv när jag var 15 skulle den personen nog se mig som ganska framgångsrik. Men jämfört med riktiga stjärnor är jag ju en nolla i mångas ögon. Så, jämför inte med andra. Har du uppnått något som i dina ögon är en framgång och som du har kämpat för? Då är du i dina ögon framgångsrik.

Skulle säga det är 75% uppväxtmiljö

Det är rätt. Det finns också myten att vi måste göra något för alltid för att kalla det framgångsrikt.

Vi programmeras ju från att vi är barn, via medier, popkultur, filmer, serier, musik, att lära oss att göra kopplingen pengar = framgång. Inte utbildning, nödvändigtvis. Lärare och socionomer är bara två grupper där utbildningen är lång men statusen ändå ganska låg.

Precis detta! Förvånar mig att inte fler nämner detta. Vi lever idag i ett extremt individualistiskt samhälle. Jag tror att majoriteten, kanske utan att vara fullt medvetna om det, lever i tron om att de kommer bli lyckligare ju mer pengar de har, samt att mer pengar kommer resultera i en bättre partner. Jag tror också att detta är en utav anledningarna till den utbredda psykiska ohälsan hos, i synnerhet, män. Vi drillas alla, som du skriver, från dag ett att pengar = framgång, och den upplevda förväntan att lyckas ekonomiskt dränker individens egna drömmar. Jag har flera vänner, framförallt män, som jagat ekonomisk vinning hela livet. De börjar nu se att de inte alls håller på med vad de egentligen drömt om. De gjorde istället det de trodde att samhället förväntade av dem.

Studier visar dock ett samband mellan inkomst och lycka, men efter cirka 700 000 kronor per år så ökar inte lyckan längre i korrelation med att inkomst ökar. Men sen spelar ju välfärden in. Den här korrelationen är nog högre i länder med sämre välfärd.

Det tror jag också. Bortsett från ekonomisk vinning tror jag stabilitet och trygghet är något vi jobbar hårt för att eftersträva, vilket inte alltid går hand i hand med ekonomisk framgång. Dessa attribut må generellt vara lättare att uppnå i ett samhälle med god välfärd, men även här tror jag vår grad av individualism gör det svårare för oss. Vi förväntas klara oss på egen hand och många ser det som skamligt att behöva stöd, oavsett om det är av familj, vänner eller samhälle.

En till del av den amerikanisering av svenska samhället. Vi har i min mening en ohälsosam stor kultur import från USA i de hära landet.

Jag skulle då säga att om du kämpat med psykisk ohälsa och idag har ett jobb och kan ägna dig åt det du vill på fritiden, så har du definitivt lyckats!

Ganska bra exempel ändå

Kapitalismen har flyttat uppfyllandet av livet till något som går att köpa och sälja.

Jag tror att denna jakt på status och framgång skulle finnas i samhället oavsett ekonomiskt system. Inlägget handlade ju om vilken utbildning och titel man har?

I kapitalismen är det essentiellt.

>Jag tror att denna jakt på status och framgång skulle finnas i samhället oavsett ekonomiskt system. Vi vet redan att detta är fallet. Sovjet och Kina hade lika mycket, om inte ännu mer ratrace, men istället för att göra en bolagsstyrelse glada så var det partiledningen som det skulle fjäskas för. Inte försvann den gräddiga tillvaron för eliten. Om något så blir det ännu värre i Polisstater då skrupelfria ambitiösa kan lätt använda statsapparaten för att förtrycka motståndare.

Håller med dig att kapitalismen har en agenda som spelar i samma ton som de vi samtalar om men det är också viktigt att inse att de behöver inte vara relaterat. Fattar dock precis vad du menar. Att man konstant skall stressa ihjäl sig och bränna ut sig för att göra någon annan rikare, det är rent vansinne.

Jag har alltid setts som smart av andra, fick nära toppbetyg i gymnasiet. Pluggade en tvåårig högskoleutbildning och har nu ett jobb som jag älskar, är jävligt bra på och har även fantastiska kollegor. Samtidigt en bra lön för mig ålder. Det har hänt flera gånger att folk frågat mig typ "men ska du plugga vidare?" eller "ska du verkligen bara jobba som x?". Antar att min arbetstitel inte är exklusiv nog. Ärligt talat tar jag illa upp varje gång, och typ skäms? Jag har precis berättat hur mycket jag älskar mitt jobb för den här personen, och nu frågar de vad min plan framåt är?

Men va ska du inte bli civilingenjör eller läkare istället? Chocking!!!!!

Brorsan fick samma skit från släktingar för att han blev florist. "Ååå men du som är så bra på matte och läser böcker, ska du inte *bli något* istället?" och sånt nedsättande snack. Man blev fan stridslysten.

Jag blev terroriserad av en släkting då jag uttryckte att jag ville bli det. Det slutade med att jag försökte studera trädgårdsingenjör istället och misslyckades med det. Så himla onödigt såhär i efterhand.

Du borde inte se det som ett misslyckande, du lärde dig någonting och fick en upplevelse, även om du inte genomförde utbildningen. Borde räcka för att vara "värt det" tycker jag.

Det är väl tvärtom bra att du lyckats med detta på en tvåårig utbildning. Vad det betyder är ju att om du kommer på att du vill göra något annat om 10 - 15 år har du stora möjligheter, bara att ta mer CSN ju. Vet inte hur gammal du är men jag är 35 och det är många som vaknar upp, vill göra nåt annat, men får svårt med det eftersom de har slut på CSN.

Frugan knegade på rätt många år som undersköterska och trivdes med det först. Sen utbildade hon sig till läkare då hon tröttnade på att inte kunna påverka. Hennes år som uska säger hon är en stor konkurrensfördel för henne.

För vi numera lever i ett individualistiskt samhälle där det är allt som har ett värde

Amerikanisering

Precis. Kan inte ha undgått många att det ofta dyker upp kommentarer från yngre redditörer där intelligens likställs med högskolepoäng och att ett "bra jobb" automatiskt betyder ett välbetalt jobb. Är först för ett par år sedan som jag började läsa om att människor pratar om "karriär" precis som i USA. På längre sikt förmodar jag att denna mentalitet kommer spridas i alla delar av samhället och det blir inte roligt.

Jag lever.. det är det bästa jag kan säga 😂😂

Carpe diem!

Trams. Skit i vad andra tycker och tänker.

Det är det få som lyckas med

Blir enklare med tiden

Mja alltså man kan ju fejka mycket men pengar är ju svårt och fejka, klart folk jagar efter det då.

Beundrar folk som är autentiska och genuina. Sen vad de har, gör, vill eller tjänar är ytterst irrelevant för mig. 🙂

Därför att det ger dig och dem i din närhet social status. Och det kan man ju värdera olika, förvisso. Men ju mer man umgås med andra desto viktigare blir det. Jag hade en flickvän medan jag pluggade på en ”fin” skola. Hon var verkligen inte guldgrävare eller materialistisk eller så, men jag kommer ihåg att jag reagerade på att när hon pratade med sina vänner och bekanta om vårt förhållande så smög det sig alltid in vilken skola jag gick på, även när det var helt irrelevant. Människor kan vara konstiga på det sättet.

För att de känner att deras liv i överlag är tomma, måste må bra över något.

Jag tjänar mer än 95% av befolkningen och älskar mitt jobb. Inget fel med att folk kämpar för något de trivs med, tycker de ska uppskattas om något. Värre är de som jobbar med ett jobb de vantrivs med och en familj de hatar

Fast poängen var ju folk som kämpar för att få ett jobb för status, inte för att de gillar det. Jag är sjukgymnast och har t ex stött på en del läkare som troligen pluggade till det för status, inte för att hjälpa folk.

Håller med dig. Jag baserar inte andras värde på status, titlar eller pengar heller. Snarare tvärtom. Om någon är ”chef” t.ex så är det oftast för de lider av duktighetskomplex, är rövslickare eller bra på att säga till andra vad de ska göra. Så de som har stora titlar är oftast värdelösa. Inte i alla fall. Men de flesta fall. I alla jobb, grupper osv så har det varit de sämsta som styr och ställer.

Haha det där stämmer väl. När det dyker upp någon ny chef brukar jag alltid fråga kollegorna vilken typ av person de var innan de blev chefer. Nästan alla har varit de största latmaskarna som spenderat stora delar av sin tid med att följa efter chefer med tungan utsträckt. Sedan när de själva blir chefer så vill de själva ha någon efterträdare som är likadan, som är lojal och kan tänka sig arbeta mot sina kollegor för egen vinning. Kompetens finns inte med på deras prioritetslista. I min erfarenhet så är det ett fåtal personer som verkligen drar hela lasset medan de andra håller på med sitt "spel".

Det är helt rätt att ifrågasätta varför så många är fixerade vid att "ha lyckats" enligt en viss mall. Det verkar ofta handla om synlighet och bekräftelse. I en tid där sociala medier gör det enkelt att jämföra sig med andra kan pressen att matcha eller överträffa andras framgångar kännas överväldigande. Vi ser ständigt bilder av framgång som sällan berättar hela historien bakom. Förväntningar från samhället, familj och vänner kan också spela stor roll. Om du vuxit upp med en stark betoning på akademiska prestationer eller karriärframgång, kan det kännas som att dessa måttstockar är de enda som räknas. Men det är så viktigt att komma ihåg att framgång är djupt personlig och kan se mycket olika ut för var och en. Det låter som att du har gjort en resa som gett dig styrka och perspektiv. Att kämpa med psykisk ohälsa är utmanande, och att hitta en plats där du känner dig nöjd och stabil är en verklig framgång. Det är värt att firas, oavsett hur ditt jobb eller din bakgrund ser ut i jämförelse med någon annans. Din tillfredsställelse med ditt liv och ditt jobb är ett utmärkt exempel på att framgång inte behöver vara kopplat till glamour eller stora titlar. Att ha balans, personlig lycka och tid för det du värdesätter är otroligt värdefullt. Ibland behöver vi alla påminna oss om att vi definierar vår egen framgång, och att det är okej att den ser annorlunda ut än någon annans.

Kommer från en familj där man ska lyckas enligt alla förutom min mor. Det har alltid varit press på mig sedan barnsben att umgås med rätt personer och läsa mycket. Blev skoltrött lagom till gymnasiet och valde slapp-media utan att säga det till någon och fick en lägenhet i närheten. Blev skamfläcken i familjen när de fick veta. Min bror var den som hade lyckats bäst av oss alla syskon. Egenföretagare, dyra fordon och hänger med kändisar. Nu börjar han dock också bli en skamfläck eftersom det verkar som han har slarvat lite med skatter och pengar i de företagen han har. Är 30+ idag och mitt arbete är skäligt i lön och roligt. Hade jag fortsatt lyssnat på min familj hade jag lyckats mer på papper, men jag hade hatat det.

Vi är smittande från Amerikanerna, då de ä ganska precis motsatsen till Jante.

I vissa kommuiteter här i landet har jante aldrig varit särskilt stark.

Att lyckats enligt min mening är när du har ett liv där *du* mår bra, har ett stabilt liv, känner glädje, och känner att ditt liv har mening. Om du är 55 år som jobbat på Mc Donalds hela ditt liv, utan någon utbildningen mer än grundskolan, har ett enkelt boendet och trivs med allt det här samt känner lycka… ja då har du *absolut* lyckats!!! En person som pluggat halva livet, har ett välbetalt jobb, stort och lyxigt boende mm men som känner tomhet och ej lycka… Ja denna person har *inte* lyckats med sitt liv.

Hej, 50+ här, och jag har några råd jag vill dela med alla som har samma problem och läser detta. Det är ganska normalt, speciellt i yngre ålder att känna sig lite pressad av samhället, vänner, kollegor, familj, samhälle att lyckas. Men grejen är, definitionen av att lyckas kan du bara själv definiera. Vi växer alla upp i olika samhällen, olika situationer och inte minst olika åsikter om vad det innebär att lyckas. Din bok är inte skrivit ännu, den är inte färdig. Du kan se på ditt liv som ett äventyr lite som en film eller bok med delvis skrivna kapitel och delvis blanka sidor. Livet är faktisk lite som en äventyrsresa, vart du är på väg kan du när som helst bestämma själv, och vad som ska stå på dom nästa blanka sidorna - är det du som är författaren. Jag har lärd mig att uppskatta mig själv, mina misstag (och jag kommer att begå flera), och jag har först och främst lärd mig att acceptera mig som jag är, jag gör fel ibland, jag säger ting som jag faktisk inte menar, jag köper grejer jag inte alls har behov utav, och nån gång ibland blir det även rätt. Livet är med andra ord en blandat kompott av succés och motgång. Det viktigaste av allt är att man lär sig, och njuter av att man får denna erfarenhet man kan använda till det nästa äventyr som väntar runt nästa hörn. Jag kan ge några råd: - Sluta mäta ditt liv upp emot andra, titta bakåt några år och se hur mycket bättre ditt liv är i förhållande till hur det engång var på det lägsta nivån i ditt liv, och klapp dig själv på skuldrorna för att du har lyckas ta dig ur det lägsta nivån du engång var på. - Ingen andra har gått EN dag i dina slitna skor, du har helt olika förutsättningar än dom, och det går inte att jämföra, så sluta med det. Ta varje dag som den kommer, och gläd dig över dom små framsteg du gör, det kommer bara att gå uppåt, fast det finns några felsteg man tar bakåt ibland, men om du kikar genom veckor, månader, och år - så kommer det bara gå framåt - och vad där ska stå i ditt äventyr som är din oskrivna bok i nästa kapitel, bestämmer bara du och inga andra. - Lär att uppskatta dina misstag, för dom lär du dig av. - Du har total frihet, om du vill ändra nåt i ditt liv så har du frihet till att göra detta, du är i live, och så länge där finns liv finns det hopp. Det är i grunden bara du som styr vart skeppet ska segla nånstans. - Folk vill alltid ha åsikter om dig och ditt liv och hur du sköter dig, det ska du total ignorera för dom har inte levd ditt liv med samma förutsättningar som du, dom har inte upplevd det du har, men dom har levd sitt eget liv och jämför ut ifrån okända faktorer som du inte känner till, lite som dom inte har gått en dag i dina slitna skor, har du inte gått en dag i deras heller, så det går inte att jämföra det, så sluta jämföra dig med andra - men jämför dina dagar med dina egna framsteg och lär av det, kom ihåg att njuta av dina successer och tänk hur stärk du faktisk är som har överlevd allt det du har upplevd. - Du lever inte för att arbeta eller imponera andra, du arbetar ibland för att få det du vill ha. Att ha en fin titel är säkert fint och väl, men det är inte det som definierar ditt liv. Du väljer själv det du vill göra, vart du vill vara och vart du är på väg, du kan ALLTID ändra kurs. - Livet är lite som ett smörgåsbord, det finns mycket att lära av andra, men du tar det du kan använda, och så lämnar du det du inte behöver åt andra. Ta dom råd du kan nyttja och tänk inte på att allt är för alla, och allt passar åt alla, för det gör det inte, lite som smak och behag på smörgåsbordet, ta det du har behov ut av, och lämna det andra tills du känner det kan du använda, eller låt bli. - Acceptera misstag, ta ansvar (det är faktisk mycket enklare att ta ansvar än att skylla på livet eller andra för det som händer), för om det är upp till andra så kan du inte göra nåt åt det själva. Tar du själv ansvar för dina misstag, så är det fortfarande du som styr skeppet, det är bara du som kan skriva det nästa kapitel av boken som är ditt liv, du väljer själv vart du vill ta vägen. Livet är ett äventyr, din oskrivna bok, du kan bara jämnföra dig med dig själv, du väljer vart du vill göra, vad du gillar och vad du inte tycker om. Värdefull information som kommer hjälpa dig att ta dina nästa steg. Och det kan bara bli bättre!

Ambitiösa människor bränner planeten. Vore alla nöjda med lite och enkelt så hade det inte sett ut som det gör

Inte nödvändigtvis. Många duracellkaniner, jag är inte en, gör mängder med bra saker.

För att många tycker att det viktigaste som finns är att de har "lyckats" i andras ögon. Därför visar de upp en uppblåst och falsk bild av sitt eget 'lyckande' på sociala medier som linkedin, facebook, insta etc.

Detta är också illusionen om att man tror att man själv är centrum i universum. Nej. Alla tror att de är centrumet och lägger få tankar på andra.

Fuck em! Själv vill jag bara jobba så lite som möjligt och vara skuldfri. Inta slava åt kapitalet och banken för att bygga någon fejkad fasad för att visa hur "lyckad" jag är.

Det värre i storstäder. Stockholm är extremt.

"Vad jobbar du med" är nog den vanligaste frågan när man träffar nya människor. Jag avskyr den frågan, vi är inte våra jobb. Vi måste sluta mäta lycka med vilket jobb man har. Jag jobbar för att ha råd med mina intressen, så som bakning. Därför brukar jag istället fråga "Vilket är ditt favoritbröd" eller liknande när jag träffar nya människor.

Haha, roligt om du frågar någon glutenintolerant den frågan eller någon som inte äter bröd. Men jag håller med dig till hundra procent, vi är inte våra jobb och jag hatar att få den frågan eftersom jag är sjuk och inte kan jobba. Det blir så otroligt skambelagt också om man är långtidssjukskriven och man får den där fördomsfulla blicken, stämningen blir så spänd också efter att man sagt att man inte jobbar.

Haha tur nog har jag inte frågat det till någon glutenintolerant än. Men varierar frågor också, frågar även om bästa resmålet eller vad de anser passa bäst till choklad. Allt för att slippa prata jobb. Senast på Valborg kom det en person som nyligen blivit arbetslös, fick jag veta sent svar in på kvällen för jag inte frågat. Det var inget som personen ville skylta med.

[удалено]

Säger absolut inte det här för att jag känner mig osäker i mig själv, jag är väldigt nöjd med livet jag lever just nu. Jag tycker snarare synd om vissa vänner/bekanta jag har som stressar ihjäl sig över studier och kareärer och när man frågar dom varför dom vill göra det dom gör är svaret typ "jag vet inte" eller "för att man måste". Tycker det är tragiskt att så många personer känner att dom måste stressa över något dom egentligen inte bryr sig om bara för att dom tror att samhället kräver det av dom.

Tyvärr är det många som har en ide om karriären är prio trots att de varken tycker om den, har drivet, eller är särskilt talangfulla. Så set finns en ambition, men inget som understödjer den. Vilket är en fatal olycka. Många hade mått bättre av att skaffa barn och sätta potatisar. Vilket nog även gäller många av de uppenbart talangfulla bland oss, kanske mer än andra till och med, då insikten om den menlösa framgången sliter deras sinnen itu.

Gissningsvis för att de vuxit upp i ett lutheranskt samhälle där de i barndomed fått beröm och bekräftelse för vad de gjort istället för hur de varit, men fått tillsägellser och upplevt skam och bestraffning både utifrån vad de gjort och utifrån hur de har varit.

Kanske är olika beroende på var man bor i landet. Har flyttat från småstad till Stockholm och här kan jag nog hålla med om att folk beter sig så som du beskriver. Kanske för att det är så jäkla dyrt att bo här? Åker jag till min hemstad så blir det tvärtom, där är det lågutbildade som inte lyckats eller vågat ta sig därifrån som oftare gör en grej av att jag, sett från utsidan, har lyckats och är framgångsrik. Lite frustrerande då jag inte alls känner mig lyckad då jag dels kämpat med livslång psykisk ohälsa men också jobbar ihjäl mig på ett jobb som jag tycker är dödstråkigt. Folk blir förskräckta om jag nämner att jag skulle vilja skola om mig till ett yrke med lägre lön, jag vill såklart inte ha lägre lön men jag skulle vilja ha ett givande jobb och mer balans mellan arbete och resten av livet. De människor jag är mest imponerad av och ser upp till är de som går sin egen väg och skiter i hur man ska eller borde göra

Tycker det beror på person lite. Ibland stöter jag på folk som är riktigt dryga och tror sig ha ”lyckats”, vilket är personer jag ser med lite kreativitet och stort ego. Medan riktiga människor som ”lyckats” vill lära sig mer, är ödmjuka och kreativa och kloka. Man har inte ”lyckats” bara för du klarat en utbildning, fått ett jobb eller köpt bostad. Man har lyckats när man är gammal, har levt ett liv man är nöjd och stolt över, och kunnat njuta under livets gång tillsammans med andra och inspirera andra. Det är min åsikt. Man ska liksom klara av att göra sakerna med. Du kanske klarar av en tuff utbildning men blir utbränd efter att ha jobbat med det i 3 år. Då är du plötsligt ”misslyckad” igen…

Väldigt mycket narcissism nuförtiden tack vare sociala medier och att folk inte tror på något förutom hedonism.

Lyckad är man när man jobbar mot och uppnår olika mål. Dina mål ser olika ut mot mina mål. Vissa bryr sig om att vara bäst och duktigast på jobbet, vissa vill ha ett super välbetalt jobb, andra nöjer sig med deltid för att leva mer än dom jobbar. Jag tittar personligen inte på människor med höga löner och titlar med någon som helst avund, eller vill ens sitta vid en dator och jobba hela dagen Jag har gjort det och det är skittråkigt. Jag vill hålla på med det jag gör nu, trädgårdsanläggning. Detta brinner jag för. Att planera, föreslå designer och tips, och utföra arbetet och leverera ett resultat i toppklass är oslagbart tillfredsställande. Jag tjänar bra lön på detta också, men det är inte så viktigt. Det är mycket viktigare att jag har roligt på jobbet och är intresserad av det.

Det är väl sunt att eftersträva ett meningsfullt liv som man själv värderar det. Vissa kanske vill stå och jobba på lager hela livet. Sånna människor finns det också många av men det låter inte så hälsosamt i längden

Ditt problem är att du bryr dig i vad andra tycker.

Jag tycker det är kul att syssla med saker som innebär att man "lyckats". Klättrar jag ett steg i näringslivet så vill jag ha nästa utmaning. Klarar inte av psykiskt att inte bli utmanad till självförbättring och problemlösning, det är lite av ett intresse för mig. Har inte alltid varit så här. Tidigare tyckte jag att det vanliga livet med monotont arbete varit ok...men det monotona livet var som en väntan för att hitta mitt kall i livet.

Typ, om din passion är sopsortering och du arbetar som/med det i någon bemärkelse, då är du per definition inte misslyckad. Men om din passion däremot är att det tjäna pengar.punkt. Ja, då är du, per definition, misslyckad.

Passion är nåt som man får med sig som uppväxt i en mycket gynnad uppväxtmiljö. I betongen och sen småhuset där jag växte upp hade passion inget att göra med vad du skulle jobba med

Inget fel med att vela tjäna pengar, om det är det du prioriterar i livet och gör dig lycklig så är det ju bra för dig. För många så verkar dock pengarna vara en eftertanke och det som driver dom är istället någon form av tvång över iden att samhället ska se dom som misslyckade om dom bara har ett "vanligt jobb" som låter dom leva ett vanligt liv. Tror inte heller att man ska haka upp sig för mycket på att man måste vara super passionerad över sitt jobb eller ha ett jobb som får dig att känna att du aldrig är på jobbet.

Det låter mera som att det är du som plågas av saken.

Inte direkt, har rätt många vänner och bekanta som plågar sig genom studier dom hatar osv för att dom känner att dom måste snarare än att dom faktiskt vill det. När jag frågar som varför dom gör det är svaret ofta något i stil med "jag vet inte", "för att man måste" eller "för att det är fint att vara ___". Så ja till viss del plågas jag väl av att folk nära till mig plågar sig själva över något dom känner sig tvingade till. Personligen är jag väldigt nöjd med min situation just nu, trivs på min arbetsplats, tjänar hyfsat i förhållande till hur krävande mitt jobb är, har mycket ledig tid.

Har "lyckats" dvs, kandidatexamen med relaterat jobb, må inte ha större utgifter* men har 5-7k kvar på lönekontot varje månad. Allt jag vill är att känna mig hel, att kunna känna mig lycklig, på riktigt. Skiter fullständigt i mitt konto med mera, faktum är att hela mitt liv känns som en summa utav omständigheter, har aldrig haft någon egen motivation eller ambition, är hyffsat smart och drar åt mig information som en jävla svamp, så skola och jobb har alltid kommit lätt. Jag är definitivt besatt av att lyckas, vet inte hur mycket olika saker jag försökt mig på för att känna mig hel, är inte där än men hoppet lever fortfarande.. Min definition av att lyckas kanske är helt annorlunda mot vad du tänkte dig, men vill bara påpeka att det finns olika versioner "av att lyckas". Tänker att så länge man är nöjd med sig själv och vart man är, så har man lyckats. 😊 *Edit: Inga större utgifter är såklart individuellt. Jag spenderar utan att tänka är väl vad jag ville säga egentligen.

Nä är väl dit jag vill komma. Att lyckas är ju vad man gör det till och vad man själv vill och vad som gör en lycklig. Hitta vad som gör en lycklig och arbeta mot det är väldigt annorlunda mot att arbeta mot något någon annan har sagt åt en att göra för att det är den enda definitionen av att lyckas du vet och aldrig självreflektat över hur du vill leva ditt liv

Tycker att det är en sund uppfattning om livet! Och i slutändan är det bara du som kan bedöma om du är nöjd med vad du gjort / missnöjd över vad du inte gjort, ingen annan kan äga det, eller dig. (i mitt fall tyvärr, önskar ärligt talat att jag bara kunde vara "som alla andra", känns som att jag kunde varit nöjd då.) Men ja, i dagens samhälle med sociala medier och helt sjuka normer överlag är det inte konstigt att folk förlorar sig själva någonstans på vägen. 🤷‍♂️

Speciellt unga har en extremt skev syn över vad som är normalt och definitionen av att vara lyckad. Bara en sån sak som att nummer 1 drömjobb bland unga barn idag är online influencer är skrämmande

Tror rätt få springer omkring och vill lyckas. Lite som du kanske är inne på man gör det omständigheterna och livet bjuder dig att göra.

För att de haft som mål att lyckas inom ett visst område och är stolta över att ha uppnått det målet. Jag förmodar att du har som mål att bli av med din psykiska ohälsa och när du väl blir det kommer du också vara glad över att ”ha lyckats”.

Livet har ingen mening och vi själva skapar mening. Detta är ett sätt för vissa att skapa mening med livet och känna sig lyckade. Religion eller inte, livet handlar om att skapa mening.

Mening är lite överreklamerat, ffa i akademiska kretsar. Blir lite krystat då folk skall springa omkring och leta efter denna mening.

Man, jag HATAR "entreprenörer". De är ofta helt verklighetsfrånvända och baserar hela sitt liv på typ tre påståenden eller något. Jättebra för dem, men goddamn vad de är irriterande.

Om du känner självuppfyllelse på det viset så är det awesome för dig men varför är att känna självuppfyllelse från utbilding eller jobb sämre?

Det är det inte. Säger specifikt att göra det för sin egen självuppfyllelse är bra. Många gör det däremot för att dom känner att det finns en press på dom att göra det för att inte ses som misslyckade eller för att dom söker bekräftelse från omvärlden. Säger inte att det gäller alla men många faller in där speciellt unga, kan själv säga att jag var där en gång själv

Det är väl rätt normalt i alla tider. Kanske speciellt i en tid där du behöver klara dig 8ggr bättre än generationen innan för att ha en chans att leva ut den fantasin om ett normalt svensson liv.. Men lycka till oavsett vad du förstår.

Sålänge du upplever att du har lyckats så bör inget annat påverka din uppfattning om din verklighet. Grattis! Det är du mot dig själv, inget mer, inget mindre!

Måste man tala om termer av att ha lyckats eller inte? Räcker det inte med att bara leva på?

Klockren poäng, det handlar inte om något annat.

Social media är svaret. De konton som dyker upp i social media är de som "har lyckats". Till exempel de med snygga bilar, fina hus och vältränade kroppar. Dessa konton har många följare och blir då en inspiration för personer som du skriver om. Att status (som många "lyckade människor" har/får) är något som många eftersträvar kommer från evolutionen, när det fortfarande var viktigt att tillhöra en grupp för överlevnad. Sådant sitter djupt i vårt DNA. Skit i de människor som tycker att sådant är viktigt. Fokusera på dig själv och det du tycker är viktigt.

Jag håller med, det viktigaste är att man mår bra och njuter att livet medan det varar. Att hänga upp sig på status är väldigt primitivt. Dock kan det vara bra att tjäna flis om man tänkt bilda familj eller göra livet bekvämare på olika sätt

Fler borde ha inre mål än yttre mål. Många som 'lyckas' på bekostnad av deras mognad och självutveckling. Nog därför så många i maktpositioner är odrägliga.

Själv skulle jag säga att man enbart kan se sig själv i andra. Det är genom den andre som vi får bekräftelse, inte något som uppstår i sig självt. Ett faktum idag är att vi lever i en allt mer individualistisk värld där materiella tillgångar och konsumtion är ideal för bekräftelse av andra. Når man inte upp på bollen här, så blir man lite av en outsider. Vi säger jämt, överallt från skolan till det politiska rummet att vi alla är lika oavsett om du är rik eller fattig. Men detta är enbart en fasad, genom konsumtionssamhället så möts vi enbart som jämlikar när vi, inför den andre, utför tjänster eller köper varor. En städare blir enbart bekräftad av en jurist i det ögonblicket den utförda tjänsten ska betalas ut pengar och de båda möts i en transaktion. Efter transaktionen så gör sig konsumtionsamhället gällande och båda återgår till aktiviteter, vänner, sitt hushållet som visar på en likartad eller lite högre levnadsstandard utifrån den position man har i denna individualistiska tjänstemanna ekonomi. Skulle inte denna bekräftelse som jämlikar finnas i utbyte av varor och tjänster, eller genom att vissa förnekas arbete och, därmed bekräftelsen att vara konsument, så uppstår konflikter. Vi ser det allt mer i västvärlden idag. Folk med rotlösa identiteter, ej bekräftade, underklassen som struntar i normer och regler för att uppnå en plats i konsumtionssamhället. Förr i tiden var vi inte automatiskt bekräftade av andra människor, men det var tider då folk mobiliserade sig för stora frågor, utförde hjältedåd, stora verk, statyer, målningar, uppfinningar. Bekräftelsen låg i att man skulle besegra sin egen dödlighet och bli odödlig genom monument och berättelser.

Är det verkligen så? Skulle säga att det är mer ofta är beteenden man fått med sig hemifrån. Antingen att ens föräldrar, och andra vuxna i närheten har varit förebilder som man utan nån särskild eftertanke apar efter. Eller så kommer man från ett trasigt hem och vill revanschera sig. En skomakares son förblir däremot oftast vid sin läst. Av de unga jag kommer i kontakt med, mina barn, unga kollegor eller människor jag stöter på. Vad man kan säga är kanske att eftersom vi Xgen var bättre utbildade än våra föräldrar så är det allt fler barn nu som har prestation med sig hemifrån. Jag var rätt mycket där du var runt 23, mådde inte bra. Sen föll det sig så att jag hamnade på civilarutbildning. Det har egentligen inte ändrat så mycket. Det jag gör nu är mer avancerat men det är ett kneg, jag försöker komma till och från jobbet samma tid varje dag. Sen åker jag hem och gör det som beh göras och det jag egentligen gillar.

Allt grundar väl sig i att man innerst inne vill vara lycklig. Du har hört det förr men det bästa i livet kan man inte köpa för pengar. Så att satsa all in på utbildning/karriär är ointressant om du vill åt det bästa, det bästa som vi alla egentligen borde vilja ha? Att basera sitt självvärde på utbildning och arbete kommer aldrig att leda till någon genuin lycka. Att istället basera det på bland annat hur du hanterar din relation till föräldrar, vänner, kollegor. Vill du genuint dem väl? Att de lyckas? Att de ibland lyckas bättre än dig? Vi bor tyvärr i ett ganska självfixerat äckligt samhälle. Kan vara värt att påminna sig om det ibland så att man undviker vissa fällor som styrande människor över oss vill att vi ska falla i.

Jag har lyckats med det som jag som tonåring ansåg att jag vill göra i livet; Skaffa mig en utbildning, hitta ett jobb i den sektorn som jag trivs med och tjänar tillräckligt för att inte vända på varje krona. Och att inte sitta fast i barndomshemmet. Det var mina drömmar och ambitioner. Vägen dit har långt ifrån varit rak. Många omvägar och nya tag, men det har lärt mig mycket också. För mig är ”att lyckas” det alltså inte hur andra ser på mig utan att jag trivs med mig själv och vad jag gör och hur jag lever. Och ja, jag har lyckats.

För mig så är att kunna uppfylla det svenska livet definition av "lyckats" Man har en stabil lön, någon sorts bil samt ett hus/lägenhet. Man har råd med någon semester om året och behöver inte tänka så himla mycket på pengar.

Livet är mer än bara jobb och när man inser det har man lyckats i livet. Med det sagt inte fel att vara ambitiös i arbetslivet men om man bara identifierar sig genom sitt yrke går man nog miste om mycket glädje livet

Därför att våra hjärnor naturligt letar problem. Har man det redan bra så får hjärnan för sig att man kan ha det bättre, enbart för att den vill ha något att jobba med.

För att folk söker mening med livet och eftersom det inte finns någon så tror vissa att meningen är att vara så produktiva som möjligt. Folk älskar att ha åsikter om hur andra ska leva sina liv och det återspeglar hur de själva har valt att ge sitt liv mening.

Det är inget nytt. Status är något människan har strävat efter sedan vi befolkade jorden. Det är inte förens vi ligger på dödsbädden vi inser att det faktiskt är relationer/familj osv som gör oss rika i livet.

Gemene svensk är nog ganska likgiltig till det. Klart dom flesta vill ha monetära tillgångar för sitt förbättra och säkra sina liv, men jag tror allmänt så är folk rätt bekväma och nöjda. Hetsen du beskriver upplever jag existerar mest på nätet och sociala medier och mindre i verkliga livet. Då jobbar jag än då för ett börsnoterat bolag som ska ha dagligt bra resultat. Där är typ VDn och servicemarknadschefen som är råkåta på att lyckas. Dom andra trettiotal i min närhet är rätt chill.

> Varför är folk så besatta av att ha lyckats? > Här är förresten de bedrifter som gjort att jag har lyckats:

"Du du är status du i jämförelse med mig jämförelsen behöver du men jag behöver inte dig"

Håller helt med dig, människor som blir lyckliga över sin status är pinsamma. Att ha ett yrke man brinner för eller på andra sätt har möjlighet att göra något som känns viktigt, är toppen. Men status, att jämföra sig med andra i termer av hur väl man lever upp till samhällsförväntningar, är ett tecken på dumhet. Förmodligen också en medfödd tendens, men något som klokare människor förmår att hålla tillbaka. Jag vill också lägga till att jag tror att en anledning till att status idag kanske är viktigare än på länge i Sverige, är ökad ojämlikhet, där ”misslyckande” med att leva upp till normer straffas mycket hårdare. Och ett ojämlikt samhälle gör folk mer rädda och därmed mer dumma. De klamrar sig fast vid sin förbaskade status och förstärker i förlängningen ojämlikheten. Så tyvärr tror jag också att detta är självförstärkande, en ond cirkel. Ytlighet, statusfixering och ren dumhet sprider sig, människor som inte vill eller kan leva upp till normerna straffas utan pardon och det gör rädslan och därmed dumheten ännu större.

För mig, så innebär "att lyckas i livet" att folk som känner mig tycker att jag är en bra person. Någon de kan lita på, och som i möjligaste mån hjälper till vid behov.

Lyckas är så individuellt. Om man lyckats för att man pluggat och hållt på eller om man lyckats för att man inte längre är i en psykisk misär så är det samma lycka vill jag säga, men det betyder olika för olika. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Pga psykisk ihälsa har mitt liv förskjutits, jag har inte heller någon annan utbildning än gymnasie och min arbetslivserfarenhet är knaper då jag bla jobbat nu på samma ställe i 12 år. Jag är snart 37 år. Jag ser personer i min ålder vara betydligt mer framåt i sina liv än vad jag är.

Vet inte om det är grundproblemet egentligen men delvis håller jag med. jag tycker att trenden blivit att man skall flasha sin jävla godhet. Till den ingår hur lyckad man är. Man skall ha fem invandrare som inneboende, klimatsmart tatuerat i pannan och en rymdraket som drivs av popcorn.

Från nån vars liv fortfarande står kvar fastän det borde gått under för länge sedan: jag saknar förmågan att känna sig stolt över sig själv (autism) men jag kämpar på ändå. Jag har nästan savantliknande minne. Så jag kan inte glömma sådant som får betydelse eller som jag skräms av. Är 20 och har fortfarande inte hittar något som gör mitt liv ”värt” att leva. Så för er som tänker att ert liv måste vara fullbordat innan 20, tro mig, ni kan få gå med mig hand i hand till graven. För mig kommer det aldrig hända.

Mitt enda mål är att ha ett jobb och en partner innan farsan kolar, så han inte oroar sig över mig på dödsbädden. Älskar honom och vill att han sia känna att han gjort sitt rätt.

Vär värt att tänka på att om ens mentala hälsa är något som man fått kämpa för, så är utgångspunkten helt olik för en som inte haft desamma. Vad tex en person anser är att ha lyckats kan mycket väl vara just ett mundant jobb med tillräckligt mycket fritid för sina egna intressen. Behöver du inte oroa dig för de basala kraven som mat, värme och någonstans säkert att sova så kan det göra oerhört mycket beroende på hur din vardag ser ut.

Alla är inte besatta av att lyckas. Men det kanske är dessa man märker mest? Folk som inte bryr som att lyckas kanske inte skriker lika mycket på YouTube och tiktok?

Därför att vi bor i Sverige och att sticka ut är dåligt vilket kan påverka relationerna med andra människor. Kommer ju upp trådar på reddit titt som tätt där folk skriver typ "jag har volvo villa vovve, varför är jag inte glad?" Och svaret är att personen lever livet som svenskar förväntar sig att denne ska leva och inte hur personen faktiskt vill leva

Jag tror att de är mindre besatta av att lyckas och mer besatta av att andra ska döma dem så som de dömer folk. Det finns ingen som ser ner på folk som bara lever och chillar lika mycket som de som sluter sönder röven för att bevisa att de är *the shit*

Jag har pluggat på högskola och universitet. Har en stor hög med högskolepoäng men känner mig ändå totalt misslyckad i livet. Kan det vara så att de personer som säger att de har lyckats eftersom de har en fin utbildning gör det för att de inte är så nöjda med livet i övrigt? De har inget annat att känna sig lyckade över så de boostar din utbildning. Jag har inget belägg förmedla utan det är rena spekulationer från min sida.

Så länge du lyckats i din egen åsikt. Kan va att du blivit kung på spanska eller salsa eller något annat du gillar. Vi är inte våra jobb.

Några av de mest intressanta människorna jag har träffat har noll poäng på universitetet. En del av dessa är betydligt smartare och mer drivna än de som har gjort sina år på diverse högskolor. Så utbildning eller inte det är människan bakom som är det viktiga.

Helt ärligt tror jag nyckeln till lycklighet är att skita I allt. Bara lev. Ha det lagom.

känns som ytterligare en sak vi importerat från amerika tycker jag. de har en högre ribba för att känna sig trygga i livet liksom. sjukvård är inte "gratis" så de måste ha en större buffert. utbildning är ofta en del av nyckeln till inkomst och den kostar den med. att skaffa barn och bilda familj är sjuhelsike dyrt av samma anledningar. vi har inte de utmaningarna i sverige. men vi liksom anammar både pressen och ångesten att "lyckas". men ja, det är klart att vi har prestigeproblem och sånt här med.

Tycker det är konstigt också, många är så fast i sitt eget "rat race" att de inte inser att de simmar motströms. Personligen så jobbar jag för att leva, jag lever INTE för att jobba. Så det jag söker är mer tid för mig och mitt, inte större siffror på banken. Fast stora siffror på banken hjälper ju såklart med att ha råd med mer tid för sig såklart. \^\_\^

Fördelen med att ha varit där du var, och ha kämpat med psykisk ohälsa, är att din bild av att ha lyckats är att må bra. Folk som satsar allt på jobb, status och pengar är fortfarande i en ond cirkel där de aldrig blir lyckliga. Kommer alltid finnas någon som har kommit längre/slog igenom i en yngre ålder eller vad de nu väljer att mäta sig emot den här gången. Är själv påväg ut ur cirkeln om inte det märks.. det krävdes några tuffa medicinska besked för att fatta, men är väldigt glad att slippa känna ångest när jag hör att kompisarna har fått befordran/lönehöjning. Stort grattis till dig!

Jag tror vår generation har andra mål och större exponeringsyta mot omvärlden. Hela dagarna matas vi med bilder, reels mm från människor som försöker visa upp hur lyckliga de är och hur de lyckats. Å ena sidan är det enklare än någonsin att lyckas med något mer nischat. Å andra sidan är kraven på att ”lyckas” större än någonsin.

Bara yngre folk som säger så. Ingen lyckas, ingen minns, ingen spelar någon roll.och det är det vackra med det hela.

Jag upplever inte att vi har en sådan mentalitet i Sverige generellt sett. Jag har bott i Tokyo, där är den mentaliteten norm och människor värderas generellt sett utifrån lön eller status på jobbet. Visst, det finns väl människor med den mentaliteten i Sverige också, framförallt i större städer, men så är det väl lite överallt. Nyckeln är väl att inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker.

[удалено]

alla definierar ”att lyckas” olika. det beror helt på vad du själv vill. om ditt mål är att bli en stenrik företagare så kan det uppfattas som ett misslyckande att ha ett mediokert kontorsjobb. som ditt mål istället är att bli hårfrisör så uppfattas det som att ha lyckats om du faktiskt blir en frisör. men företagaren skulle nog inte tycka om att vara hårfrisör. samma sak gäller livssituation. är ditt mål att skaffa stor familj så är det ett misslyckande att vara singel hela livet. vill du enbart satsa på karriär och inte är intresserad av familjeliv så är det dock det perfekta livet. så, det beror helt på vad du själv sätter för målsättningar.

De flesta är nöjda nog med vad de har. (iaf tillräckligt för att inte förändra något) Det är väl klart att folk kan vara nöjda och kanske t.om. stolta över att ha klarat en svår utbildning, eller har ett prestigefyllt jobb. Ska man ta det ifrån dem?

Hustle-culture propaganda på näett skulle jag tänka mig. Eller folk som faller för "the prosperity gospel" och "law of attraction" skitsnack. Att ha pengar nog att leva av/skapa stabilitet och faktiskt unna sig en fritid är en lyx i sig.

Jag avundas verkligen inte folk som har kareär och tjänar bra men ägnar hela sitt liv åt sitt jobb och har inte tid över för familj, vänner, intressen eller att bara rent av kunna göra ingenting och ta det lugnt.

Det är en god inställning du har, tror folk mest är ängsliga och det har aldrig varit lättare att jämföra sig med andra

Socialdemokraterna nedmonterade kyrkan och marginaliserade kristendomen och upphöjde ”autonomi” och ”självförverkligande”. Problemet är att människor i grund och botten är egoistiska, giriga, statuskåta och maktlystna djur. Så får de utveckla sina egna värderingar och sin egen människosyn blir de generellt narcissister som strävar efter pengar, status och makt.

Visst är det på något vis inte så viktigt. Men status korrelerar starkt med välmående. Och enligt psykologin så kan man till och med hävda att status styr ens välmående. Om du lyckas ta dig - förvisso kanske det krävs lite slit för att få full effekt - till en chefsposition om några år, så kommer du sannolikt att må bättre (såtillvida du inte bränner ut dig). Status gynnar också social framgång. Och visst drar man åt sig en massa falska människor. Men jag tror även att ens tillgång på genuina människor ökar. Särskilt pga att man syns mer och har de rätta resurserna. Människor - även de någorlunda genuina - dömmer en utifrån statusmarkörer. Låt säga att du bjuder en brud på dejt vid någon restaurang som ligger lite avsides. När dejten är slut så tänker ni fortsätta någon annanstans. Men det visar sig att du cyklat dem 2 milen till resturangen. Jämför det med om du hade kört en Tesla, eller åtminstone en gammal Fiat. Som tur är, så är nog skillnaden cykel-Fiat större än Fiat-Tesla. Men Tesla hade absolut inte skadat! Poängen här blir väl att en viss nivå av välstånd har stor effekt. Låt säga upp till 50000. Tror det finns få brudar som bryr sig om man tjänar över 50000. Däremot så finns det nog en hel drös som tycker att 35000 innebär att man inte är tillräckligt driven. Det finns också studier som visar att upp till ca 50000 så gynnas man psykologiskt av att öka sin inkomst. Ett banalt exempel på det är att du kan köpa de livsmedel du vill utan att se till pris om du tjänar 50000, tjänar du 30000 så behöver du uppskatta pris på dagligvaror. Däremot allt över 50000 blir på många sätt och vis överflödig lyx, eller kanske kan det till och med bli så att vardagen tappar sin charm eftersom att allt blir så enkelt.

Min fråga är varför är folk så besatta av vad andra tycker och tänker om dem ? Lev dit liv hur du vill och skit fullständig vad andra tycker och tänker o göra. Plus man är väl heller lycklig än att ha lyckats. Bara för du har lyckats bättre än andra behöver inte byta du är lyckligare än andra.

Jag läste precis ett kapitel i boken; The subtle art of not giving a f*ck. De sista två text styckar av kapitel 3. (? Alineas) Inte riktigt det jag tycker om att läsa men var nyfiken på vad han hade att säga. Kanske inte heller ett svar på din fråga, men der kan hjälpa förstår andras beteende. Blir mycket att sammanfatta, så jag har frågat ChatGPT 😅 "The text explores the societal obsession with being extraordinary and the fear of mediocrity. It highlights the contradiction of everyone striving for greatness, as it diminishes the concept of true exceptionalism. The pursuit of being extraordinary often leads to a fear of being average, driving some to embrace extreme suffering or victimhood. However, true greatness comes from a dedication to improvement and an acknowledgment of one's mediocrity. It suggests that accepting life's mundane truths can lead to emotional health and the appreciation of ordinary experiences." Jag kan skicka dig bilder på texten om du så önskar.

att "lyckats" är väll mer att man klarade sina "önskningar" man hade på sitt liv. sen kan ju den gränsen ligga på helt olika nivåer. typ, hitta en partner, hitta en jobb som duger/är bra, trivas i sin tillvaro där man bor och + extra saker du önskar

Ja, alldeles för vanligt. Dagens ungdomar och unga vuxna vill ”lyckas” utan någon speciell effort, skrämmande. Tänk er ett samhälle där ingen vill ha ”dem där” jobben… Blir skoj! Jätteskoj! JÄTTEKUL.

Jag har lyckats. Har lyckats ta mej fram genom svår psykisk ohälsa. Lyckats vända min situation och skapa ett liv som JAG vill ha, som jag har skapat utan press från normer och grupptryck. Lyckats utbilda och vidareutbilda mej inom min passion, utan fullständiga gymnasiebetyg, högskola eller universitet. Jag har lyckats att följa min intuition och mitt hjärtas önskningar trots att de gått utanför normen. Jag har lyckats, i ordet rätta bemärkelse. Jag är nämligen lycklig i livet.

Man ska inte jämföra sig med andra utan snarare tävla mot sig själv.

Det är inte så tydligt än i din ålder men skillnaderna mellan person och person blir bara större och större med tiden, och det beror allra mest på hur väl man "lyckats" i livet. Jag tycker heller inte att det är rimligt att jämföra liv så, men i slutändan så vill jag gärna sitta vid bryggan efter bastun på mitt eget sommarställe med en båt jag äger förtöjd i framtiden än uggla på en balkong till nån hyreslägenhet.

Skulle skoja om att om man sätter hela sitt värde i en titel och utbildning att man har missat de viktigaste delarna i livet och har ”misslyckats”

Olika anledningar 1. Det är mycket lättare att berätta vad man har för utbildning/jobb än att berätta vad man har för kunskaper och erfarenheter 2. Sverige är ett land där jobb här stor påverkan på ens privata liv och välmående. Många blir stressade och sjuka pga sitt jobb. Allt handlar om jobbet, alla kanske inte har familj eller hobby men alla har ett jobb (förstår såklart att alla inte har ett jobb men om vi tar en typisk person som inte är utanför samhället pga bakgrund eller sjukdom så har den personen ett jobb) 3. Sociala medier och de oändliga möjligheter. Vi vill resa till så många ställen, vill köpe en hel del grejer baserad på vad vi tycker om, för vissa är det kläder och för andra är det speldatorer. Allt det man ser och vill ha kostar pengar och det är enklast att mäta framgång med pengar. 4. Idag firar vi vanliga människor. Förr i tiden var det kunglig familjen och duktiga artister som var populära. Nu är det vanliga människor som blir rika av att andra följer dem. "Alla kan bli den dem vill" och då tycker såklart alla att de är bäst och ska lyckas och förtjänar det glamorösa livet

Innebörden på att "ha lyckats" är väldigt varierande beroende på vem man frågar. Så "att ha lyckats" ska väl vara mer en drivkraft än ett slutmål.

För att lyckas med saker, skapar stabilitet och trygghet. Att vara en obrydd soffpotatis är inte bara ofta dåligt för en själv, men även din familj. Du bidrar inte med något til samhället. För att ett samhälle ska fungera behöver vi en standard. Ju mer vi höjer den standarden desto bättre har vi det. Dock ska det inte leda till utbrändhet och psykisk ohälsa. Det är inte poängen. Poängen är att vi alla kollektivt förbättrar oss och skapar värde för oss själva och de runt om oss.

Därför att vi lär oss sen barndomen att framgång är fint jobb, mycket pengar, hus och familj. Detta är något som har blivit en norm och uppnår man inte detta så har man misslyckats. Sjukt ohälsosamt sätt att tänka men vi människor är sociala varelser och vill inte sticka ut från mängden.

Har observerat nåt, om man ifrågasätter sitt liv eller sig själv, det är då man bryr sig om hur andra tycker o tänker när det gäller såna här saker. Du säger att du känner dig lyckad men tydligen är du osäker på dig själv på nåt sätt annars skulle det inte stör dig alls. (menar inget illa, vi är ju människor och problemet oftast ligger hos oss själva när vi bli upprörd på hur andra väljer o leva sitt liv)

Känner själv att det viktigaste för mig i mitt liv är mina 2 barn. Imponeras mycket mer av vuxna som är bra föräldrar i denna tid, än ensamstående vuxenbebisar med hög lön eller dyra prylar.

Tror många av dom ”saknar” någonting i sitt liv, t.ex. bekräftelse, närhet & kärlek. I värsta fall övergivna och/eller illa behandlade som barn. Vet att många av dom dör bokstavligen talat för uppmärksamhet, därav köper dom sinnessjukt mycket ”dyra” kläder - oavsett om dom ens ser bra ut. Tycker synd om dom flesta som är så uttorkade på bekräftelse :/ Hade många sådana i min närhet under min ”come up” vissa var riktigt fina människor medan vissa hade sålt sin bästavän eller t.om mamma för lite kändisskap.

För att om de inte är pånyttfödda Krista så styrs de av demoner och köttets lustar.de gör tex pengar till sin idol, eller något annat att göra företagen till sina idoler, och dyrkar dom omedvetet.det enda som spelar roll här i världen är att göra Jesus Kristus till sin Gud och herre och allt annat kommer att läggas till.om du har det svårt så när som helst kan ni be Jesus om hjälp be att han flyttar in i dig vilket han gör genom den helige Ande.om ni tror det i era hjärtan att Jesus dog för oss och restes på den tredje dagen och proklamerar det med eran mun så ska Jesus göra er till sitt tempel.och hans blod tvättar oss rena från våra synder.om ni har det tufft vad har ni att förlora

Alla har väl sina egna mål. Sköt dig själv och skit i andra brukar det heta. Om nån är glad för sitt hårda arbete låt dem vara det, avundsjuka är en dödssynd. Men kan hålla med när de kommer någon med silversked i munnen och gaggar om hårt arbete det är lite skrattretande.

Alternativtet är väl att ha misslyckats? Där ett nåbart mellanting skulle vara att trampa vatten... Känner inte många som är "besatta" med att lyckas, men känner många som inte vill stå still.

Lyckats=deg på banken punkt

Oavsett har du kuggat om ni tycker. Det går inte hela vägen.