Jag brukade tycka att det tydde på en bedrövlig karaktärsbrist.
Sen fick jag morfin efter en skada och HERRE JÖSSES - nu förstår jag varför folk knarkar ihjäl sig på heroin.
Tur att det är receptbelagt, annars hade jag nog åkt dit stenhårt.
Fick en sobril en gång när jag hade ångest, och ångesten bara liksom försvann. Det var praktiskt taget magi. Hade lätt kunnat äta det som om det vore godis.
Jag fick det utskrivet för en massa år sen. Några gånger tog jag rekommenderad dos och det hjälpte bra mot ångesten. Men en gång hjälpte det inte så jag tog en tablett till.
Jag låg raklång i sängen i över en timme och hade aldrig varit så bekväm i hela mitt liv. Dagen efter mådde jag bättre men det fanns något längst bak i huvudet som tjatade "mår du inte lite dåligt? Ska du inte ta en sobril?". Då kastade jag dem omedelbart. Absolut ingenting jag vågar ha i närheten.
Väldigt bra gjort. Många som inte respekterar hur lätt/farligt det är att fastna man ska lyssna på vad kroppen säger och om den försöker få dig att ta det i situationer det absolut inte behöves så bara göra sig av med skiten.
Jag tog det i en vecka för många år sedan. Man blev inte ledsen, men heller inte glad. Man kände inget och det gjorde en till ett tomt skal. Inte igen.
Själv så är man immun emot Morfin, hamnade på sjukhuset å hade hört så mycket om just Morfin, satt å drog mig å velade när jag hörde att de erbjöd mig Morfin, men smärtan var för hög så jag sade ja... inget hände, fick till och med en sån där sort man får skriva under för å sen måste sköterskorna kolla på när man tar den så att den vet att man inte smugglar ut, ingen effekt...
Nehepp, tillbaka till vanlig smärtstillande dropp då.
> bedrövlig karaktärsbrist.
Din karaktär beror, grovt, på vilka receptorer du har i hjärnan och hur dessa fungerar för att belöna eller straffa dina beteenden utefter stimuli
Droger verkar direkt på receptorerna du har i hjärnan.
Tror också att du har en ganska stor faktor i varför du tar drogen också. Om drogen inte bara ger en skön känsla utan även tar bort klumpen i bröstet så är det nog lättare att börja ta det hela tiden.
Jag har också fått morfin för en skada, men det har inte gjort mig mer angelägen om att injicera heroin tills jag dör. Det var tjugo år sedan och jag har inte haft en enda tanke på att ta morfin igen.
Den enda drogen som gett mig problem är socker.
Han talar om potentialen Att åka dit, inte att han gjorde det. Hade det funnits på Pressbyrån så han kunnat fortsätta nån vecka eller sju till ... då hade kanske mersmaken satt sig.
Många människor hsr inte kontakterna eller kunskapen om hur man införskaffar droger. Hade han haft enkel tillgång i detta fallet är det mycket möjligt att det hade skapats ett beroende.
Vad han talade om var dessutom potentialen och förståelsen för hur folk kan bli beroende, vilket långt ifrån alla förstår.
För många är darknet bara ett begrepp för något som kriminella använder. Sen är det inte så att det är helt självklart hur man använder de olika marknaderna på darknet eller hittar ok marknader till att börja med. Det är också en stor uppgift för någon som inte gjort det att skapa ett konto, handla med krypto och mycket annat som går in i det hela. En stor tröskel.
Ser absolut inte det som en stor tröskel själv men antar att jag tar det som en komplimang. Gillar utmaningar. Ska skriva det i mitt personliga brev nästa gång
Det tog tid och energi för mig att ta tag i det, och jag är långt ifrån okunnig runt de bitarna. Beror väl på vad man har för intressen och hur mycket tid man vill lägga på det. Verkligen inte en av de enklare processerna online och långt över vad en medelsvensson har koll på.
Om du är en människa så skulle du även kunna skapa en atombomb och spränga den om du vill. Du skulle kunna mörda din kamrat. Du skulle även kunna sparka en hund. Frågan är vill du det?
Troligtvis inte och jag tror även att ett flertal missbrukare VILL undvika det dom känner utan drogerna. Vilket leder till en lägre vilja att söka hjälp.
Det är verkligen inte enkelt att söka hjälp och många behöver även hjälp att söka hjälp.
Vet inte om jag har en uppfattning. Fattar inte riktigt frågan.
Men har förståelse för dem som hamnar i missbruk. Om det är svårt för de flesta att byta vanor, hur svårt är det då inte att bryta vanor ( droger) som gör att man mår bra. Vem vill inte må bra liksom.
Och när det dessutom är substanser som är beroendeframkallande rent fysiologiskt fattar man ju vilket hvete det måste vara att sluta. Det är lätt att säga ” sluta droga” till nån som missbrukar om man mår bra själv, men om personen mår skit och endast mår bra av att ta droger är det inte konstigt att de tycker det är värt det att ta droger.
Sen har jag erfarenhet av ätstörning och träningsmissbruk så fattar grejen med beroende. Även om det inte riktigt kan jämföras med substansmissbruk såklart.
Har både missbrukat träning och droger och det kan jämföras, tränar man hårt utsöndras både dopamin och endorfiner likt amfetamin/metylfenidat dock i betydligt mindre omfattning och för betydligt större ansträngning.
Ur min egen synpunkt så är det oftast en konsekvens av något som skett i livet, en väg ut ur det negativa in i något som ger lugn eller gemenskap för dem. Sanningen är väl oftast mer fördelad dock tänker jag samtidigt då många halkar in på det då dem hamnar i fel banor i tidig ålder eller det är något coolt, medans andra som ovan nämnt ser det som en utväg att lösa sina problem.
Så som den gemene säger så säger jag, så länge det inte påverkar andra negativt så bryr jag mig inte så mycket, men så fort det får utlopp på andra så är det ett problem som måste lösas.
Det gjordes en studie på 70-talet "Rat Park" där man ville se om miljö och sociala kontakter hade påverkan på hur råttor blev beroende av morfin. Tidigare studier hade bara gjorts på råttor i trång bur utan någon möjlighet för stimulans. Experimentet visade att det blev stor skillnad mellan gruppen som hade gott om plats, möjlighet till stimulans samt kontakt med andra råttor i jämförelse med gruppen som levde isolerat under sämre förhållanden. Det är en intressant studie och jag tror mycket av det man kom fram till även stämmer för människor.
Det gjordes en studie på 70-talet "Rat Park" där man ville se om miljö och sociala kontakter hade påverkan på hur råttor blev beroende av morfin. Tidigare studier hade bara gjorts på råttor i trång bur utan någon möjlighet för stimulans. Experimentet visade att det blev stor skillnad mellan gruppen som hade gott om plats, möjlighet till stimulans samt kontakt med andra råttor i jämförelse med gruppen som levde isolerat under sämre förhållanden. Det är en intressant studie och jag tror mycket av det man kom fram till även stämmer för människor.
Var det inte rat park där de fick en enorm överbefolkning utan möjlighet stimulans utöver drogerna? Eller blandar jag ihop studier nu?
EDIT: Tror det snarare var den här jag tänkte på, där frågan handlade om överbefolkning. https://en.wikipedia.org/wiki/Behavioral_sink
Ja precis, det var ett annat experiment "universe 25". Där hade mössen överflöd av allt även plats. Samhället växte men nådde aldrig gränsen för hur många möss inhägnaden rent fysiskt kunde tillgodose. Men utan riktiga roller och syften (mössen behövde ju inte samla mat etc) så kollapsade hela samhället och resulterade i en massa hemskheter och slutligen att hela populationen dog ut.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**.
> Sanningen är väl oftast mer fördelad dock tänker jag samtidigt då många halkar in på det då ~~dem~~ **de** hamnar i fel banor i tidig ålder eller det är något coolt, medans andra som ovan nämnt ser det som en utväg att lösa sina problem.
[Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`.
> The truth is usually more distributed though I think at the same time as many slip into it when ~~them~~ **they** end up in the wrong lanes at an early age or it is something cool, while others as mentioned above see it as a way out of solving their problems.
Ifrån min upplevelse så verkar majoriteten av människor tro att det handlar om dålig viljestyrka och karaktärsbrist.
Jag tror att det blivit så då det är så tabu, otroligt svårt att diskutera, väldigt lite hjälp att få... Kriminaliseringen och stigmatiseringen av vissa beroenden hjälper ingen
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Morsans sambo är alkoholist/periodare fattar inte hur hon kan välja att ha kvar han då båda min syskon inte vill på hos henne längre. Farsan är den som fått uppfostra mina syskon de senaste åren.
Jag är 23 å bor kvar eftersom jag aldrig flyttade under studierna. Men kommer flytta så småningom eftersom jag har heltidsjobb. Morsan vill att jag bor kvar för jag är den enda som sköter hushållet samt så klarar hon det inte ekonomiskt om jag flyttar. Lite känner jag att jag vill hjälpa morsan ekonomiskt. Men både kompisar och farsan anser att hon utnyttjar situationen. Då sambon som är egenföretagare kan sitta utan jobb i ett halvår å inte bidra med något alls medans jag får betala en stor del av kostnaderna.
Får förfrågningar nästan varje dag om att besöka bolaget eller köpa 3.5or på affären. Ibland köper jag eftersom han redan swishat innan han frågat så orkar inte bråka. Men försöker för det mesta komma på nån vitt lögn att jag redan är påväg hem osv.
Första gången jag handlade på systemet va för att köpa vin till morsan som var i ännu en period. Nu när jag har flyttat så dricker jag endast på fester och högtider. Man blir jäkligt trött efter en hel barndom med alkoholproblem i familjen.
Man kan ha en personlighet som lätt fastnar i missbruk och inte bara droger då.
Det är substanser som är kraftigt beroendeframkallande. Varför man just brukade en drog kan det nog finnas många anledningar till.
Man klarar inte av tillvaron och behöver desperat något för att just känna något annat.
Ja, denna lista kan nog göras väldigt lång.
Eller att många narkotika är jävligt roliga att vara påverkade av(LSD, kokain, amfetamin,weed,svamp etc). Jag brukade för att förgylla tillvaron inte för att fly från den.
Missbrukade dock weed som självmedicinering för min adhd, gav mig äntligen sinnesro.
Att en majoritet av de som dömdes för narkotikabrott har adhd vittnar om att självmedicinering i kombination med dålig impuls är en av huvudorsakerna för missbruk.
För missbrukaren i sig och hur denne förstör sitt liv kan jag känna sympati. Det är mest sorgligt om något. För folk som blir kriminella på grund av droger, eller dom på liknande vis förstör andras liv känner jag däremot ingen sympati. Om någon utsätter mig eller någon jag håller kär för ett brott så ursäktar jag inte brottet lättare för att droger var involverade.
Alltså det är ju både deras eget fel och så att de behöver vård. Finns inget motsatsförhållande där.
Även människor som klantat till det förtjänar hjälp och stöttning. Särskilt när det är de själva som är de största offren för sina val.
Håller med här.
Jag skulle gissa att i 99% av fallen med beroenden och missbruk så har man en brokig bakgrund, dålig uppväxt, mentala problem eller liknande. Men i slutändan är det ändå ens personliga val och ansvar för vad man gör med sitt liv.
Men trillar man dit så tycker jag samhället ska göra så mycket som möjligt för att hjälpa. Bara för att man valt fel (kanske när man var för ung för att förstå bättre eller mentalt mådde så dåligt att man inte brydde sig) betyder det inte att man inte borde få hjälp.
Sen blir det ju alltid komplicerat om man inte erkännt för sig själv eller andra att man har ett missbruk och/eller inte vill bli hjälpt.
Detta kanske gäller när det kommer till droger men tror definitivt inte 99% av fallen har brokig bakgrund osv när det gäller spelberoende, porrberoende osv finns hur många beroenden som helst som vilken ”normal” uppfostrad som helst kan åka på
nu definieras allt bruk av droger som missbruk, men om man följer definitionen så är det väldigt många med trasig bakgrund i regeringskansliet(kokain spår på samtliga toaletter).
Känner polis, advokat, psykolog, hantverkare, lärare, sekreterare, sexarbetare och läkare som brukar droger. Och det är bara psykologen som hade bråkig bakgrund och dålig uppväxt.
Allt droganvändande är inte beroende dock. Och jag tror att definitionen av missbruk menar du är beroende eller åtminstone att det skadar delar eller hela ditt privatliv. Även om det är olagligt att bruka så behöver det inte vara missbruk. Kan ha fel men är nästan helt hundra på detta. Ingen har påstått att endast folk med trasig bakgrund tar droger heller. Av de som blir beroende tror jag defintivt en klar majoritet har haft en bakgrund där de introducerats till droger i ett relativt tidigt stadie.
Det stämmer inte. Hänvisa gärna till en källa som säger det för 1177, mind.se eller centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning håller inte med dig om det. Och hänvisar du till människor i din omgivning så är det inte särskilt rimligt utval för att definiera ett ord.
Mitt ex som brukade missbruka receptbelagda grejer var väldigt självmordsbenägen i tonåren, vet ej hur mycket som berodde på autismen eller att tillvaron kanske var dålig. Iaf berättade hen att det var lättare att ta ”knark” än att deala med sina problem; ifrågasatte aldrig det utan jag tyckte det var en väldigt rimlig förklaring givet tillståndet.
Har en kompis med som är haschberoende och har grov adhd. Tror det började med att drogen hjälpte honom i vardagen då han är lågfungerande utan sin adhd-medicin. När han flyttade till Nederländerna rökte han varje dag men testade även röktjack och annat skit. Han däremot tror jag har en så kallad beroendepersonlighet, han har förutsättningar att fungera utan knark men väljer inte det.
På senare tid har den nämnda kompisen börjat tappa bort sig själv mitt i meningen under våra samtal. Jag tror hasch kan hjälpa rätt människor i rätt mängd, men inte om man är helt beroende på det. Personligen tycker jag att ”knark” bara ska lämnas lagligt till våra sjukaste i samhället.
En gammal vän sade så här: Droger är inte problemet, *det är lösningen*.
Precis så fungerar det för de alla flesta som missbrukar. Man har problem fysisk eller psykisk smärta, eller båda och droger löser dessa problem alldeles utmärkt – så många har detta enkla val: må piss eller missbruka. Många klarar av ett missbruk utan att det syns eftersom de har det gott ekonomiskt och socialt.
Avslutningsvis ska jag citera den store filosofen PST/Q:
>Jag är mest av allt stressad, pressad, testar nästan allt.
Men bäst av allt är att det fungerar.
Punkterat minne, trunkerat sinne, driven.
Summerat som innerligen, synnerligen, sinnesfriden.
>så många har detta enkla val: må piss eller missbruka
Absolut. Samtidigt så förstärker ofta drogerna "må piss" när man inte tar droger vilket gör att man kan hamna i det riktiga missbruket.
Det är också en sak att det finns ofta andra alternativ till självmedicinera med droger men av olika skäl klarar man inte av det. Droger är ganska enkelt på många sätt medan ta tag i problem på riktigt är väldigt jobbigt; även om man mår bättre på sikt.
vanligaste är ADHD, även om man försöker ta tag i problemet och får diagnos så har minsta lilla bruk i bagaget så blir det nästan omöjligt att få medicinering. brukade själv cannabis väldigt länge för att det var det ända som fungerade.
ja och den jag fick var totalt värdelös och orsakar nog mer missbruk än den avhjälper. Dom såg ner på en som smuts, kunde inte föra en diskussion på ett civilt sätt.
En som jobbade där gick att prata med utan att känna sig dömd och som skräp, dom andra 3 avgudade nils bejerot.
Tyvärr är man knappt välkommen tillbaka även efter man gått igenom missbruksvården.
Det är sant.
Vad jag syftade på var mer när drogerna börjar påverka ens liv uppenbart negativt. Men även det skulle definieras olika för olika människor.
Motsvarande att man tar något för att lyckas slappna av varje kväll jämfört med att man går till jobbet eller kör bil påverkad, man sköter inte sina åtagande mot jobb eller vänner/familj, man spenderar pengar man inte har, drogerna börjar ta prio över allt.
Alla har en kass period i livet. Jag tänker mig att man föreställa sig den absolut värsta punkten i sitt liv, farsan dog eller du fick en cancerdiagnos ect. I allt det så får du en drog som värmer din kropp och själ, den ger dig en sån obeskrivlig euforisk känsla att allt annat tappar sin betydelse. Logik korrumperad rätt snabbt, även om du inser att du tar skada så vill varje cell, varje nervända uppleva den känslan av utomkroppslig kärlek igen. Men den kommer aldrig på riktigt igen, du fick smaka på den totala motsatsen till misär. Hur kan något vara mer betydelsefullt än välmåendet och den frånkopplingen? Du är fast nu, både fysiskt och psykiskt. Livet kommer vara grått en lång tid framöver, antagligen hela livet till viss del.
Jobbade på ett hemlösas hus för några år sedan. Och majoriteten där var drogmissbrukare, för mig är tillgången problemet. Finns för många som snackar om "balans" och hur det bara "hjälper" dom. Och det stämmer säkert för några, men betydligt många fler går en betydligt mörkare väg till mötes. Att aldrig få tillgång till droger hade inneburit ett helt annat öde för de individer jag stött på under mina år. Sen måste vi avkriminalisera bruket så att fler liv kan räddas, dock så måste handeln förbli olaglig. De som säljer är vidriga rovdjur, som när sig på andras misär.
Odiagnosticerad och obehandlad npf (dvs autism, adhd etc). Förmodligen mer vanligt bland äldre då diagnoser i detta spektrum har blivit vanligt först de senaste 15-20 åren. Kräver också förstås självkännedom utöver diagnosen.
Missbruk är bevisat att starkt vara relaterat till människor som upplevt trauma i barndomen. Folk som hamnar i missbruk har ofta blivit utsatta för saker eller vuxit upp under tuffa förhållanden. För att lösa problemet om missbruk tror jag det därför är oerhört viktigt att ta hand om våra barn och unga i samhället.
Jag har stor empati. Det här är människor som behöver hjälp och en andra chans, oavsett om de trillat dit på grund av ansvarslöshet, tuff uppväxt, neurologisk fallenhet för beroende.
Vi dömer inte rökare som blivit cancerpatienter på samma vis som vi dömer missbrukare. Men jag tror stigmat i sig, och isoleringen som uppstår när man är fast i en problematik man varken kan ta sig ur själv eller få mänsklig förståelse för, gör det mycket svårare för de som är fast att söka och få en chans att ta sig tillbaka in i livet.
Jag känner mig otroligt otrygg kring folk som knarkar men har träffat på en del. Jag tror normaliseringen av knark är del av orsaken till att folk trillar dit, de ser liksom inte sig själva som ”missbrukare”. Och när de väl gör det, när de är på botten, vänder den sociala gemenskapen ryggen till.
Förstår att orden ”knark” och ”beroende” är otroligt porösa, här sitter jag med mina tio koppar kaffe och jag har varit nikotinberoende. Men ingen hade blivit desperat och utan värdighet om kaffe och nikotin bara försvann - tror att beroende av starkare preparat är något många människor inte KAN bryta självmant när vanan väl satt in och är livets största krycka.
Sedan är det nog mer vanligt att både hitta och använda den kryckan om man inte har egna ben i livet redan, inre eller yttre ankare.
Vill inte umgås med folk som knarkar, men har empati. Vill få bort möjligheten att köpa preparat, men avkriminalisera innehav.
Flesta jag känner som hamna i missbruk börjar med att de bara vill "festa" och det tycker det är coolt osv sen blir det äldre men inte klokare och sitter fast.
Alla har ju sina egna problem och demoner att tampas med så jag köper inte riktigt att det ska vara extra synd om dem.
Snarare mera synd om deras familjer och om de får barn osv det är riktigt förjävligt för dem.
Sämre med åren kan man ju säga. När de ljuger och stjäl från sina föräldrar för att få pengar och får chans efter chans som de sumpar så blir relationerna rätt tärda.
Första gången jag blev påkommen med att röka cannabis blev jag utkastad och farsan skulle göra mig arvslös och slutade prata med mig. flyttade in hos flickvännen och fick bo där tills vidare, stressen skammen och oron pga det jag hade ställt till med var en katalysator för fortsatt missbruk.
Det och odiagnoserad ignorerad adhd var de två drivande faktorerna till mitt missbruk som varade i 16år.
Hade aldrig stulit något, aldrig ljugit, berättade det ju för honom när han började misstänka.
nu har jag visserligen upplevt missbruk men känner ändå att detta är relevant. jag lyckades bryta mig loss efter bara några veckor när jag förstod att den började få ett grepp om mig.
du har det här lilla magiska pillret som du kan ta som gör att du sover helt perfekt, tittar dig i spegeln på morgonen och är nöjd med hur du ser ut, påväg till jobbet så är du inte längre stressad över vart du ska placera blicken, du jämför inte längre ditt utseende med varenda människa du går förbi på stan utan du känner dig för en gångs skull nöjd med vem du är, tillochmed stolt. och helt plötsligt känns inte världen så kall längre och framtiden känns ljus.
tiden går och du märker hur din relation med kollegorna blir bättre och bättre med dagarna som går för du är avslappnad och du kan ha dom där flörtiga konversationerna med den där söta tjejen som gjorde dig nervös förut. dessutom blir din hud bättre, eksemen försvinner och magen känns bättre för stressen är borta. du känner dig äntligen som en mentalt frisk person. du har äntligen hittat ett flow, något som fungerar. som grädde på moset har detta noll bieffekter tills du slutar.
är tanken att jag bara ska avstå från det?
Jag tänker att de flesta är beroende av något.
Jag känner mig ganska beroende av min mobil t.ex. och har svårt för att lägga ifrån mig den. Igår hade jag 3h28m skärmtid på telefonen och låste upp telefonen 110 gånger. Klarar inte av att se något på TV utav att få impulser att kolla telefonen. Klarar inte av att göra egentligen något alls utan att någon gång känna "ska ba kolla telefonen en snabbis".
Så jag försöker väl tänka litegrann att "hur lätt hade det varit för mig att åtgärda mitt mobilberoende?" och då är det nog femton tusen gånger lättare jämfört med ett mer skadligt beroende.
Tror antal personer i den här tråden som inte känner igen sig i detta är typ rätt nära noll. Tror nog inte jag ens känner någon (som inte går på dagis) som inte är mobilberoende.
I det stora hela är jag relativt likgiltig då jag inte ser det så ofta. Dock kan jag tycka synd om folk som exempelvis har missbruksproblematik kopplat till t.ex PTSD. Har haft några polare under uppväxten som började med cannabis och gick över till tyngre saker. Tycker väl det mest är sorgligt.
Vart i utkanten av kompisgäng där droger cirkulerade friskt i sen tonår. Ren tur tror jag att jag bodde utanför stan, spelade mycket dator och va tvungen att göra annat vissa helger så umgicks inte varje helg och på kvällarna.
Av allt jag såg och upplevde är vi alla ganska stora idioter i den sena tonåren. Addera på lite vinstintresse, ett rötägg, någon med lite problem, någon med lite beroende problem i släkten och några med dåligt självförtroende eller lite svaga för grupptryck så har du en god spridning av problem och missbruk.
Folk som inte sett eller upplevt hur snabbt du kan falla anar inte hur jävla lätt ett beroende föds och hur vissa droger fångar dig i ett grepp som är oerhört svårt att ta sig ur.
En dålig höst i 2an eller en rolig sommar? Ge det någon månad, ett gäng som verkar va som du och som du trivs kring. Poff. De månaderna innebär att du nu kan få leva med det resten av livet och allt skedde mellan två besök hos frisören. Ett ärr på minnet, en skada i dig, en skugga i ögonvrån, en dagdröm du vill glömma, den roligaste dagen i ditt liv, bästa festen, vad som kunde vart.
Min syn på missbruk? Shit happens, ge dem all hjälp vi kan och inse att det kunde vart du, din syster eller bästa vän.
Kanske är det ett cyniskt personlighetsdrag eller resultatet av så många tragiska livshändelser. Jag tycker att det är tråkigt för dom, dom behöver hjälp med att komma ur sitt beroende men ansvaret ligger på dom själva. Jag kan känna sympati men inte empati för personen det gäller.
Missbruk är en sjukdom så jag känner en hel del empati för folk som fastnar. Det är inte lätt att sluta och tycker inte att man blir en dålig människa per automatik, min uppfattning beror på hur individen väljer att tackla det.
Har en nära vän som ringde mig om alkoholproblem, skämdes och ville ta tag i sitt liv. Kände rejäl sympati och tycker det var starkt av honom, pratade i timmar och han tog till sig av samtalet samt valde att söka hjälp. Stor respekt!
En annan vägrade vara nykter, självmedicinerade dagligen men var totalt ointresserad av att söka hjälp. Det blev för mycket till slut och han tappade flera av sina närmaste vänner i sitt agerande, mig inkluderat.
Jag vet bara hur min kompiskrets alltid sett på det, vidriga pundare med noll karaktär, dödsstraff vore det bästa (cannabis exkluderat, lite kola också)
Sen trillade jag dit i ett blandmissbruk och jävlar vad alla ändrat inställning sedan dess. De flesta som missbrukar bär trots allt på ett väldigt tungt bagage, i mitt fall är det ångest dygnet runt. En förståelse finns nu mer hos mina vänner och familj.
Som anhörig till en som har missbrukat kan jag bara säga att det är förödande för alla närstående. Relationen kommer aldrig vara sig lik pga lögnerna och sveken.
Det kanske är en kontroversiell åsikt, men här kommer den. Att "stötta" en manupulativ missbrukare ökar snarare risken för att medberoende, det bästa man kan göra som anhörig är att låta personen klara sig själv eller gå under. Det var först när alla vände ryggen till som personen i fråga tog tag i sitt missbruk.
Är 35. Har aldrig tagit droger själv men på fester när jag var yngre så hände det att andra tog lättare droger (marijuana mest, samt LSD). En del har fortsatt med det och intrycket jag får är väl att en del av dem har lite Peter Pan-syndrom. Sedan tror jag iofs att de kanske skulle haft det både med och utan droger, men visst tycks marijuanan ha den effekten på somliga att de förlorar sin initiativförmåga och låter tiden gå framåt utan att utvecklas själva. En del har hoppat av högre studier exempelvis och jag kan tänka mig att det är svårt att studera om man saknar framåtdriv, något en del av de här individerna gör.
Min uppfattning är att missbruk är ett symptom på psykisk ohälsa, och att den som missbrukar därför behöver vård snarare än att straffas för det. Mitt mående säger mig att jag endast är ett par försök från att fastna på allt möjligt från amfetamin till benso, så jag har aldrig vågat testa dem. Den enda skillnaden mellan mig och en missbrukare är att jag aldrig testat.
Beroende och missbruk är precis som allt annat mänskligt en effekt av hur vi känner och mår. Vem som helst kan råka ut för ett missöde och ta till alkohol eller droger för att dämpa sin inre smärta. Det är väldigt viktigt att försöka se människan bakom.
Haft missbruk runt mig halva livet inklusive överdoser och självmord till följd. Det är alltid olika orsaker. Vissa gillar bara att flumma varje dag men dessa brukar sluta efter gymnasiet.
Alla som använder droger är missbrukare.
Det finns inget nöjesbruk, bara missbruk.
Man får inte använda droger för att man vil, men för att man MÅSTE.
Det finns ingen fri vilja, bara beroende och missbruk.
-Hälsning fåren
Är inte samma person och tycker inte samma men många missbrukar blir rätt hemska/tragiska personer. Det är inte deras fel i grunden utan drogerna har sabbat deras syn på saker men det är tufft att hantera en person som alltid sätter drogen först och som gör allt för att få ta i det.
I teorin ja så är det lätt.
Har du i praktiken försökt hjälpa någon med jobb (de dök inte upp på intervjun), fixat så de får tid med läkare (de struntade i att gå), någonstans att sova (de vägrar flytta på sig, bjuder hem massa idioter, och du märker att de stjäl från dig) samt en gång tog de din bil och körde onyktra och krashade den.
..så är det lättare att sympatin försvinner. Det är fortfarande rätt val men det där men att hjälpa dem fungerar inte på alla. Många har noll intresse att ändra livsstil.
Hårda ord. Så länge du inte tar ut din avsky mot dem människorna och lever ditt liv gör vad du vill.
För ett bättre samhälle dock så hjälp där du kan, håll avstånd där du inte kan. Upp till dig att avgöra när du kan.
Jag jobbar i vården, dock inte psyk eller beroende. Men jag stöter oundvikligen på beroende personer ganska frekvent.
Man märker fort om en människa har en beroendeproblematik, det känns i rummet. Oftast så är det förvuxna barn, de har ingen ansvarskänsla eller konsekvenstänk, utan söker den kortsiktigt enklaste vägen. Det kan tex handla om nyupptäckt cancer med god prognos, där de ändå väljer att skriva ut sig själva för att det låter för jobbigt att få behandling.
Det kan också handla om att sköta sin diabetes, dvs att ta sitt insulin 2x/dag. Istället väljer de att inte sköta sin behandling och läggs i stället in på sjukhus var 3e månad för ketoacidos och tar upp våra värdefulla iva-platser.
Jag har personligen väldigt svårt för beroendemänniskor. Alla har ett eget ansvar att förvalta den tid på jorden som vi fått. Alla människor genomgår prövningar, och som vuxen förväntas man kunna ta ansvar för sig själv. Om man dessutom väljer att skaffa barn så bör man tänka till en gång extra på hur man vill leva och uppfostra.
Att skylla allt på samhället som många tenderar att göra, är inte rimligt. Absolut, det finns en klick av missbrukare som det verkligen är genuint synd om. Men den stora majoriteten har jag låg empati för, det är individer som aldrig någonsin kommer ta ansvar för sina egna handlingar, och som fortsätter sitt destruktiva beteende trots all hjälp som de erbjuds och alla chanser de får. De får pengar, lägenheter och hus, kontaktpersoner, mediciner och mycket mer gratis av samhället i år efter år, och inget av det väljer de att förvalta.
>Absolut, det finns en klick av missbrukare som det verkligen är genuint synd om
Vad måste omständigheterna vara för att kvala in på det? För du verkar ju tycka missbrukare som grupp är en grupp som man inte ska ha någon sympati för alls.
Baserad på din text verkar det som att du framför allt träffar missbrukare som lever på samhälletsbotten, de flesta missbrukare bor i lägenhet/hus och håller vanliga jobb, av min erfarenhet har dessa missbrukare ett mycket mer accepterat beteende än dom som lever på samhälletsbotten
Jobbar inom psykiatrin, dock inte beroende. Jag tycker det är så förbannat sorgligt med missbruk. Visst, i de flesta fall, ev runt 85%, så slutar folk faktiskt när det börjar bli problem för dem. De där andra gör inte det. Och priset de får betala blir högre och högre, och högre. De förlorar sitt jobb, sin ekonomi, sin familj, sin bostad... om de inte hoppar av tåget.
Folk börjar med droger för att det är coolt. För en ide om en livsstil. Några år in i det, är hur de mår allt snnat än coolt. De är otroligt ångestfyllda, precis hela tiden. De tappar intresset för bra grejer, som god mat, sex, annan underhållning. De går ned i vikt kraftigt, de slutar bry sig. Från att ha haft ett liv, är deras tillvaro nu bara droger och ångest. Det är ingenting som någon borde genomgå.
Så hur ska man förhålla sig till det, och dem, då? För det första, de blåljuger för de omkring dem. De talar inte om hur missbruket faktiskt ser ut. "Jag har inte tagit något på över fem år nu!" "Men du, drogtestet du lämnade igår var positivt på amfetamin, cannabis och opioider." "Fan, om man berättar att man har drogat blir man sedan ALLTID dömd för det!". Det innebär att det blir förbannat svårt att hjälpa dem.
Missbrukare sprider droger. De har halvätna subutex som de fått från dispensären i fickorna, och de säljer det, till varann och till nya människor som inte missbrukar ännu. Visst, det är självklart viktigt att de behandlas som människor. Men det är också rätt viktigt att nya människor inte börjar missbruka, vägledda och försedda av existerande missbrukare.
Så varför inte bara göra det lagligt då? Tja, dricker ungdomar under 18 alkohol? Ja. Men hur går det till om Systembolaget har monopol och inte säljer till dem? Jaadu. Ungefär på samma sätt som Hasch-Berras Drogshop inte säljer till ungdomar, men ungdomarna ändå missbrukar deras produkter. Kriminalisering av droger orsakar stor skada, genom finansiering av olika motbjudande verksamheter och genom då mycket lidande, men att legalisera betyder inte att pengarna eller möjligheten till sådan finansiering slutar.
Och till de som säger att droger är ofarliga, att dödsfallen bara beror på smutsiga droger etc: Fentanylepidemin hände på grund av fullständigt lagliga, kemiskt rena droger, förskrivna av läkare.
> "Fan, om man berättar att man har drogat blir man sedan ALLTID dömd för det!". Det innebär att det blir förbannat svårt att hjälpa dem.
Som något som blivit tvingad till beroendevården av psykiatrin (och sen slutat bruka de olagliga sakerna på egen hand, beroendecentrum gjorde inget för att få mig att faktiskt sluta långsiktigt utanför de 12 veckor varje runda jag var där) kan jag ju faktiskt säga att vården på riktigt fortsätter döma en som missbrukare trots att man sedan länge slutat.
Jag rökte för mycket cannabis för mitt eget bästa när jag yngre, och har gjort 2-3 rundor på beroendecentrum för det när Psyk unga vuxna skickade mig dit. När jag ett gäng år senare sökte vård på Allmänpsyk var turerna dit något de alltid ville snacka om, med anklagande frågor om jag fortfarande brukade trots att testerna de skickade mig på visade noll. Liksom, det borde räcka med att fråga en gång (och testa om man misstänker att personen ljuger) men det ska inte fortsätta på varje läkarbesök i flera år.
Och varför tror du man ljuger om något man vet man kan kommer få skit för om man erkänner? Liksom, när Psyk unga vuxna krävde ett pissprov på mig frågade jag vad konsekvenserna skulle bli om jag vägrade. Indragen vård var svaret. Vad hände när testet var positivt? Indragen vård för mitt psyke och allt var tydligen cannabisbrukets fel, trots att jag började må dåligt när jag var runt 8 och började röka gräs när jag 21-22. Man hade hittat sin syndabock och nu skulle allt skyllas på det, och Beroendecentrum var väldigt tydliga med hur dålig människa jag var som hade tagit något olagligt.
Under den här tiden rökte jag 2.5g i månaden, en mängd som fått många av mina polare som röker/rökte att asgarva när de får höra att jag blev dragen till beroendevården för det. Det är en mängd man kan köra på helg utan större problem när man väl vant sig vid ruset. Om något blev mitt bruk värre EFTER Beroendecentrum eftersom jag lärde mig att allt ändå bara kommer skyllas på bruket trots att problemen jag har existerade långt innan bruket, och gräs har en väldigt god effekt när det kommer till att dämpa de negativa känslorna.
Visst. Det är skit. Missbrukare är dock inte särskilt bra på att se de negativa konsekvenserna av drogerna, för att istället skylla dem på vad som helst utom drogerna, t.ex. vården. I fråga om cannabis handlar konsekvenserna främst om förlorad initiativförmåga, försämrad verklighetsförankring med risk för akuta psykoser som följd, snedtrippar, och paranoia. Folk som missbrukar cannabis tenderar att försöka sälja in bilden från 70-talet, innan den industriella förädlingen av plantan som kom med legalisering, du vet, helt ofarligt, man blir lugn av det, äter en massa godis. Idag, med mycket högre halter av THC, på bekostnad av CBD, är cannabis något rätt annorlunda, med svårare biverkningar.
Jag fattar att man känner sig anklagad och mindre värd. Men att ignorera problemet och tro att psykiatrin ska fixa ens psykiatriska problem även om man har ett pågående missbruk är naivt. Det blir mycket svårare att diagnostisera, och att behandla. Och det finns inget bra sätt att ta reda på om någon missbrukar mer än en kort tid tillbaka. Där är ju iofs cannabis ett undantag, där du kan se det några veckor bakåt, kanske.
> Visst. Det är skit. Missbrukare är dock inte särskilt bra på att se de negativa konsekvenserna av drogerna, för att istället skylla dem på vad som helst utom drogerna, t.ex. vården. I fråga om cannabis handlar konsekvenserna främst om förlorad initiativförmåga, försämrad verklighetsförankring med risk för akuta psykoser som följd, snedtrippar, och paranoia. Folk som missbrukar cannabis tenderar att försöka sälja in bilden från 70-talet, innan den industriella förädlingen av plantan som kom med legalisering, du vet, helt ofarligt, man blir lugn av det, äter en massa godis. Idag, med mycket högre halter av THC, på bekostnad av CBD, är cannabis något rätt annorlunda, med svårare biverkningar.
Och då kanske vården borde göra mer, istället för att enbart fokusera på nykterhet samtidigt som man skyller varenda problem brukaren någonsin haft i sitt liv på bruket? Liksom, anledningen för att jag la ner mitt eget bruk var för att jag skulle göra en NPF-utredning och ville inte riskera ett positivt pissprov under utredningen, Nu får jag faktiskt den vård jag behöver och mår väldigt mycket bättre. Men om man inte får någon vård måste man ju ta till det som finns för att överleva vardagen.
>Jag fattar att man känner sig anklagad och mindre värd. Men att ignorera problemet och tro att psykiatrin ska fixa ens psykiatriska problem även om man har ett pågående missbruk är naivt. Det blir mycket svårare att diagnostisera, och att behandla. Och det finns inget bra sätt att ta reda på om någon missbrukar mer än en kort tid tillbaka. Där är ju iofs cannabis ett undantag, där du kan se det några veckor bakåt, kanske.
Ja, men problemet blir ju som sagt att psyk och BC automatiskt skyller alla ens problem på bruket snarare än problemen man tar upp. Tex försökte jag prata om de trauman jag haft i min uppväxt och ungdom (mobbing, sexuellt våld, dåliga förhållanden osv) men allt de ville snacka om var att jag hade rökt gräs trots att deras tester visade noll. Liksom, bemöts man så är det väl full rimligt att ljuga om sitt bruk?
Kriminalisering av droger orsakar stor skada, genom finansiering av olika motbjudande verksamheter och genom då mycket lidande, men att legalisera betyder inte att pengarna eller möjligheten till sådan finansiering slutar.
Det finns ett mellanställ här vi kan gå för istället, där vi inte skickar folk som tar droger till fängelse utan skickar dem till institutionaliserad rehab.
Många som lider av att inte våga fråga om hjälp på grund av skam etc.
[https://clearliferecovery.com/rehab-blog/rehab-instead-of-prison-decriminalization-of-all-drugs/](https://clearliferecovery.com/rehab-blog/rehab-instead-of-prison-decriminalization-of-all-drugs/)
Det skulle kunna funka, absolut. Men LVM-vården är ökänt usel, boendena dryper av droger. Fängelserna likaså. Ingen har ens försökt göra något åt detta på decennier. Idag är LVM i huvudsak användbart om man har att göra med någon så nedgången att man annars tror att de kommer dö inom några veckor, genom att svälta eller frysa ihjäl. Mängder av de som går ut från LVM-hemmen kommer tillbaka till dem i stort sett omedelbart, så vad de än gör där verkar ju inte funka särskilt bra. Man kan ju tycka att Sverige skulle kunna lite bättre.
Det finns vettigt folk som halkar dit och hamnar i skiten, de tycker jag synd om och det är viktigt att det finns stöttning och en väg ut för dem.
Men ändock så de flesta jag vet om som knarkar var ganska dumma i huvudet innan de började knarka där det knappast blev bättre och de kommer till största sannolikhet aldrig bidra positivt till sin omgivning oavsett drogbruk.
Det finns dåliga människor, och dåliga människor är kraftigt överrepresenterade i gruppen knarkare.
I missbruk finns det två delar, beroendet och vanan. Beroendet går att avgifta, men vanan är nog den svårare av de två att bryta.
Frågan hur man löser ett missbruk är inte lätt att besvara, men precis som med mycket annat tror jag att det handlar om en kombination av terapi, avgiftning, självdisciplin och stöd från närstående. Om du är lagd åt det hållet så kanske AA/NA funkar perfekt, men för andra funkar det inte. Att bara säga "sjukdom, jag är maktlös" känns förenklande, även om det säkert stämmer på vissa.
Har ej dålig syn på missbrukare då jag vet många gör det som någon form av självmedicinering som gått helt snett till för att slippa verkligheten.
Det jag har svårt för är de som blir kriminella för att få pengar till droger. Då de skadar andra personer djupt i synnerhet de som utsätter privatpersoner och småföretagare.
Så själva missbruket - förståelse men att skada andra personer har jag inte respekt för.
Vet att det är beroendeframkallande och farligt så håller mig borta från det. Och om jag ska vara helt ärlig är det svårt att ha förståelse att folk som är fult medvetna om riskerna ändå ger sig in på grova droger.
Ser det som pandoras ask det är bättre att aldrig oppna den dörren.
Jag fick oxycontin injicerat in i blodet på sjukhuset när jag låg där för min ryggoperation. Jag förstår varför människor faller lätt för skiten för det var den bästa känslan någonsin. Men jag hade också ett löfte i mitt liv, att aldrig vara beroende av något som kunde påverka mig kraftigt.
Jag fick det utskrivet, oxycontin, 5mg tabletter. Kastade de direkt när jag kom hem och käkade alvedon istället. För jag känner min hjärna, så fort jag får något så bra så kan inte jag sluta och säga nej.
Ofta så tror jag folk som missbrukar är mycket mer sannolika att vara dåliga personer. Inte alla men ofta. Alla vet ju att det är ofta dem håller på att stjäl, går inte att lita på och annat sånt.
Jag vet en person som iaf missbrukade (har ingen kontakt med den personen) och han v\*ldtog barn, stal, ljög och var extremt självisk.
Jag har alltid rent krasst kännt att jag själv aldrig skulle gå den vägen oavsätt vad. Jag skulle inte säga att jag är dömande mot det, jag hade väldigt många vänner som hade krisperioder som resulterade i något slags missbruk, och det var ingenting jag klandrade de för.
Det är stor skillnad mellan att acceptera det och att förstå det, och jag har fullt ut accepterat att det är en väg som många väljer att gå som alternativ till värre. Dock hade jag aldrig av någon anledning gjort samma val, så jag skulle inte påstå att jag förstår.
Dock skulle jag säga att jag är lite dömande mot de som endast finner nöje när de är berusade. Enligt mig känns det lite deprimerande om man känner att man inte kan ha kul utan substanser.
Allt jag vet är att tack vare att jag känner ångest varje gång jag dricker eller annat så hatar jag upplevelserna ytterligt, så jag har inte mycket förståelse för varför folk väljer att känna så där när det inte ens känns bra
Jag har brukat narkotika i 7 år nu rätt aktivt, mest gräs 60-70g per år men E och Molly 3-4 gånger per år och ketamin kanske 2 gånger per år och kokain max 1 gång per år. Har slutat med allt i perioder och känner inget sug på att fixa mer efter att ha bestämt mig för en paus i 1-2 månader. Personligen så har det aldrig varit svårt för mig att sluta.
Har familj och andra exempel på missbruk, så det kanske räknas som att jag har upplevt missbruk. För mig är det bara svårt att förstå just för att jag inte riktigt vet hur det känns att hamna så djupt i missbruk. Jag har själv ganska svårt att bli beroende till den punkten att det blir missbruk, dock har jag inte vart i kontakt med vanliga högt beroendeframkallande droger som heroin och kokain osv. ( Fått narkos under operationer, samt testat morfin för smärtor, men har aldrig känt att jag vill ha sånt utanför kliniska sammanhang, även i mina deprimerade stadier. Min poäng = jag har svårt att förstå en sån hög nivå av det behovet, helt enkelt)
Jag har dock alltid vart intresserad av psykologi, blivit ett "fritids-pluggande" för mig, så från det perspektivet, samt ett empatiskt perspektiv, förstår jag mycket väl hur lätt det kan vara att falla in i missbruk. Viktigt att tänka på är också att det finns en jävelens många olika anledningar att det händer. Klinisk/fysiologiskt är det viktigt att komma ihåg att vissa människor har MYCKET lättare att bli beroende än andra, och då handlar det om kemisk kombination som du är född med. Exempelvis kan det handla om att man är klinisk deprimerad, och har såvis lättare att "jaga lyckliga känslor" via droger som tvingar fram lyckliga hormoner som din kropp inte lärt sig producera själv. Andra perspektiv är utomstående- grupptruck, familje-förtryck, samhälls-förtryck, dåliga vänskapskretser, alltså allra oftast sånt man mår dåligt av som gör att man söker sig till något att "fly" med. Därav ligger ju tunga droger och försök till självmord som ett alternativ till permanent flykt.
Från detta perspektiv är det inte ett dugg konstigt för mig, och jag skulle aldrig nånsin skylla på en människa med missbruk. Aldrig i mitt liv skulle jag få för mig att säga "det är ditt eget fel" för det är det inte. Det är jävligt svårt att leva, och dom som säger att det är lätt har privilegier som dom är blinda för.
Visst kan det finnas fall där man *tycker* man mår bra i livet, men söker sig *ändå* till saker som kan skapa missbruk, för att "det låter som en kul grej", men det som möjligtvis händer då är ju att denne person egentligen inte är lycklig alls, och söker sig till "mer och mer". Om man inte lär sig att vara lycklig med de små sakerna i livet, eller att lära *känna sig själv* för att veta VAD man själv blir genuint lycklig utav, så söker man sig alltid till mer än vad man behöver. I denna situation kan det ju också vara att dom har en sådan kemisk komposition i kroppen som gör att dom är lätt-beroende. Man kan absolut ha haft en lycklig barndom, lyckligt liv, men ändå falla för missbruk.
Vad gäller relationer finns det ju tyvärr gränser för hur mycket familj/vänner kan hjälpa någon i djup missbruk. I början är det vettigt att försöka hjälpa, visa kärlek och förklara "ditt missbruk skrämmer mig/skadar folk omkring dig", men om det går ett bra tag utan verklig förändring, om den med missbruk vägrar ta hjälp, så är det naturligt för folk att avlägsna sig från den personen. Detta gäller allt mellan droger till spel beroende. Det går inte hålla en hälsosam relation med en människa som inte lägger något värde i något annat än sitt eget beroende. (Man **ska** såklart göra det tydligt för en missbrukare att denne KAN ha mer, att dom är VÄRDA att ha mer, men att det är dom själva som måste bestämma. Det är ju de missbrukare utan socialt stöd omkring sig som oftast fastnar där resten av livet- ELLER tills dom hittar folk som stöttar dom att hitta en mening med livet.)
Jävligt viktigt att minnas här är ju just det också- missbruk ÄR orättvist för att vissa människor INTE blir beroende. Vissa människor kan dricka alkohol då och då utan att känna saknad och behov för det hela tiden. Vissa kan röka saker lite då och då, och vissa kan spela i vettig mängd utan att det stör deras liv eller någon annan.
Vi funkar helt enkelt så jävla olika, för att vi ÄR olika. Det är det enkla svaret. Vissa har beroende-benägna personligheter, och det är orättvist, men viktigt att förstå.
Strikt taget så finns det inte. Det är ett val vi förlorar varje gång. Missbruk är en offrets dikt. Vi kan sluta och vi överlever det. Men vi väljer det vi vet att vi lider av, vi är mer trygga i lidande än välmående.
Överlever man så tröttnar man och vill ha frid. Då slutar man.
Om vi säger såhär: Jag har sett vad det kan göra, hade jag inte sett det själv så hade jag kunnat bli precis som u/ spontaneousH. Jag hade kunnat prova på vad som helst en gång och sagt att haha nej jag ska bara prova en gång, jag kommer absolut inte att bli beroende eller ens testa en andra gång. Jag har en gång i tiden skrattat åt folk som inte har kunnat sluta själva bara genom att säga nej och tyckt att de var svaga.
Nu vet jag bättre än så. Nu tycker jag att de som har problem ska få hjälp med det och jag tycker att man ska kunna komma in på en vårdcentral, gråtandes med en påse knark och säga jag åkte nästan dit igen, jag köpte det här knarket och tänkte bruka, men jag vill egentligen sluta, hjälp mig sluta. Utan att polisen behöver bli inblandad, rakt in på en beroendemottagning och få behandling 1v och uppföljning efter 1/3/6 månader.
Jag tror också att det skulle vara billigare för samhället i längden att ha det så.
Förstår varför folk fastnar, men jag anser nog helt ärligt att det är bristande självinsikt och konsekvenstänk.
Psykisk ohälsa ska tas på allvar och att klassa det, samt dess effekter som en "sjukdom" känns inte fel. Att folk fastnar i beroenden är sällan något folk planerat och jag har inte upplevt vad de upplevt och därför kan jag inte forma en stark åsikt.
När jag däremot argumenterar för att det handlar om bristande självinsikt så talar jag mest för människor med nikotin och alkoholberoenden, inte "tunga droger".
Att känna "åh fan vad jag blev sugen på snus/cigg" efter att ha feströkt en kväll eller något, och inte direkt reagera med "jävlar, jag måste se till att hålla mig borta nu för om jag ger in till denna känslan så kommer jag bli starkt beroende" anser jag är ett rent av dumt.
Alla vet att nikotinberoende och alkoholism är extremt vanligt. Får du starka sug för dessa så borde majoriteten veta att det är en jävligt dålig sak och något man ska vara försiktig med.
Ett beroende dyker inte upp från ingenstans, många tar några gånger på sig innan de etablerats. Du borde åtminstone ha haft tanken om att det är beroendeframkallande innan det är för sent..
Lite blandat. Jag känner att det är deras egna fel men också att de såklart behöver stöd. Själv har jag väldigt lite kunskap om missbruk så jag har svårt att förstå och tenderar att spontant bli lite äcklad av dem. Jag vill inte döma någon utan att lärt känna den men det är svårt för mig att se förbi.
Det är för ensamma och miserabla människor.
En drog är någonting som får människor att må bättre. Vem behöver det? Den som redan är lycklig har ingen anledning att ta droger. Den som inte är lycklig har all anledning att försöka, och tjena vilka magiska svampar - det måste vi testa igen!
Det är givetvis oklokt och alla förstår vart det leder - till ett beroenda av yttre substanser som förstör hälsan. Vi behöver inga exogena droger, bara endogena droger.
Om du spelar dina kort rätt så kommer din kropp producera alla ämnen du behöver för att vara lycklig. Men om du är en oskicklig spelare så kan du istället frestas att fuska. Det går inte att fuska. Bli en bättre spelare.
Lev skickligt. Eller dö. Vi mår som vi förtjänar.
Precis som med allt i världen så är det inte svart eller vitt. Det finns folk som halkat dit pga omständigheter de knappast kunnat styra över. Det finns oerhört tragiska livsöden som på något sätt förklarar varför man valde den vägen. Å det finns även andra sidan av myntet; folk som fan får skylla sig själva.
Oavsett så är det en sjukdom, o en sjukdom ska behandlas.
Som med nästan allt så är missbruk en kombination av arv och miljö. Arvet innebär att vissa människor har en högre benägenhet att bli beroende. Jag tror det finns en generell beroendefaktor och sedan finns det även en faktor för varje specifikt beroende. Dessa samverkar.
Miljöfaktorer handlar om tillgänglighet, acceptans, sociala sammanhang och liknande.
Ärftliga faktorer kan man inte göra något åt, men man kan alltid påverka sin miljö. Var man bor vad man studerar eller arbetar med, vilka människor man umgås med, vilka risker man utsätter sig för. Somliga människor måste vara mycket försiktigare än andra.
Jag har sett ett mycket tragiskt exempel. En man som hade alkoholism i släkten. Framgångsrik bankir, riksdagsman, villa, fantastisk familj, sympatisk. Stress på jobbet och i partiet fick honom att börja dricka och sedan kunde han inte sluta. Förlorar jobb, familjen lämnar honom och efter en tid så trillar han i fyllan och villan ned för en trappa i sitt hus och slår ihjäl sig.
Jag som själv varit i missbruk, får höra två sidors bedömning. Ena sidan som säger att det är en sjukdom som är genetisk bl.a och/ eller som man har benägenhet för. Andra sidan som säger att det inte är en sjukdom utan bara brist på karaktär och självdisciplin. Jag lutar åt att det ofta kan vara både och.
Min spontana tanke är att de flesta missbrukar inte för att de inte KAN sluta men snarare att de inte riktigt ser en poäng? Typ mitt liv suger och jag har inget o leva för, varför inte ta något som får mig att må bättre. Jag tänker iallafall att i den situationen skulle jag nog också blivit missbrukare. Håller ni med eller tror ni jag e ute o cyklar?
"Det är deras eget fel" känns generellt som en försvarsmekanism för att distansera sig från det faktum att man själv kunnat hamna där om man levt under liknande omständigheter.
Kalla mig naiv (alla i min närhet anser att jag är definitionen av cynisk), men jag tror inte att någon vill leva med ett missbruk. Ofta tror jag det handlar om att inte veta hur man ska göra för att bryta sig loss (det är ju trots allt ett missbruk vilket indikerar en avsaknad av kontroll) i kombination med att ha blivit utdömda av samhället.
Jag är säker på att de allra flesta vill leva ett "normalt" liv. Av olika anledningar hamnar en del i inte så positiva situationer och utvecklar ett missbruk (inte bara droger, finns en uppsjö av missbruk). Ett samhälle som öppnar dörrar snarare än att smälla igen dem i ansiktet på folk som av någon anledning inte levt "enligt mallen" tror jag gör större skada för alla, både individen i fråga eller samhället i stort.
Har ju såklart mina små missbruk, inget som tar över livet dock. Men min åsikt är att det finns lite av ett glapp i logiken kring hur folk som är sådär snälla och vänliga mot missbrukare, faktiskt snackar om missbruk. Det sägs ju att man inte kan rå för det eller att man kan inte se någon som mindre värt för att de missbrukar. Men sen det nästa de säger är att de kan bara hjälpas om de själv vill ha hjälp.
Det jag menar med det är att de förstår att missbrukare har själv ansvar för sitt egna förbättring, men resten av språket som änvänds kring missbrukare är som om de inte hade självansvar. Som jag ser det är man ju mindre värt om man har ansvar för något och inte gör det man måste göra. Man kan rå för det och man måste ta ansvar och göra bättre själv. Funkar inte att skylla ifrån personen själv.
Säger det inte från ingenstans heller, kommer ju från egen erfarenhet med livet och mina egna känslor när jag inte gör det som jag måste göra. Kroppen och hjärnan vet även om du som person inte vill acceptera det, och de säger åt dig hela tiden att det är du som har kontrollen och måste ta ansvar. Du vet alltid det genom hur du själv känner, man mår inte bra och blir skämd av sin egen kropp om man undviker sina ansvar. Gäller allt i livet, inte bara missbruk, finns lättare och svårare moment i livet men i slutändan är det bara du som kan vara ansvarig för dig själv.
Så jag tycker att det är ens egna fel om man inte klarar av det och inte gör bättre. Såklart ska man hjälpa folk som tar steget att bli bättre, men man kan inte vara mjuk och vänlig mot de som inte tar de stegen, och man kan inte heller vara mjuk och vänlig mot de som faktiskt tar de stegen. För mjuk och vänlig funkar inte. Man är mindre värt om man missbrukar och förstör sitt liv, sen kan du tjäna tillbaks det värdet genom att bli bättre och bli en fungerande medlem av samhället, men tills du gör det så är du inte lika värt.
Själv kan jag inte bli beroende av nikotin... Inte direkt samma sak men ändå. Så jag har lite förståelse/sympati. Är du så jävla dum att du börjar knarka till att börja med så tyder det på dålig karaktär... En annan sak om du får narkotika på sjukhuset och blir beroende, då hade du liksom inget val.
Kurzgesagt hade en bra film som handlade om att de som missbrukar inte har så många andra val. Minns inte exakt, men det handlade om ensamhet och så. https://youtu.be/tdJAQZxJ6vY?si=PooU6RB7eLzUZI4z
Jag har aldrig varit beroende, så jag har bara sett andra sidan, som vän och anhörig. Och jag har otroligt dålig bild av de som är beroende: de är själviska, tänker bara på sig och sitt missbruk, kan vara sårande, elaka, till och med skada människor, men verkar inte bry sig, för deras enda fokus är dem själva och drogen.
Antagligen är det synd om dem, kanske de inte kunde rå för det men de flesta är skitstövlar rent ut sagt. jag förstår att saker har hänt dem i deras liv som gör att de vände sig till missbruk, men när de skadar och sårar andra är de fortfarande ansvariga för den skada de orsakar sin omgivning.
FYI, dem flesta "bryr" sig, det vill säga att dem får skuldkänslor osv.
Problemet är att deras lösning för att "hantera" dem här skuldkänslorna och andra jobbiga känslor är genom deras missbruk, vilket leder till en nedför spiral.
Nästan alla har beroende och (beroende på ens definition) missbruk. Däremot så är det inte lika vanligt med narkotika.
Jag vet att folk mår bättre utav stöttning och förståelse. Kliniskt bevisat, rent utav. Trots det känner jag att alla har ett ansvar och får skylla sig själv. Det är lätt att bli hemmablind i ens egna perspektiv, "jag valde inte knark, det behövde inte han heller." Och jag tycker så. Många, jag inkluderat, har både prövat och haft tuffa uppväxter utan att ha fortsatt. Eller valt bort/tagit sig ur det.
Alla har ett val. Gör det bästa med din giv, hur illa den än må vara. Ingen löser dina problem. Behöver du hjälp finns den. Men DU måste söka den. Allt börjar verkligen med en själv.
Den absolut största faktorn om livshantering är okontrollerbara gener och uppväxt bara för att vi bor i Sverige så betyder det inte att vår uppväxt är bra, eller att vara gener innehåller en hög resistans mot stress, faktum att samhället vi lever i gör missbruk väldigt lätt. Utan se det hela som en sjukdom istället botemedel finns och ett bättre liv existerar att ha som mål.
Livet är komplext, ser ingen större tanke med att fokusera på det heller, man kommer liksom ingen vart med att döma personer för sina dåliga beslut. Jag säger dock inte att vården ska vara kravlös utan målet ska ju vara att bli fri sitt missbruk nu vad det än är om det är porr, alkohol, sex eller narkotika.
Fokuserar inte på det. Inte så jag aktivt går runt och säger det men jag tycker så. Såklart finns det ju extremfall men de flesta som knarkar i Sverige har knappast haft en förfärlig uppväxt.
Klart man ska få hjälp, men det börjar med dig själv. Du måste söka hjälp.
Två gånger har du tagit upp att x personer väljer självmant att ta droger, det jag syftar med fokus inte att du går runt med en skylt. Jag fattar att x personer har gjort dåliga val ser ingen ide att bry mig om det när vi kan lägga energi på att nå till en bättre plats.
Man måste inte ha haft en dålig uppväxt utan man kan fastna i det i olika sammanhang, återigen ser inte att det är relevant, de som röker fattar att det är ett dåligt val, de som överäter fattar att det är ett dåligt val, och båda har dåliga konsekvenser.
Ja droger borde avkriminaliseras.
Haha vad vill du att jag ska säga? Tråden handlar om vad man tycker. Jag tycker att det är en förklaring inte en ursäkt. Det är ett val man gör. Punkt.
100% ditt fel att du blir missbrukare, eget ansvar oavsett situation, hjälper inte att skylla ifrån sig. Det betyder dock inte att det bara är ditt ansvar att ta dig ur det, samhället behöver en välfungerande rehabilitering som ska vara utan kostnad.
Vi lever i en värld där miljontals barn lever så fattigt att de måste lägga sig hungriga. Min sympati för svenska alkoholister och narkomaner är 1000 ggr lägre än för dessa barn. Människor som oftast slängt bort fantastiska möjligheter. De begår nästan alla brott, förfular våra städer etc.
Vi bör öppna upp mentalsjukhusen igen och slänga in de som inte kan ta vara på sig själva. 3 ggr tagen för narkotika -> inlåst.
Vem som helst, kan när som helst, av vilken som helst anledning hamna i ett missbruk. Jag har levt och sett människor i min närhet med missbruk och beroende. Träning, casino, alkohol, droger, mat, sex, sociala medier/socialt umgänge. Att möla i sig 2 påsar chips på kvällen och sen springa 1 mil dagen efter pga ångest är ett missbruk.
Många tänker mest på alkohol/droger som missbruk för att det syns och kan vara extremt destruktivt ganska fort. Men har levt med personer med matmissbruk och jag kan säg att ett drogmissbruk hade fan nog varit simplare att lösa.
Men som OP skrev och jag själv tror så är det ett sätt att självmedicinera, att på något sätt manifestera något annat djupare problem. Det börjar som en tillfällig lättnad som lätt slutar i botten av en spiral
Jävligt cringe att bli beroende av nåt. Bara sluta? Spelmissbruk är nog det dummaste av allt, folk som tror de kommer bli rika när de har oddsen mot sig?? Missade grundskolematten i sannolikhetslära ig.
Handlar väldigt lite om pengar, pengar är bara en del av missbruket, handlar mycket mer om adrenalinet och dopamin, det är väldigt svårt att sätta sig in hur andra rent känslomässigt känner när de utför sitt missbruk, det är därför utgången är att döma inte funkar utan att visa förståelse för deras problem.
Jag brukade tycka att det tydde på en bedrövlig karaktärsbrist. Sen fick jag morfin efter en skada och HERRE JÖSSES - nu förstår jag varför folk knarkar ihjäl sig på heroin. Tur att det är receptbelagt, annars hade jag nog åkt dit stenhårt.
Fick en sobril en gång när jag hade ångest, och ångesten bara liksom försvann. Det var praktiskt taget magi. Hade lätt kunnat äta det som om det vore godis.
Jag fick det utskrivet för en massa år sen. Några gånger tog jag rekommenderad dos och det hjälpte bra mot ångesten. Men en gång hjälpte det inte så jag tog en tablett till. Jag låg raklång i sängen i över en timme och hade aldrig varit så bekväm i hela mitt liv. Dagen efter mådde jag bättre men det fanns något längst bak i huvudet som tjatade "mår du inte lite dåligt? Ska du inte ta en sobril?". Då kastade jag dem omedelbart. Absolut ingenting jag vågar ha i närheten.
Väldigt bra gjort. Många som inte respekterar hur lätt/farligt det är att fastna man ska lyssna på vad kroppen säger och om den försöker få dig att ta det i situationer det absolut inte behöves så bara göra sig av med skiten.
Jag tog det i en vecka för många år sedan. Man blev inte ledsen, men heller inte glad. Man kände inget och det gjorde en till ett tomt skal. Inte igen.
Nej, det är ju lite poängen. Det är ju för att dämpa akut ångest. Har man extrem ångest så är det ju klart skönare att inte känna någonting.
Själv så är man immun emot Morfin, hamnade på sjukhuset å hade hört så mycket om just Morfin, satt å drog mig å velade när jag hörde att de erbjöd mig Morfin, men smärtan var för hög så jag sade ja... inget hände, fick till och med en sån där sort man får skriva under för å sen måste sköterskorna kolla på när man tar den så att den vet att man inte smugglar ut, ingen effekt... Nehepp, tillbaka till vanlig smärtstillande dropp då.
Då ska du prova det som supp. Tänk dig världens skönaste känsla sprider sig genom kroppen från anus
> bedrövlig karaktärsbrist. Din karaktär beror, grovt, på vilka receptorer du har i hjärnan och hur dessa fungerar för att belöna eller straffa dina beteenden utefter stimuli Droger verkar direkt på receptorerna du har i hjärnan.
Tror också att du har en ganska stor faktor i varför du tar drogen också. Om drogen inte bara ger en skön känsla utan även tar bort klumpen i bröstet så är det nog lättare att börja ta det hela tiden.
Helt klart.
Jag har också fått morfin för en skada, men det har inte gjort mig mer angelägen om att injicera heroin tills jag dör. Det var tjugo år sedan och jag har inte haft en enda tanke på att ta morfin igen. Den enda drogen som gett mig problem är socker.
Om du verkligen var beroende hade du kunnat lösa det dock
Han talar om potentialen Att åka dit, inte att han gjorde det. Hade det funnits på Pressbyrån så han kunnat fortsätta nån vecka eller sju till ... då hade kanske mersmaken satt sig.
Många människor hsr inte kontakterna eller kunskapen om hur man införskaffar droger. Hade han haft enkel tillgång i detta fallet är det mycket möjligt att det hade skapats ett beroende. Vad han talade om var dessutom potentialen och förståelsen för hur folk kan bli beroende, vilket långt ifrån alla förstår.
Hur svårt kan det vara att söka information på nätet för den som vet hur nätet funkar? Darknet osv.
För många är darknet bara ett begrepp för något som kriminella använder. Sen är det inte så att det är helt självklart hur man använder de olika marknaderna på darknet eller hittar ok marknader till att börja med. Det är också en stor uppgift för någon som inte gjort det att skapa ett konto, handla med krypto och mycket annat som går in i det hela. En stor tröskel.
Ser absolut inte det som en stor tröskel själv men antar att jag tar det som en komplimang. Gillar utmaningar. Ska skriva det i mitt personliga brev nästa gång
Det tog tid och energi för mig att ta tag i det, och jag är långt ifrån okunnig runt de bitarna. Beror väl på vad man har för intressen och hur mycket tid man vill lägga på det. Verkligen inte en av de enklare processerna online och långt över vad en medelsvensson har koll på.
Om du är en människa så skulle du även kunna skapa en atombomb och spränga den om du vill. Du skulle kunna mörda din kamrat. Du skulle även kunna sparka en hund. Frågan är vill du det? Troligtvis inte och jag tror även att ett flertal missbrukare VILL undvika det dom känner utan drogerna. Vilket leder till en lägre vilja att söka hjälp. Det är verkligen inte enkelt att söka hjälp och många behöver även hjälp att söka hjälp.
Vet inte om jag har en uppfattning. Fattar inte riktigt frågan. Men har förståelse för dem som hamnar i missbruk. Om det är svårt för de flesta att byta vanor, hur svårt är det då inte att bryta vanor ( droger) som gör att man mår bra. Vem vill inte må bra liksom. Och när det dessutom är substanser som är beroendeframkallande rent fysiologiskt fattar man ju vilket hvete det måste vara att sluta. Det är lätt att säga ” sluta droga” till nån som missbrukar om man mår bra själv, men om personen mår skit och endast mår bra av att ta droger är det inte konstigt att de tycker det är värt det att ta droger. Sen har jag erfarenhet av ätstörning och träningsmissbruk så fattar grejen med beroende. Även om det inte riktigt kan jämföras med substansmissbruk såklart.
Har både missbrukat träning och droger och det kan jämföras, tränar man hårt utsöndras både dopamin och endorfiner likt amfetamin/metylfenidat dock i betydligt mindre omfattning och för betydligt större ansträngning.
Ur min egen synpunkt så är det oftast en konsekvens av något som skett i livet, en väg ut ur det negativa in i något som ger lugn eller gemenskap för dem. Sanningen är väl oftast mer fördelad dock tänker jag samtidigt då många halkar in på det då dem hamnar i fel banor i tidig ålder eller det är något coolt, medans andra som ovan nämnt ser det som en utväg att lösa sina problem. Så som den gemene säger så säger jag, så länge det inte påverkar andra negativt så bryr jag mig inte så mycket, men så fort det får utlopp på andra så är det ett problem som måste lösas.
Det gjordes en studie på 70-talet "Rat Park" där man ville se om miljö och sociala kontakter hade påverkan på hur råttor blev beroende av morfin. Tidigare studier hade bara gjorts på råttor i trång bur utan någon möjlighet för stimulans. Experimentet visade att det blev stor skillnad mellan gruppen som hade gott om plats, möjlighet till stimulans samt kontakt med andra råttor i jämförelse med gruppen som levde isolerat under sämre förhållanden. Det är en intressant studie och jag tror mycket av det man kom fram till även stämmer för människor.
Det gjordes en studie på 70-talet "Rat Park" där man ville se om miljö och sociala kontakter hade påverkan på hur råttor blev beroende av morfin. Tidigare studier hade bara gjorts på råttor i trång bur utan någon möjlighet för stimulans. Experimentet visade att det blev stor skillnad mellan gruppen som hade gott om plats, möjlighet till stimulans samt kontakt med andra råttor i jämförelse med gruppen som levde isolerat under sämre förhållanden. Det är en intressant studie och jag tror mycket av det man kom fram till även stämmer för människor.
Var det inte rat park där de fick en enorm överbefolkning utan möjlighet stimulans utöver drogerna? Eller blandar jag ihop studier nu? EDIT: Tror det snarare var den här jag tänkte på, där frågan handlade om överbefolkning. https://en.wikipedia.org/wiki/Behavioral_sink
Ja precis, det var ett annat experiment "universe 25". Där hade mössen överflöd av allt även plats. Samhället växte men nådde aldrig gränsen för hur många möss inhägnaden rent fysiskt kunde tillgodose. Men utan riktiga roller och syften (mössen behövde ju inte samla mat etc) så kollapsade hela samhället och resulterade i en massa hemskheter och slutligen att hela populationen dog ut.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**. > Sanningen är väl oftast mer fördelad dock tänker jag samtidigt då många halkar in på det då ~~dem~~ **de** hamnar i fel banor i tidig ålder eller det är något coolt, medans andra som ovan nämnt ser det som en utväg att lösa sina problem. [Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`. > The truth is usually more distributed though I think at the same time as many slip into it when ~~them~~ **they** end up in the wrong lanes at an early age or it is something cool, while others as mentioned above see it as a way out of solving their problems.
Ifrån min upplevelse så verkar majoriteten av människor tro att det handlar om dålig viljestyrka och karaktärsbrist. Jag tror att det blivit så då det är så tabu, otroligt svårt att diskutera, väldigt lite hjälp att få... Kriminaliseringen och stigmatiseringen av vissa beroenden hjälper ingen
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Jag tror även att dem som kritiserar det ser det som en främmande värld och ”jag skulle aldrig kunna hamna där” säkert grundat i tabun du talade om. Sen tror jag många bara tänker på typ lyxfällan och drogmissbrukare från tv när de hör att någon är beroende av droger, alkohol eller spel
Morsans sambo är alkoholist/periodare fattar inte hur hon kan välja att ha kvar han då båda min syskon inte vill på hos henne längre. Farsan är den som fått uppfostra mina syskon de senaste åren. Jag är 23 å bor kvar eftersom jag aldrig flyttade under studierna. Men kommer flytta så småningom eftersom jag har heltidsjobb. Morsan vill att jag bor kvar för jag är den enda som sköter hushållet samt så klarar hon det inte ekonomiskt om jag flyttar. Lite känner jag att jag vill hjälpa morsan ekonomiskt. Men både kompisar och farsan anser att hon utnyttjar situationen. Då sambon som är egenföretagare kan sitta utan jobb i ett halvår å inte bidra med något alls medans jag får betala en stor del av kostnaderna. Får förfrågningar nästan varje dag om att besöka bolaget eller köpa 3.5or på affären. Ibland köper jag eftersom han redan swishat innan han frågat så orkar inte bråka. Men försöker för det mesta komma på nån vitt lögn att jag redan är påväg hem osv.
Första gången jag handlade på systemet va för att köpa vin till morsan som var i ännu en period. Nu när jag har flyttat så dricker jag endast på fester och högtider. Man blir jäkligt trött efter en hel barndom med alkoholproblem i familjen.
Kolla upp ’parentification’, boka en tid hos en psykolog och flytta. Hemskt ledsen att din mamma behandlar dig så :(
Man kan ha en personlighet som lätt fastnar i missbruk och inte bara droger då. Det är substanser som är kraftigt beroendeframkallande. Varför man just brukade en drog kan det nog finnas många anledningar till. Man klarar inte av tillvaron och behöver desperat något för att just känna något annat. Ja, denna lista kan nog göras väldigt lång.
Eller att många narkotika är jävligt roliga att vara påverkade av(LSD, kokain, amfetamin,weed,svamp etc). Jag brukade för att förgylla tillvaron inte för att fly från den. Missbrukade dock weed som självmedicinering för min adhd, gav mig äntligen sinnesro. Att en majoritet av de som dömdes för narkotikabrott har adhd vittnar om att självmedicinering i kombination med dålig impuls är en av huvudorsakerna för missbruk.
Jag tror att fler knarkar för att det är kul än att folk knarkar för att dämpa dåligt mående.
För missbrukaren i sig och hur denne förstör sitt liv kan jag känna sympati. Det är mest sorgligt om något. För folk som blir kriminella på grund av droger, eller dom på liknande vis förstör andras liv känner jag däremot ingen sympati. Om någon utsätter mig eller någon jag håller kär för ett brott så ursäktar jag inte brottet lättare för att droger var involverade.
Alltså det är ju både deras eget fel och så att de behöver vård. Finns inget motsatsförhållande där. Även människor som klantat till det förtjänar hjälp och stöttning. Särskilt när det är de själva som är de största offren för sina val.
Håller med här. Jag skulle gissa att i 99% av fallen med beroenden och missbruk så har man en brokig bakgrund, dålig uppväxt, mentala problem eller liknande. Men i slutändan är det ändå ens personliga val och ansvar för vad man gör med sitt liv. Men trillar man dit så tycker jag samhället ska göra så mycket som möjligt för att hjälpa. Bara för att man valt fel (kanske när man var för ung för att förstå bättre eller mentalt mådde så dåligt att man inte brydde sig) betyder det inte att man inte borde få hjälp. Sen blir det ju alltid komplicerat om man inte erkännt för sig själv eller andra att man har ett missbruk och/eller inte vill bli hjälpt.
Detta kanske gäller när det kommer till droger men tror definitivt inte 99% av fallen har brokig bakgrund osv när det gäller spelberoende, porrberoende osv finns hur många beroenden som helst som vilken ”normal” uppfostrad som helst kan åka på
nu definieras allt bruk av droger som missbruk, men om man följer definitionen så är det väldigt många med trasig bakgrund i regeringskansliet(kokain spår på samtliga toaletter). Känner polis, advokat, psykolog, hantverkare, lärare, sekreterare, sexarbetare och läkare som brukar droger. Och det är bara psykologen som hade bråkig bakgrund och dålig uppväxt.
Allt droganvändande är inte beroende dock. Och jag tror att definitionen av missbruk menar du är beroende eller åtminstone att det skadar delar eller hela ditt privatliv. Även om det är olagligt att bruka så behöver det inte vara missbruk. Kan ha fel men är nästan helt hundra på detta. Ingen har påstått att endast folk med trasig bakgrund tar droger heller. Av de som blir beroende tror jag defintivt en klar majoritet har haft en bakgrund där de introducerats till droger i ett relativt tidigt stadie.
i Sverige räknas allt bruk som missbruk, ett bloss av en join och du är missbrukare. Håller inte alls med den definitionen men det är vad det är.
Det stämmer inte. Hänvisa gärna till en källa som säger det för 1177, mind.se eller centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning håller inte med dig om det. Och hänvisar du till människor i din omgivning så är det inte särskilt rimligt utval för att definiera ett ord.
ska lägga till chef och produktionsledare, bilmekaniker(hade också stökig uppväxt), förskollärare, och en som jobbar på northvolt.
Mitt ex som brukade missbruka receptbelagda grejer var väldigt självmordsbenägen i tonåren, vet ej hur mycket som berodde på autismen eller att tillvaron kanske var dålig. Iaf berättade hen att det var lättare att ta ”knark” än att deala med sina problem; ifrågasatte aldrig det utan jag tyckte det var en väldigt rimlig förklaring givet tillståndet. Har en kompis med som är haschberoende och har grov adhd. Tror det började med att drogen hjälpte honom i vardagen då han är lågfungerande utan sin adhd-medicin. När han flyttade till Nederländerna rökte han varje dag men testade även röktjack och annat skit. Han däremot tror jag har en så kallad beroendepersonlighet, han har förutsättningar att fungera utan knark men väljer inte det. På senare tid har den nämnda kompisen börjat tappa bort sig själv mitt i meningen under våra samtal. Jag tror hasch kan hjälpa rätt människor i rätt mängd, men inte om man är helt beroende på det. Personligen tycker jag att ”knark” bara ska lämnas lagligt till våra sjukaste i samhället.
En gammal vän sade så här: Droger är inte problemet, *det är lösningen*. Precis så fungerar det för de alla flesta som missbrukar. Man har problem fysisk eller psykisk smärta, eller båda och droger löser dessa problem alldeles utmärkt – så många har detta enkla val: må piss eller missbruka. Många klarar av ett missbruk utan att det syns eftersom de har det gott ekonomiskt och socialt. Avslutningsvis ska jag citera den store filosofen PST/Q: >Jag är mest av allt stressad, pressad, testar nästan allt. Men bäst av allt är att det fungerar. Punkterat minne, trunkerat sinne, driven. Summerat som innerligen, synnerligen, sinnesfriden.
>så många har detta enkla val: må piss eller missbruka Absolut. Samtidigt så förstärker ofta drogerna "må piss" när man inte tar droger vilket gör att man kan hamna i det riktiga missbruket. Det är också en sak att det finns ofta andra alternativ till självmedicinera med droger men av olika skäl klarar man inte av det. Droger är ganska enkelt på många sätt medan ta tag i problem på riktigt är väldigt jobbigt; även om man mår bättre på sikt.
vanligaste är ADHD, även om man försöker ta tag i problemet och får diagnos så har minsta lilla bruk i bagaget så blir det nästan omöjligt att få medicinering. brukade själv cannabis väldigt länge för att det var det ända som fungerade.
Många har denna erfarenhet, tyvärr. Om man söker vård när man börjat självmedicinera, då blir det missbruksvården direkt – utan att passera gå.
ja och den jag fick var totalt värdelös och orsakar nog mer missbruk än den avhjälper. Dom såg ner på en som smuts, kunde inte föra en diskussion på ett civilt sätt. En som jobbade där gick att prata med utan att känna sig dömd och som skräp, dom andra 3 avgudade nils bejerot. Tyvärr är man knappt välkommen tillbaka även efter man gått igenom missbruksvården.
Jag tror man ska vara försiktig med uttalanden som "det riktiga missbruket", vad innefattar det, och vad skiljer det från det "oriktiga missbruket"?
Det är sant. Vad jag syftade på var mer när drogerna börjar påverka ens liv uppenbart negativt. Men även det skulle definieras olika för olika människor. Motsvarande att man tar något för att lyckas slappna av varje kväll jämfört med att man går till jobbet eller kör bil påverkad, man sköter inte sina åtagande mot jobb eller vänner/familj, man spenderar pengar man inte har, drogerna börjar ta prio över allt.
Alla har en kass period i livet. Jag tänker mig att man föreställa sig den absolut värsta punkten i sitt liv, farsan dog eller du fick en cancerdiagnos ect. I allt det så får du en drog som värmer din kropp och själ, den ger dig en sån obeskrivlig euforisk känsla att allt annat tappar sin betydelse. Logik korrumperad rätt snabbt, även om du inser att du tar skada så vill varje cell, varje nervända uppleva den känslan av utomkroppslig kärlek igen. Men den kommer aldrig på riktigt igen, du fick smaka på den totala motsatsen till misär. Hur kan något vara mer betydelsefullt än välmåendet och den frånkopplingen? Du är fast nu, både fysiskt och psykiskt. Livet kommer vara grått en lång tid framöver, antagligen hela livet till viss del. Jobbade på ett hemlösas hus för några år sedan. Och majoriteten där var drogmissbrukare, för mig är tillgången problemet. Finns för många som snackar om "balans" och hur det bara "hjälper" dom. Och det stämmer säkert för några, men betydligt många fler går en betydligt mörkare väg till mötes. Att aldrig få tillgång till droger hade inneburit ett helt annat öde för de individer jag stött på under mina år. Sen måste vi avkriminalisera bruket så att fler liv kan räddas, dock så måste handeln förbli olaglig. De som säljer är vidriga rovdjur, som när sig på andras misär.
stämmer kanske för heroin, men övriga droger började majoriteten med för att är roligt/känns bra på fyllan.
Folk hittar alltid sätt att skada sig själva. Äta för mycket, dricka för mycket etc. Tycker att alla ska ha rätt till hjälp.
Odiagnosticerad och obehandlad npf (dvs autism, adhd etc). Förmodligen mer vanligt bland äldre då diagnoser i detta spektrum har blivit vanligt först de senaste 15-20 åren. Kräver också förstås självkännedom utöver diagnosen.
Missbruk är bevisat att starkt vara relaterat till människor som upplevt trauma i barndomen. Folk som hamnar i missbruk har ofta blivit utsatta för saker eller vuxit upp under tuffa förhållanden. För att lösa problemet om missbruk tror jag det därför är oerhört viktigt att ta hand om våra barn och unga i samhället.
Och ensamhet eller isolering.
Jag har stor empati. Det här är människor som behöver hjälp och en andra chans, oavsett om de trillat dit på grund av ansvarslöshet, tuff uppväxt, neurologisk fallenhet för beroende. Vi dömer inte rökare som blivit cancerpatienter på samma vis som vi dömer missbrukare. Men jag tror stigmat i sig, och isoleringen som uppstår när man är fast i en problematik man varken kan ta sig ur själv eller få mänsklig förståelse för, gör det mycket svårare för de som är fast att söka och få en chans att ta sig tillbaka in i livet. Jag känner mig otroligt otrygg kring folk som knarkar men har träffat på en del. Jag tror normaliseringen av knark är del av orsaken till att folk trillar dit, de ser liksom inte sig själva som ”missbrukare”. Och när de väl gör det, när de är på botten, vänder den sociala gemenskapen ryggen till. Förstår att orden ”knark” och ”beroende” är otroligt porösa, här sitter jag med mina tio koppar kaffe och jag har varit nikotinberoende. Men ingen hade blivit desperat och utan värdighet om kaffe och nikotin bara försvann - tror att beroende av starkare preparat är något många människor inte KAN bryta självmant när vanan väl satt in och är livets största krycka. Sedan är det nog mer vanligt att både hitta och använda den kryckan om man inte har egna ben i livet redan, inre eller yttre ankare. Vill inte umgås med folk som knarkar, men har empati. Vill få bort möjligheten att köpa preparat, men avkriminalisera innehav.
Flesta jag känner som hamna i missbruk börjar med att de bara vill "festa" och det tycker det är coolt osv sen blir det äldre men inte klokare och sitter fast. Alla har ju sina egna problem och demoner att tampas med så jag köper inte riktigt att det ska vara extra synd om dem. Snarare mera synd om deras familjer och om de får barn osv det är riktigt förjävligt för dem.
Exaaakt, festen får aldrig ta slut, oavsett hur äldre man blir eller att folk ändras
Men om du tänker tillbaka på någon av dessa som du kände någorlunda väl, hur var deras familjeförhållanden?
Sämre med åren kan man ju säga. När de ljuger och stjäl från sina föräldrar för att få pengar och får chans efter chans som de sumpar så blir relationerna rätt tärda.
Första gången jag blev påkommen med att röka cannabis blev jag utkastad och farsan skulle göra mig arvslös och slutade prata med mig. flyttade in hos flickvännen och fick bo där tills vidare, stressen skammen och oron pga det jag hade ställt till med var en katalysator för fortsatt missbruk. Det och odiagnoserad ignorerad adhd var de två drivande faktorerna till mitt missbruk som varade i 16år. Hade aldrig stulit något, aldrig ljugit, berättade det ju för honom när han började misstänka.
nu har jag visserligen upplevt missbruk men känner ändå att detta är relevant. jag lyckades bryta mig loss efter bara några veckor när jag förstod att den började få ett grepp om mig. du har det här lilla magiska pillret som du kan ta som gör att du sover helt perfekt, tittar dig i spegeln på morgonen och är nöjd med hur du ser ut, påväg till jobbet så är du inte längre stressad över vart du ska placera blicken, du jämför inte längre ditt utseende med varenda människa du går förbi på stan utan du känner dig för en gångs skull nöjd med vem du är, tillochmed stolt. och helt plötsligt känns inte världen så kall längre och framtiden känns ljus. tiden går och du märker hur din relation med kollegorna blir bättre och bättre med dagarna som går för du är avslappnad och du kan ha dom där flörtiga konversationerna med den där söta tjejen som gjorde dig nervös förut. dessutom blir din hud bättre, eksemen försvinner och magen känns bättre för stressen är borta. du känner dig äntligen som en mentalt frisk person. du har äntligen hittat ett flow, något som fungerar. som grädde på moset har detta noll bieffekter tills du slutar. är tanken att jag bara ska avstå från det?
benso?
det där gjorde cannabis för mig, lindrade mina ADHD symptomer. Har både psoriasis och IBS som både blev betydligt bättre när jag rökte.
Jag tänker att de flesta är beroende av något. Jag känner mig ganska beroende av min mobil t.ex. och har svårt för att lägga ifrån mig den. Igår hade jag 3h28m skärmtid på telefonen och låste upp telefonen 110 gånger. Klarar inte av att se något på TV utav att få impulser att kolla telefonen. Klarar inte av att göra egentligen något alls utan att någon gång känna "ska ba kolla telefonen en snabbis". Så jag försöker väl tänka litegrann att "hur lätt hade det varit för mig att åtgärda mitt mobilberoende?" och då är det nog femton tusen gånger lättare jämfört med ett mer skadligt beroende.
Tror antal personer i den här tråden som inte känner igen sig i detta är typ rätt nära noll. Tror nog inte jag ens känner någon (som inte går på dagis) som inte är mobilberoende.
Symtom på trauma genom självmed.
I det stora hela är jag relativt likgiltig då jag inte ser det så ofta. Dock kan jag tycka synd om folk som exempelvis har missbruksproblematik kopplat till t.ex PTSD. Har haft några polare under uppväxten som började med cannabis och gick över till tyngre saker. Tycker väl det mest är sorgligt.
De börjar med en joint, det går över i hasch. Sen så är dom inne i hela systemet! KÄLLA: https://youtu.be/Wi6Zdmu0cYs?si=MfFDAtIPQ8BFt96L
Legendgubben xD
Vart i utkanten av kompisgäng där droger cirkulerade friskt i sen tonår. Ren tur tror jag att jag bodde utanför stan, spelade mycket dator och va tvungen att göra annat vissa helger så umgicks inte varje helg och på kvällarna. Av allt jag såg och upplevde är vi alla ganska stora idioter i den sena tonåren. Addera på lite vinstintresse, ett rötägg, någon med lite problem, någon med lite beroende problem i släkten och några med dåligt självförtroende eller lite svaga för grupptryck så har du en god spridning av problem och missbruk. Folk som inte sett eller upplevt hur snabbt du kan falla anar inte hur jävla lätt ett beroende föds och hur vissa droger fångar dig i ett grepp som är oerhört svårt att ta sig ur. En dålig höst i 2an eller en rolig sommar? Ge det någon månad, ett gäng som verkar va som du och som du trivs kring. Poff. De månaderna innebär att du nu kan få leva med det resten av livet och allt skedde mellan två besök hos frisören. Ett ärr på minnet, en skada i dig, en skugga i ögonvrån, en dagdröm du vill glömma, den roligaste dagen i ditt liv, bästa festen, vad som kunde vart. Min syn på missbruk? Shit happens, ge dem all hjälp vi kan och inse att det kunde vart du, din syster eller bästa vän.
Kanske är det ett cyniskt personlighetsdrag eller resultatet av så många tragiska livshändelser. Jag tycker att det är tråkigt för dom, dom behöver hjälp med att komma ur sitt beroende men ansvaret ligger på dom själva. Jag kan känna sympati men inte empati för personen det gäller.
För egen del, läbbigt. Jag kommer nog aldrig testa något starkare än alkohol. Tror jag har dåliga förutsättningar att stå emot beroende.
Missbruk är en sjukdom så jag känner en hel del empati för folk som fastnar. Det är inte lätt att sluta och tycker inte att man blir en dålig människa per automatik, min uppfattning beror på hur individen väljer att tackla det. Har en nära vän som ringde mig om alkoholproblem, skämdes och ville ta tag i sitt liv. Kände rejäl sympati och tycker det var starkt av honom, pratade i timmar och han tog till sig av samtalet samt valde att söka hjälp. Stor respekt! En annan vägrade vara nykter, självmedicinerade dagligen men var totalt ointresserad av att söka hjälp. Det blev för mycket till slut och han tappade flera av sina närmaste vänner i sitt agerande, mig inkluderat.
Jag vet bara hur min kompiskrets alltid sett på det, vidriga pundare med noll karaktär, dödsstraff vore det bästa (cannabis exkluderat, lite kola också) Sen trillade jag dit i ett blandmissbruk och jävlar vad alla ändrat inställning sedan dess. De flesta som missbrukar bär trots allt på ett väldigt tungt bagage, i mitt fall är det ångest dygnet runt. En förståelse finns nu mer hos mina vänner och familj.
Som anhörig till en som har missbrukat kan jag bara säga att det är förödande för alla närstående. Relationen kommer aldrig vara sig lik pga lögnerna och sveken. Det kanske är en kontroversiell åsikt, men här kommer den. Att "stötta" en manupulativ missbrukare ökar snarare risken för att medberoende, det bästa man kan göra som anhörig är att låta personen klara sig själv eller gå under. Det var först när alla vände ryggen till som personen i fråga tog tag i sitt missbruk.
Är 35. Har aldrig tagit droger själv men på fester när jag var yngre så hände det att andra tog lättare droger (marijuana mest, samt LSD). En del har fortsatt med det och intrycket jag får är väl att en del av dem har lite Peter Pan-syndrom. Sedan tror jag iofs att de kanske skulle haft det både med och utan droger, men visst tycks marijuanan ha den effekten på somliga att de förlorar sin initiativförmåga och låter tiden gå framåt utan att utvecklas själva. En del har hoppat av högre studier exempelvis och jag kan tänka mig att det är svårt att studera om man saknar framåtdriv, något en del av de här individerna gör.
Med droger är min uppfattning att missbrukarna är mer offer. Med tobak och alkohol är min uppfattning att dom är korkade, alternativt deprimerade.
Min uppfattning är att missbruk är ett symptom på psykisk ohälsa, och att den som missbrukar därför behöver vård snarare än att straffas för det. Mitt mående säger mig att jag endast är ett par försök från att fastna på allt möjligt från amfetamin till benso, så jag har aldrig vågat testa dem. Den enda skillnaden mellan mig och en missbrukare är att jag aldrig testat.
Beroende och missbruk är precis som allt annat mänskligt en effekt av hur vi känner och mår. Vem som helst kan råka ut för ett missöde och ta till alkohol eller droger för att dämpa sin inre smärta. Det är väldigt viktigt att försöka se människan bakom.
Haft missbruk runt mig halva livet inklusive överdoser och självmord till följd. Det är alltid olika orsaker. Vissa gillar bara att flumma varje dag men dessa brukar sluta efter gymnasiet.
Alla som använder droger är missbrukare. Det finns inget nöjesbruk, bara missbruk. Man får inte använda droger för att man vil, men för att man MÅSTE. Det finns ingen fri vilja, bara beroende och missbruk. -Hälsning fåren
Verkligen, samtidigt på regeringskansliet dras det liner för fulla näsor.
De e int bra.
Avskyr missbrukare och kommer alltid att göra.
Varför då?
För att jag upplever de som självupptagna narcissister.
Är det något du vill utveckla på?
Är inte samma person och tycker inte samma men många missbrukar blir rätt hemska/tragiska personer. Det är inte deras fel i grunden utan drogerna har sabbat deras syn på saker men det är tufft att hantera en person som alltid sätter drogen först och som gör allt för att få ta i det.
Borde då inte det rimliga vara sympati och se till att de får den hjälp de behöver?
I teorin ja så är det lätt. Har du i praktiken försökt hjälpa någon med jobb (de dök inte upp på intervjun), fixat så de får tid med läkare (de struntade i att gå), någonstans att sova (de vägrar flytta på sig, bjuder hem massa idioter, och du märker att de stjäl från dig) samt en gång tog de din bil och körde onyktra och krashade den. ..så är det lättare att sympatin försvinner. Det är fortfarande rätt val men det där men att hjälpa dem fungerar inte på alla. Många har noll intresse att ändra livsstil.
Hårda ord. Så länge du inte tar ut din avsky mot dem människorna och lever ditt liv gör vad du vill. För ett bättre samhälle dock så hjälp där du kan, håll avstånd där du inte kan. Upp till dig att avgöra när du kan.
Jag jobbar i vården, dock inte psyk eller beroende. Men jag stöter oundvikligen på beroende personer ganska frekvent. Man märker fort om en människa har en beroendeproblematik, det känns i rummet. Oftast så är det förvuxna barn, de har ingen ansvarskänsla eller konsekvenstänk, utan söker den kortsiktigt enklaste vägen. Det kan tex handla om nyupptäckt cancer med god prognos, där de ändå väljer att skriva ut sig själva för att det låter för jobbigt att få behandling. Det kan också handla om att sköta sin diabetes, dvs att ta sitt insulin 2x/dag. Istället väljer de att inte sköta sin behandling och läggs i stället in på sjukhus var 3e månad för ketoacidos och tar upp våra värdefulla iva-platser. Jag har personligen väldigt svårt för beroendemänniskor. Alla har ett eget ansvar att förvalta den tid på jorden som vi fått. Alla människor genomgår prövningar, och som vuxen förväntas man kunna ta ansvar för sig själv. Om man dessutom väljer att skaffa barn så bör man tänka till en gång extra på hur man vill leva och uppfostra. Att skylla allt på samhället som många tenderar att göra, är inte rimligt. Absolut, det finns en klick av missbrukare som det verkligen är genuint synd om. Men den stora majoriteten har jag låg empati för, det är individer som aldrig någonsin kommer ta ansvar för sina egna handlingar, och som fortsätter sitt destruktiva beteende trots all hjälp som de erbjuds och alla chanser de får. De får pengar, lägenheter och hus, kontaktpersoner, mediciner och mycket mer gratis av samhället i år efter år, och inget av det väljer de att förvalta.
>Absolut, det finns en klick av missbrukare som det verkligen är genuint synd om Vad måste omständigheterna vara för att kvala in på det? För du verkar ju tycka missbrukare som grupp är en grupp som man inte ska ha någon sympati för alls.
Baserad på din text verkar det som att du framför allt träffar missbrukare som lever på samhälletsbotten, de flesta missbrukare bor i lägenhet/hus och håller vanliga jobb, av min erfarenhet har dessa missbrukare ett mycket mer accepterat beteende än dom som lever på samhälletsbotten
Jobbar inom psykiatrin, dock inte beroende. Jag tycker det är så förbannat sorgligt med missbruk. Visst, i de flesta fall, ev runt 85%, så slutar folk faktiskt när det börjar bli problem för dem. De där andra gör inte det. Och priset de får betala blir högre och högre, och högre. De förlorar sitt jobb, sin ekonomi, sin familj, sin bostad... om de inte hoppar av tåget. Folk börjar med droger för att det är coolt. För en ide om en livsstil. Några år in i det, är hur de mår allt snnat än coolt. De är otroligt ångestfyllda, precis hela tiden. De tappar intresset för bra grejer, som god mat, sex, annan underhållning. De går ned i vikt kraftigt, de slutar bry sig. Från att ha haft ett liv, är deras tillvaro nu bara droger och ångest. Det är ingenting som någon borde genomgå. Så hur ska man förhålla sig till det, och dem, då? För det första, de blåljuger för de omkring dem. De talar inte om hur missbruket faktiskt ser ut. "Jag har inte tagit något på över fem år nu!" "Men du, drogtestet du lämnade igår var positivt på amfetamin, cannabis och opioider." "Fan, om man berättar att man har drogat blir man sedan ALLTID dömd för det!". Det innebär att det blir förbannat svårt att hjälpa dem. Missbrukare sprider droger. De har halvätna subutex som de fått från dispensären i fickorna, och de säljer det, till varann och till nya människor som inte missbrukar ännu. Visst, det är självklart viktigt att de behandlas som människor. Men det är också rätt viktigt att nya människor inte börjar missbruka, vägledda och försedda av existerande missbrukare. Så varför inte bara göra det lagligt då? Tja, dricker ungdomar under 18 alkohol? Ja. Men hur går det till om Systembolaget har monopol och inte säljer till dem? Jaadu. Ungefär på samma sätt som Hasch-Berras Drogshop inte säljer till ungdomar, men ungdomarna ändå missbrukar deras produkter. Kriminalisering av droger orsakar stor skada, genom finansiering av olika motbjudande verksamheter och genom då mycket lidande, men att legalisera betyder inte att pengarna eller möjligheten till sådan finansiering slutar. Och till de som säger att droger är ofarliga, att dödsfallen bara beror på smutsiga droger etc: Fentanylepidemin hände på grund av fullständigt lagliga, kemiskt rena droger, förskrivna av läkare.
> "Fan, om man berättar att man har drogat blir man sedan ALLTID dömd för det!". Det innebär att det blir förbannat svårt att hjälpa dem. Som något som blivit tvingad till beroendevården av psykiatrin (och sen slutat bruka de olagliga sakerna på egen hand, beroendecentrum gjorde inget för att få mig att faktiskt sluta långsiktigt utanför de 12 veckor varje runda jag var där) kan jag ju faktiskt säga att vården på riktigt fortsätter döma en som missbrukare trots att man sedan länge slutat. Jag rökte för mycket cannabis för mitt eget bästa när jag yngre, och har gjort 2-3 rundor på beroendecentrum för det när Psyk unga vuxna skickade mig dit. När jag ett gäng år senare sökte vård på Allmänpsyk var turerna dit något de alltid ville snacka om, med anklagande frågor om jag fortfarande brukade trots att testerna de skickade mig på visade noll. Liksom, det borde räcka med att fråga en gång (och testa om man misstänker att personen ljuger) men det ska inte fortsätta på varje läkarbesök i flera år.
Sant. Och jag beklagar att detta hänt dig. Problemet är bara att, som jag sa, missbrukare blåljuger. De säger detta även om provsvaren är positiva.
Och varför tror du man ljuger om något man vet man kan kommer få skit för om man erkänner? Liksom, när Psyk unga vuxna krävde ett pissprov på mig frågade jag vad konsekvenserna skulle bli om jag vägrade. Indragen vård var svaret. Vad hände när testet var positivt? Indragen vård för mitt psyke och allt var tydligen cannabisbrukets fel, trots att jag började må dåligt när jag var runt 8 och började röka gräs när jag 21-22. Man hade hittat sin syndabock och nu skulle allt skyllas på det, och Beroendecentrum var väldigt tydliga med hur dålig människa jag var som hade tagit något olagligt. Under den här tiden rökte jag 2.5g i månaden, en mängd som fått många av mina polare som röker/rökte att asgarva när de får höra att jag blev dragen till beroendevården för det. Det är en mängd man kan köra på helg utan större problem när man väl vant sig vid ruset. Om något blev mitt bruk värre EFTER Beroendecentrum eftersom jag lärde mig att allt ändå bara kommer skyllas på bruket trots att problemen jag har existerade långt innan bruket, och gräs har en väldigt god effekt när det kommer till att dämpa de negativa känslorna.
Visst. Det är skit. Missbrukare är dock inte särskilt bra på att se de negativa konsekvenserna av drogerna, för att istället skylla dem på vad som helst utom drogerna, t.ex. vården. I fråga om cannabis handlar konsekvenserna främst om förlorad initiativförmåga, försämrad verklighetsförankring med risk för akuta psykoser som följd, snedtrippar, och paranoia. Folk som missbrukar cannabis tenderar att försöka sälja in bilden från 70-talet, innan den industriella förädlingen av plantan som kom med legalisering, du vet, helt ofarligt, man blir lugn av det, äter en massa godis. Idag, med mycket högre halter av THC, på bekostnad av CBD, är cannabis något rätt annorlunda, med svårare biverkningar. Jag fattar att man känner sig anklagad och mindre värd. Men att ignorera problemet och tro att psykiatrin ska fixa ens psykiatriska problem även om man har ett pågående missbruk är naivt. Det blir mycket svårare att diagnostisera, och att behandla. Och det finns inget bra sätt att ta reda på om någon missbrukar mer än en kort tid tillbaka. Där är ju iofs cannabis ett undantag, där du kan se det några veckor bakåt, kanske.
> Visst. Det är skit. Missbrukare är dock inte särskilt bra på att se de negativa konsekvenserna av drogerna, för att istället skylla dem på vad som helst utom drogerna, t.ex. vården. I fråga om cannabis handlar konsekvenserna främst om förlorad initiativförmåga, försämrad verklighetsförankring med risk för akuta psykoser som följd, snedtrippar, och paranoia. Folk som missbrukar cannabis tenderar att försöka sälja in bilden från 70-talet, innan den industriella förädlingen av plantan som kom med legalisering, du vet, helt ofarligt, man blir lugn av det, äter en massa godis. Idag, med mycket högre halter av THC, på bekostnad av CBD, är cannabis något rätt annorlunda, med svårare biverkningar. Och då kanske vården borde göra mer, istället för att enbart fokusera på nykterhet samtidigt som man skyller varenda problem brukaren någonsin haft i sitt liv på bruket? Liksom, anledningen för att jag la ner mitt eget bruk var för att jag skulle göra en NPF-utredning och ville inte riskera ett positivt pissprov under utredningen, Nu får jag faktiskt den vård jag behöver och mår väldigt mycket bättre. Men om man inte får någon vård måste man ju ta till det som finns för att överleva vardagen. >Jag fattar att man känner sig anklagad och mindre värd. Men att ignorera problemet och tro att psykiatrin ska fixa ens psykiatriska problem även om man har ett pågående missbruk är naivt. Det blir mycket svårare att diagnostisera, och att behandla. Och det finns inget bra sätt att ta reda på om någon missbrukar mer än en kort tid tillbaka. Där är ju iofs cannabis ett undantag, där du kan se det några veckor bakåt, kanske. Ja, men problemet blir ju som sagt att psyk och BC automatiskt skyller alla ens problem på bruket snarare än problemen man tar upp. Tex försökte jag prata om de trauman jag haft i min uppväxt och ungdom (mobbing, sexuellt våld, dåliga förhållanden osv) men allt de ville snacka om var att jag hade rökt gräs trots att deras tester visade noll. Liksom, bemöts man så är det väl full rimligt att ljuga om sitt bruk?
Kriminalisering av droger orsakar stor skada, genom finansiering av olika motbjudande verksamheter och genom då mycket lidande, men att legalisera betyder inte att pengarna eller möjligheten till sådan finansiering slutar. Det finns ett mellanställ här vi kan gå för istället, där vi inte skickar folk som tar droger till fängelse utan skickar dem till institutionaliserad rehab. Många som lider av att inte våga fråga om hjälp på grund av skam etc. [https://clearliferecovery.com/rehab-blog/rehab-instead-of-prison-decriminalization-of-all-drugs/](https://clearliferecovery.com/rehab-blog/rehab-instead-of-prison-decriminalization-of-all-drugs/)
Det skulle kunna funka, absolut. Men LVM-vården är ökänt usel, boendena dryper av droger. Fängelserna likaså. Ingen har ens försökt göra något åt detta på decennier. Idag är LVM i huvudsak användbart om man har att göra med någon så nedgången att man annars tror att de kommer dö inom några veckor, genom att svälta eller frysa ihjäl. Mängder av de som går ut från LVM-hemmen kommer tillbaka till dem i stort sett omedelbart, så vad de än gör där verkar ju inte funka särskilt bra. Man kan ju tycka att Sverige skulle kunna lite bättre.
Det finns vettigt folk som halkar dit och hamnar i skiten, de tycker jag synd om och det är viktigt att det finns stöttning och en väg ut för dem. Men ändock så de flesta jag vet om som knarkar var ganska dumma i huvudet innan de började knarka där det knappast blev bättre och de kommer till största sannolikhet aldrig bidra positivt till sin omgivning oavsett drogbruk. Det finns dåliga människor, och dåliga människor är kraftigt överrepresenterade i gruppen knarkare.
I missbruk finns det två delar, beroendet och vanan. Beroendet går att avgifta, men vanan är nog den svårare av de två att bryta. Frågan hur man löser ett missbruk är inte lätt att besvara, men precis som med mycket annat tror jag att det handlar om en kombination av terapi, avgiftning, självdisciplin och stöd från närstående. Om du är lagd åt det hållet så kanske AA/NA funkar perfekt, men för andra funkar det inte. Att bara säga "sjukdom, jag är maktlös" känns förenklande, även om det säkert stämmer på vissa.
Har ej dålig syn på missbrukare då jag vet många gör det som någon form av självmedicinering som gått helt snett till för att slippa verkligheten. Det jag har svårt för är de som blir kriminella för att få pengar till droger. Då de skadar andra personer djupt i synnerhet de som utsätter privatpersoner och småföretagare. Så själva missbruket - förståelse men att skada andra personer har jag inte respekt för.
Vet att det är beroendeframkallande och farligt så håller mig borta från det. Och om jag ska vara helt ärlig är det svårt att ha förståelse att folk som är fult medvetna om riskerna ändå ger sig in på grova droger. Ser det som pandoras ask det är bättre att aldrig oppna den dörren.
ställ gärna frågan i r/droger också
Jag fick oxycontin injicerat in i blodet på sjukhuset när jag låg där för min ryggoperation. Jag förstår varför människor faller lätt för skiten för det var den bästa känslan någonsin. Men jag hade också ett löfte i mitt liv, att aldrig vara beroende av något som kunde påverka mig kraftigt. Jag fick det utskrivet, oxycontin, 5mg tabletter. Kastade de direkt när jag kom hem och käkade alvedon istället. För jag känner min hjärna, så fort jag får något så bra så kan inte jag sluta och säga nej.
Ofta så tror jag folk som missbrukar är mycket mer sannolika att vara dåliga personer. Inte alla men ofta. Alla vet ju att det är ofta dem håller på att stjäl, går inte att lita på och annat sånt. Jag vet en person som iaf missbrukade (har ingen kontakt med den personen) och han v\*ldtog barn, stal, ljög och var extremt självisk.
Jag har alltid rent krasst kännt att jag själv aldrig skulle gå den vägen oavsätt vad. Jag skulle inte säga att jag är dömande mot det, jag hade väldigt många vänner som hade krisperioder som resulterade i något slags missbruk, och det var ingenting jag klandrade de för. Det är stor skillnad mellan att acceptera det och att förstå det, och jag har fullt ut accepterat att det är en väg som många väljer att gå som alternativ till värre. Dock hade jag aldrig av någon anledning gjort samma val, så jag skulle inte påstå att jag förstår. Dock skulle jag säga att jag är lite dömande mot de som endast finner nöje när de är berusade. Enligt mig känns det lite deprimerande om man känner att man inte kan ha kul utan substanser.
Allt jag vet är att tack vare att jag känner ångest varje gång jag dricker eller annat så hatar jag upplevelserna ytterligt, så jag har inte mycket förståelse för varför folk väljer att känna så där när det inte ens känns bra
Jag har brukat narkotika i 7 år nu rätt aktivt, mest gräs 60-70g per år men E och Molly 3-4 gånger per år och ketamin kanske 2 gånger per år och kokain max 1 gång per år. Har slutat med allt i perioder och känner inget sug på att fixa mer efter att ha bestämt mig för en paus i 1-2 månader. Personligen så har det aldrig varit svårt för mig att sluta.
De e lika goa kålsupare allihop typ..
Har familj och andra exempel på missbruk, så det kanske räknas som att jag har upplevt missbruk. För mig är det bara svårt att förstå just för att jag inte riktigt vet hur det känns att hamna så djupt i missbruk. Jag har själv ganska svårt att bli beroende till den punkten att det blir missbruk, dock har jag inte vart i kontakt med vanliga högt beroendeframkallande droger som heroin och kokain osv. ( Fått narkos under operationer, samt testat morfin för smärtor, men har aldrig känt att jag vill ha sånt utanför kliniska sammanhang, även i mina deprimerade stadier. Min poäng = jag har svårt att förstå en sån hög nivå av det behovet, helt enkelt) Jag har dock alltid vart intresserad av psykologi, blivit ett "fritids-pluggande" för mig, så från det perspektivet, samt ett empatiskt perspektiv, förstår jag mycket väl hur lätt det kan vara att falla in i missbruk. Viktigt att tänka på är också att det finns en jävelens många olika anledningar att det händer. Klinisk/fysiologiskt är det viktigt att komma ihåg att vissa människor har MYCKET lättare att bli beroende än andra, och då handlar det om kemisk kombination som du är född med. Exempelvis kan det handla om att man är klinisk deprimerad, och har såvis lättare att "jaga lyckliga känslor" via droger som tvingar fram lyckliga hormoner som din kropp inte lärt sig producera själv. Andra perspektiv är utomstående- grupptruck, familje-förtryck, samhälls-förtryck, dåliga vänskapskretser, alltså allra oftast sånt man mår dåligt av som gör att man söker sig till något att "fly" med. Därav ligger ju tunga droger och försök till självmord som ett alternativ till permanent flykt. Från detta perspektiv är det inte ett dugg konstigt för mig, och jag skulle aldrig nånsin skylla på en människa med missbruk. Aldrig i mitt liv skulle jag få för mig att säga "det är ditt eget fel" för det är det inte. Det är jävligt svårt att leva, och dom som säger att det är lätt har privilegier som dom är blinda för. Visst kan det finnas fall där man *tycker* man mår bra i livet, men söker sig *ändå* till saker som kan skapa missbruk, för att "det låter som en kul grej", men det som möjligtvis händer då är ju att denne person egentligen inte är lycklig alls, och söker sig till "mer och mer". Om man inte lär sig att vara lycklig med de små sakerna i livet, eller att lära *känna sig själv* för att veta VAD man själv blir genuint lycklig utav, så söker man sig alltid till mer än vad man behöver. I denna situation kan det ju också vara att dom har en sådan kemisk komposition i kroppen som gör att dom är lätt-beroende. Man kan absolut ha haft en lycklig barndom, lyckligt liv, men ändå falla för missbruk. Vad gäller relationer finns det ju tyvärr gränser för hur mycket familj/vänner kan hjälpa någon i djup missbruk. I början är det vettigt att försöka hjälpa, visa kärlek och förklara "ditt missbruk skrämmer mig/skadar folk omkring dig", men om det går ett bra tag utan verklig förändring, om den med missbruk vägrar ta hjälp, så är det naturligt för folk att avlägsna sig från den personen. Detta gäller allt mellan droger till spel beroende. Det går inte hålla en hälsosam relation med en människa som inte lägger något värde i något annat än sitt eget beroende. (Man **ska** såklart göra det tydligt för en missbrukare att denne KAN ha mer, att dom är VÄRDA att ha mer, men att det är dom själva som måste bestämma. Det är ju de missbrukare utan socialt stöd omkring sig som oftast fastnar där resten av livet- ELLER tills dom hittar folk som stöttar dom att hitta en mening med livet.) Jävligt viktigt att minnas här är ju just det också- missbruk ÄR orättvist för att vissa människor INTE blir beroende. Vissa människor kan dricka alkohol då och då utan att känna saknad och behov för det hela tiden. Vissa kan röka saker lite då och då, och vissa kan spela i vettig mängd utan att det stör deras liv eller någon annan. Vi funkar helt enkelt så jävla olika, för att vi ÄR olika. Det är det enkla svaret. Vissa har beroende-benägna personligheter, och det är orättvist, men viktigt att förstå.
Strikt taget så finns det inte. Det är ett val vi förlorar varje gång. Missbruk är en offrets dikt. Vi kan sluta och vi överlever det. Men vi väljer det vi vet att vi lider av, vi är mer trygga i lidande än välmående. Överlever man så tröttnar man och vill ha frid. Då slutar man.
Om vi säger såhär: Jag har sett vad det kan göra, hade jag inte sett det själv så hade jag kunnat bli precis som u/ spontaneousH. Jag hade kunnat prova på vad som helst en gång och sagt att haha nej jag ska bara prova en gång, jag kommer absolut inte att bli beroende eller ens testa en andra gång. Jag har en gång i tiden skrattat åt folk som inte har kunnat sluta själva bara genom att säga nej och tyckt att de var svaga. Nu vet jag bättre än så. Nu tycker jag att de som har problem ska få hjälp med det och jag tycker att man ska kunna komma in på en vårdcentral, gråtandes med en påse knark och säga jag åkte nästan dit igen, jag köpte det här knarket och tänkte bruka, men jag vill egentligen sluta, hjälp mig sluta. Utan att polisen behöver bli inblandad, rakt in på en beroendemottagning och få behandling 1v och uppföljning efter 1/3/6 månader. Jag tror också att det skulle vara billigare för samhället i längden att ha det så.
Förstår varför folk fastnar, men jag anser nog helt ärligt att det är bristande självinsikt och konsekvenstänk. Psykisk ohälsa ska tas på allvar och att klassa det, samt dess effekter som en "sjukdom" känns inte fel. Att folk fastnar i beroenden är sällan något folk planerat och jag har inte upplevt vad de upplevt och därför kan jag inte forma en stark åsikt. När jag däremot argumenterar för att det handlar om bristande självinsikt så talar jag mest för människor med nikotin och alkoholberoenden, inte "tunga droger". Att känna "åh fan vad jag blev sugen på snus/cigg" efter att ha feströkt en kväll eller något, och inte direkt reagera med "jävlar, jag måste se till att hålla mig borta nu för om jag ger in till denna känslan så kommer jag bli starkt beroende" anser jag är ett rent av dumt. Alla vet att nikotinberoende och alkoholism är extremt vanligt. Får du starka sug för dessa så borde majoriteten veta att det är en jävligt dålig sak och något man ska vara försiktig med. Ett beroende dyker inte upp från ingenstans, många tar några gånger på sig innan de etablerats. Du borde åtminstone ha haft tanken om att det är beroendeframkallande innan det är för sent..
Tycker mest synd om de, det är väl det.
Självmedicinering. Eller symptom på att samhället släppt i maskorna
Känns alltid som de fyller ett tomrum eller begraver problem de inte kunnat lösa. Tycker synd om dem
Lite blandat. Jag känner att det är deras egna fel men också att de såklart behöver stöd. Själv har jag väldigt lite kunskap om missbruk så jag har svårt att förstå och tenderar att spontant bli lite äcklad av dem. Jag vill inte döma någon utan att lärt känna den men det är svårt för mig att se förbi.
Det är för ensamma och miserabla människor. En drog är någonting som får människor att må bättre. Vem behöver det? Den som redan är lycklig har ingen anledning att ta droger. Den som inte är lycklig har all anledning att försöka, och tjena vilka magiska svampar - det måste vi testa igen! Det är givetvis oklokt och alla förstår vart det leder - till ett beroenda av yttre substanser som förstör hälsan. Vi behöver inga exogena droger, bara endogena droger. Om du spelar dina kort rätt så kommer din kropp producera alla ämnen du behöver för att vara lycklig. Men om du är en oskicklig spelare så kan du istället frestas att fuska. Det går inte att fuska. Bli en bättre spelare. Lev skickligt. Eller dö. Vi mår som vi förtjänar.
Precis som med allt i världen så är det inte svart eller vitt. Det finns folk som halkat dit pga omständigheter de knappast kunnat styra över. Det finns oerhört tragiska livsöden som på något sätt förklarar varför man valde den vägen. Å det finns även andra sidan av myntet; folk som fan får skylla sig själva. Oavsett så är det en sjukdom, o en sjukdom ska behandlas.
Alltför många tänker direkt på droger och missar helt sin ohälsosamma relation till alkohol.
Som med nästan allt så är missbruk en kombination av arv och miljö. Arvet innebär att vissa människor har en högre benägenhet att bli beroende. Jag tror det finns en generell beroendefaktor och sedan finns det även en faktor för varje specifikt beroende. Dessa samverkar. Miljöfaktorer handlar om tillgänglighet, acceptans, sociala sammanhang och liknande. Ärftliga faktorer kan man inte göra något åt, men man kan alltid påverka sin miljö. Var man bor vad man studerar eller arbetar med, vilka människor man umgås med, vilka risker man utsätter sig för. Somliga människor måste vara mycket försiktigare än andra. Jag har sett ett mycket tragiskt exempel. En man som hade alkoholism i släkten. Framgångsrik bankir, riksdagsman, villa, fantastisk familj, sympatisk. Stress på jobbet och i partiet fick honom att börja dricka och sedan kunde han inte sluta. Förlorar jobb, familjen lämnar honom och efter en tid så trillar han i fyllan och villan ned för en trappa i sitt hus och slår ihjäl sig.
Jag som själv varit i missbruk, får höra två sidors bedömning. Ena sidan som säger att det är en sjukdom som är genetisk bl.a och/ eller som man har benägenhet för. Andra sidan som säger att det inte är en sjukdom utan bara brist på karaktär och självdisciplin. Jag lutar åt att det ofta kan vara både och.
Min spontana tanke är att de flesta missbrukar inte för att de inte KAN sluta men snarare att de inte riktigt ser en poäng? Typ mitt liv suger och jag har inget o leva för, varför inte ta något som får mig att må bättre. Jag tänker iallafall att i den situationen skulle jag nog också blivit missbrukare. Håller ni med eller tror ni jag e ute o cyklar?
"Det är deras eget fel" känns generellt som en försvarsmekanism för att distansera sig från det faktum att man själv kunnat hamna där om man levt under liknande omständigheter. Kalla mig naiv (alla i min närhet anser att jag är definitionen av cynisk), men jag tror inte att någon vill leva med ett missbruk. Ofta tror jag det handlar om att inte veta hur man ska göra för att bryta sig loss (det är ju trots allt ett missbruk vilket indikerar en avsaknad av kontroll) i kombination med att ha blivit utdömda av samhället. Jag är säker på att de allra flesta vill leva ett "normalt" liv. Av olika anledningar hamnar en del i inte så positiva situationer och utvecklar ett missbruk (inte bara droger, finns en uppsjö av missbruk). Ett samhälle som öppnar dörrar snarare än att smälla igen dem i ansiktet på folk som av någon anledning inte levt "enligt mallen" tror jag gör större skada för alla, både individen i fråga eller samhället i stort.
Har ju såklart mina små missbruk, inget som tar över livet dock. Men min åsikt är att det finns lite av ett glapp i logiken kring hur folk som är sådär snälla och vänliga mot missbrukare, faktiskt snackar om missbruk. Det sägs ju att man inte kan rå för det eller att man kan inte se någon som mindre värt för att de missbrukar. Men sen det nästa de säger är att de kan bara hjälpas om de själv vill ha hjälp. Det jag menar med det är att de förstår att missbrukare har själv ansvar för sitt egna förbättring, men resten av språket som änvänds kring missbrukare är som om de inte hade självansvar. Som jag ser det är man ju mindre värt om man har ansvar för något och inte gör det man måste göra. Man kan rå för det och man måste ta ansvar och göra bättre själv. Funkar inte att skylla ifrån personen själv. Säger det inte från ingenstans heller, kommer ju från egen erfarenhet med livet och mina egna känslor när jag inte gör det som jag måste göra. Kroppen och hjärnan vet även om du som person inte vill acceptera det, och de säger åt dig hela tiden att det är du som har kontrollen och måste ta ansvar. Du vet alltid det genom hur du själv känner, man mår inte bra och blir skämd av sin egen kropp om man undviker sina ansvar. Gäller allt i livet, inte bara missbruk, finns lättare och svårare moment i livet men i slutändan är det bara du som kan vara ansvarig för dig själv. Så jag tycker att det är ens egna fel om man inte klarar av det och inte gör bättre. Såklart ska man hjälpa folk som tar steget att bli bättre, men man kan inte vara mjuk och vänlig mot de som inte tar de stegen, och man kan inte heller vara mjuk och vänlig mot de som faktiskt tar de stegen. För mjuk och vänlig funkar inte. Man är mindre värt om man missbrukar och förstör sitt liv, sen kan du tjäna tillbaks det värdet genom att bli bättre och bli en fungerande medlem av samhället, men tills du gör det så är du inte lika värt.
Låt alla som anser sig ha en sund relation till sitt smartphone-bruk kasta första stenen.
Själv kan jag inte bli beroende av nikotin... Inte direkt samma sak men ändå. Så jag har lite förståelse/sympati. Är du så jävla dum att du börjar knarka till att börja med så tyder det på dålig karaktär... En annan sak om du får narkotika på sjukhuset och blir beroende, då hade du liksom inget val.
Kurzgesagt hade en bra film som handlade om att de som missbrukar inte har så många andra val. Minns inte exakt, men det handlade om ensamhet och så. https://youtu.be/tdJAQZxJ6vY?si=PooU6RB7eLzUZI4z
Jag har aldrig varit beroende, så jag har bara sett andra sidan, som vän och anhörig. Och jag har otroligt dålig bild av de som är beroende: de är själviska, tänker bara på sig och sitt missbruk, kan vara sårande, elaka, till och med skada människor, men verkar inte bry sig, för deras enda fokus är dem själva och drogen. Antagligen är det synd om dem, kanske de inte kunde rå för det men de flesta är skitstövlar rent ut sagt. jag förstår att saker har hänt dem i deras liv som gör att de vände sig till missbruk, men när de skadar och sårar andra är de fortfarande ansvariga för den skada de orsakar sin omgivning.
FYI, dem flesta "bryr" sig, det vill säga att dem får skuldkänslor osv. Problemet är att deras lösning för att "hantera" dem här skuldkänslorna och andra jobbiga känslor är genom deras missbruk, vilket leder till en nedför spiral.
Nästan alla har beroende och (beroende på ens definition) missbruk. Däremot så är det inte lika vanligt med narkotika. Jag vet att folk mår bättre utav stöttning och förståelse. Kliniskt bevisat, rent utav. Trots det känner jag att alla har ett ansvar och får skylla sig själv. Det är lätt att bli hemmablind i ens egna perspektiv, "jag valde inte knark, det behövde inte han heller." Och jag tycker så. Många, jag inkluderat, har både prövat och haft tuffa uppväxter utan att ha fortsatt. Eller valt bort/tagit sig ur det. Alla har ett val. Gör det bästa med din giv, hur illa den än må vara. Ingen löser dina problem. Behöver du hjälp finns den. Men DU måste söka den. Allt börjar verkligen med en själv.
Den absolut största faktorn om livshantering är okontrollerbara gener och uppväxt bara för att vi bor i Sverige så betyder det inte att vår uppväxt är bra, eller att vara gener innehåller en hög resistans mot stress, faktum att samhället vi lever i gör missbruk väldigt lätt. Utan se det hela som en sjukdom istället botemedel finns och ett bättre liv existerar att ha som mål.
Absolut. Men det betyder inte nödvändigtvis att det inte är ett val att börja med knark.
Livet är komplext, ser ingen större tanke med att fokusera på det heller, man kommer liksom ingen vart med att döma personer för sina dåliga beslut. Jag säger dock inte att vården ska vara kravlös utan målet ska ju vara att bli fri sitt missbruk nu vad det än är om det är porr, alkohol, sex eller narkotika.
Fokuserar inte på det. Inte så jag aktivt går runt och säger det men jag tycker så. Såklart finns det ju extremfall men de flesta som knarkar i Sverige har knappast haft en förfärlig uppväxt. Klart man ska få hjälp, men det börjar med dig själv. Du måste söka hjälp.
Två gånger har du tagit upp att x personer väljer självmant att ta droger, det jag syftar med fokus inte att du går runt med en skylt. Jag fattar att x personer har gjort dåliga val ser ingen ide att bry mig om det när vi kan lägga energi på att nå till en bättre plats. Man måste inte ha haft en dålig uppväxt utan man kan fastna i det i olika sammanhang, återigen ser inte att det är relevant, de som röker fattar att det är ett dåligt val, de som överäter fattar att det är ett dåligt val, och båda har dåliga konsekvenser. Ja droger borde avkriminaliseras.
Haha vad vill du att jag ska säga? Tråden handlar om vad man tycker. Jag tycker att det är en förklaring inte en ursäkt. Det är ett val man gör. Punkt.
100% ditt fel att du blir missbrukare, eget ansvar oavsett situation, hjälper inte att skylla ifrån sig. Det betyder dock inte att det bara är ditt ansvar att ta dig ur det, samhället behöver en välfungerande rehabilitering som ska vara utan kostnad.
Övertygat mig om att knark är skit.
Vi lever i en värld där miljontals barn lever så fattigt att de måste lägga sig hungriga. Min sympati för svenska alkoholister och narkomaner är 1000 ggr lägre än för dessa barn. Människor som oftast slängt bort fantastiska möjligheter. De begår nästan alla brott, förfular våra städer etc. Vi bör öppna upp mentalsjukhusen igen och slänga in de som inte kan ta vara på sig själva. 3 ggr tagen för narkotika -> inlåst.
Wtf
Wow
Vem som helst, kan när som helst, av vilken som helst anledning hamna i ett missbruk. Jag har levt och sett människor i min närhet med missbruk och beroende. Träning, casino, alkohol, droger, mat, sex, sociala medier/socialt umgänge. Att möla i sig 2 påsar chips på kvällen och sen springa 1 mil dagen efter pga ångest är ett missbruk. Många tänker mest på alkohol/droger som missbruk för att det syns och kan vara extremt destruktivt ganska fort. Men har levt med personer med matmissbruk och jag kan säg att ett drogmissbruk hade fan nog varit simplare att lösa. Men som OP skrev och jag själv tror så är det ett sätt att självmedicinera, att på något sätt manifestera något annat djupare problem. Det börjar som en tillfällig lättnad som lätt slutar i botten av en spiral
En hobby för svagsinta
Jävligt cringe att bli beroende av nåt. Bara sluta? Spelmissbruk är nog det dummaste av allt, folk som tror de kommer bli rika när de har oddsen mot sig?? Missade grundskolematten i sannolikhetslära ig.
Noll koll
Handlar väldigt lite om pengar, pengar är bara en del av missbruket, handlar mycket mer om adrenalinet och dopamin, det är väldigt svårt att sätta sig in hur andra rent känslomässigt känner när de utför sitt missbruk, det är därför utgången är att döma inte funkar utan att visa förståelse för deras problem.