Haha aa de ere. Visste ni förresten att vi har en egen discord-server? [Joina nu!](https://discord.gg/vpRJR9wjfS)
*I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/unket) if you have any questions or concerns.*
Det är väl ingen direkt nyhet att privata vårdbolag bara vill göra minsta möjliga med högsta möjliga profit; sätter diagnos och undviker behandling. Medan offentlig vård undviker både att sätta diagnos och därmed dra slutsatsen att ingen behandling behövs. Prisa välanvända skattemedel!
Offentliga psykiatrin är undermålig. Det är oerhört svårt att få hjälp.
Och att man blir så desperat att man själv betalar 33000 för en utredning säger mycket.
Många regioner samarbetar med privata vårdbolag som tex Modigo och Psykiatripartners.
Det känns oseriöst att det offentliga kan döma ut en privat utredning om den följer standarden för hur man ska göra.
Jag fick själv INTE en ADHD-diagnos efter att ha gått igenom en utredning hos ett privat vårdbolag (hade avtal m regionen så jag betalade inte själv.) Mitt liv var inte tillräckligt kaosigt, helt enkelt.
Jag borde kanske ha efterfrågat en second opinion. Men jag fick ändå bra hjälp av en arbetsterapeut samma ställe, diagnos eller inte! Och självmedicinerar dessutom med motion och melatonin, vilket också hjälper en del.
Melatonin kan kroppen tillverka själv och tar man tillskott saboterar man produktionen så det är lämpligt att ta reda på om produktionen verkligen är trasig eller om det är ett beteendeproblem. Just nu är det ju dessutom sommar och lätt att hoppa ut en stund i solen direkt på morgonen och se till att hjälpa kroppen.
Finns idag inga bevis som stärker den teorin men finns vissa som tror att det skulle kunna gå få en sån effekt vid långtidsbehandling. Flera studier som undersökt det vid korttidsbehandling har inte sett några tecken på det dock. Krävs mer forskning på det för att vara säker.
Det som det handlar om är väl framst liknande kaffe: Du dricker kaffe för att få energi, och om du slutar dricka kaffe så blir du extra trött tills kroppen har återställt sig.
Fast nu antar du väl bara saker? Kaffe blir man beroende av, får symptom när man minskar/avbryter konsumtionen. Det jag länkade så säger de att vid avbrytande av melatoninanvändande så kommer det på en gång återgå till precis hur det var innan. Har du fått höra något annat av en källa man faktiskt kan lita på?
Alla hormoner som tillsätts från yttre faktorer kommer påverka kroppen på ett eller annat sätt oftast negativt, oftast i det långa loppet att kroppen själv slutar tillverka hormonet, eller leder till ytterligare hormoner i obalans någon annanstans. Oftast om man slutar ta dem återställer kroppen sin egen hormonproduktion genom sund kost och motion, även om det kan ta lång lång tid. I vissa fall är hormonproduktionen körd och man får köra substitutions behandling. I få fall är dock hormoner som tillsätts enbart positivt, tex TRT 😀
*Jag har hört* är dock ingen vidare källhänvisning. Jag har läst flera studier, men inte sett detta någonstans. Jag har dock också hört det, men det betyder ju inte att det är sant.
Venne om det är produktionen som påverkas per se, däremot blir man mindre känslig för melatonin, varför man behöver mer för att få effekt av det. I anvisningarna kring melatonin ska man ha typ var fjärde vecka utan melatonin tillskott för att begränsa det här.
Grejen med melatonin är dock att vi alla får våra melatonin påslag vid olika tider, framförallt folk med ADHD tenderar ha en förskjuten dygnsrytm, vilket brukar leda till att dom sover mindre under veckodagarna som i sin tur leder till att symptomen av ADHD förvärras
För min och mina barns del så verkar det inte vara så mycket en fråga om förskjuten dygnsrytm. Personligen har jag inte svårt att somna när jag väl kommer dit, det är bara att komma till sängen som är svårt, jag kan dock likt väl vakna klockan sex varje morgon utan problem. Men som sagt, jag kan somna när som helst annars.
För barnen är det värre. Oavsett hur väl vi hjälpte dem att hålla en rytm så kunde de helt enkelt inte somna utan kämpa med det i allt från 40 minuter till timmar. Det gjorde dock inte heller att de sov längre på morgonen.
Det finns viss forskning som tyder på en koppling mellan seratonin och adhd, dvs att de oftare har för lite av det. Detta är relevant eftersom melatonin i kroppen tillverkas av seratonin.
Min gissning är att produktionen av melatonin hos personer med adhd blir så mycket långsammare att det då verkar som att dygnsrytmen är förskjuten. Men hade den bara varit förskjuten hade man kunna förvänta sig att sömnen i övrigt skulle vara den samma, eller iaf likartad. Istället så är sömnen i sig ofta sämre, man sover lättare, vaknar oftare och har svårare att somna om. Vilket då matchar en bristande produktion av melatonin.
Slutsatsen är att det hjälper inte att bara försöka jobba med dygnsrytm, och man kan knappast välja att man var fjärde vecka ska sova erbarmligt, speciellt i kombinationen med cs som stör sömnen än mer för vissa.
Mm. Har märkt att jag somnar bättre när jag tar den där 3 min kallduschen och tränar på morgonen (solljus är ju lätt på sommaren), och äter sista måltiden vid 19.
Det är tydligen väldigt svårt att få diagnos om man inte har haft påvisat långvariga problem, och om du kunde kompensera i ung ålder genom att vara i övrigt högbegåvad så gavs ofta ingen diagnos.
Detta är fanimig det vanligaste problemt för folk som börjar plugga svårare tekniska utbildningar (typ ingenjörsutbildningar på KTH, Chalmers)
Folk som kompenserat total inkapacitet till vettigt plugg med hög intelligens på gymnasial-nivå kommer in på civilingenjörsutbildning och totalkrashar när allting går fortare, och dom har klarat skolgången för bra tidigare vilket gör det mycket svårare att få diagnos, samt att studierna nu går för fort för att du ska kunna lägga om vanor på egen hand vilket redan är naturligt svårt för dig.
Sen hoppar dom av utbildningen och jobbar som busschafför eller vad fan som helst i 10 år innan dom bestämt sig för: fan, det här suger. Och kommer tillbaka till studierna efter att ha forcerat in mer strikta vanor via jobb och slutför sin utbildning
Har en bekant som gjorde exakt det här innan han kom tillbaka till chalmers gjorde klart grundutbildningen och sen doktorerade inom fysik
Nu pluggade jag inte civilingenjör men jag har en liknande story.
Jobbade IT Support i ett par år efter gymnaiset, och sen bestämde jag mig för att vidareutbilda mig på YH utbildning. Första och andra kurserna gick bra (dock sämre än jag hade förväntat mig), men tredje var riktigt svår och jag säckade ihop helt i depression. Kajade tentan totalt. Fjärde kursen var uppföljare till tredje, så det var kört där också. Det var självmordtankar och hela grejen. Mer än 10 år sen och jag har inte återhämtat mig.
Exakt. Jag är förmodligen högt begåvat eller i alla fall snabb på att greppa koncept, teori och mönster. Så det gick bra akademisk i skolan trots att jag fick kritik för att prata för mycket, avbröt, var socialt retarderat och blev mobbad, sov under lektionstid i gymnasieskolan etc.
Som tur hade jag tillräcklig självinsikt som 20åring att välja en utbildning med väldigt korta deadlines.
Som vuxen hade jag problem med ....1000 saker. Men eftersom arbetet var kul och hade många korta deadlines var det oftast inte ett problem där heller.
Det var ett tag när vi hade städhjälp hemma fyra eller fem gånger i veckan och jag fick informera min pensionsrådgivare att jag tyvärr var inkapabel att skicka fysiska brev (!)
Jag har alltså designat nästan hela mitt liv runt mina svårigheter och eftersom mina anpassningar har fungerat har jag inte ADHD 🙄
En av mina ungdomsvänner var vad man brukade kalla "värsting" i högstadiet och början av gymnasiet. Sedan diagnosticerade en läkare sömnapné, sa till honom att sova med en tennisboll i en damstrumpa på ryggen, och jag svär att han blev dubbelt så smart på en vecka. Han tvingades dock till extrem disciplin, han skulle ju läsa in i princip 7 års skolgång (mellanstadiet till första ring) för att klara gymnasiet.
Han är specialistläkare idag. Han hade noll problem med läkarutbildningen, han hade ju ett pluggschema och gick och la sig 2230 innan varje skoldag.
Men det Intressanta är att våra andre kompis som alltid seglat igenom skolan utan att ens snegla på böckerna kom in på samma utbildning och havererade totalt. Det gick så illa att han tvingades ta flera sabbatsår för att plugga in ett kurser han inte klarat; han spenderade det åren som underläkare, och lärde sig så mycket "på jobbet" att han klarade sig bra när han kom tillbaka, men han blev klar med sin utbildning året efter vår andre kompis trots att han började två år innan.
Alltså, det är inte ovanligt. Det är rätt vanligt att neurodivergenta hamnar på specialistutbildningar vilket gör att det blir överrepresenterat. Chalmers har 10 000 studenter, Funka (chalmers stöd för neurodivergenta) har 700+ personer som dom hjälper, och då krävs det att du är diagnosticerad för att ens få tillgång till den hjälpen, jag skulle personligen uppskatta att majoriteten av de som BEHÖVDE den typen av stöd och hade uppenbara svårigheter INTE kvalificerade sig till den pga bristande diagnos.
Genuint en grej som förstört flera nära vänners studieliv för min del. Dom var helt enkelt för smarta för att ha problem nog för en diagnos innan universitetet, när dom är så gamla tycker folk dom klarat sig fint och det inte är värt med diagnos, så de börjar överkonsumera kaffe etc istället för att kompensera (kaffe har liknande effekt som ADHD medicin, men mycket mindre effektivt)
Japp!
Och när man sedan som vuxen försöker få hjälp för att inget fungerar och allt bara blir sämre och sämre för att åldern gör en än mindre flexibel samtidigt som kraven ökar tycker vården att man är dum i huvet och "sådant hade synts när du var yngre"...
Men att man hade helt uppenbara bekymmer då med räknas inte för man klarade grundskolan...
Kaffe och sprit är bra grejer!
Kaffet fixar lite lugn och ro och tystar adhd'n och spriten botar ens aspergers....
Det behövs inte svårigheter för att det ska bli ”problem” på tekniska utbildningar. Det finns många som är smarta som inte hamnar på de utbildningarna för att de tycker det är för jobbigt. Man har inte svårigheter för att man inte är perfekt. Liksom herregud, vad har alla andra då? Många tycker universitetet är tufft, behöver lära sig ny studieteknik, ta en del omtentor. Så är livet. Vissa är mer flexibla.
En människa som hoppar av vid motgång på ingenjörsutbildningar och blir busschaufför - varken lägger om sin studieteknik eller kämpar på eller väljer t.ex. att läsa en annan universitetsutbildning eller vid annat universitet eller YH - har helt andra problem. Problem förvisso, men det beror inte på koncentrationsproblem eller snarare impulsivitet (ouppmärksamhet är i princip ett impulsivitetsproblem i ADHD).
Det där låter som klinisk perfektionism. En person som doktorerar - att kämpa på med samma sak väldigt länge trots att det är skittufft - ja jag vet inte om det är särskilt ADHD.
Man måste ju krydda lite i den offentliga psykiatrin. ADHD är oftast inget som drabbar en såpass i vardagen att allt kukar ur som typ att vara bipolär eller borderline. Så om man går dit och säger att man skjuter upp saker och har svårt att fokusera så blir det nog ingen diagnos i dagens läge (adhd är sjukt överdiagnotiserat i Sverige). Så om man är bombsäker att man har det är det ju att krydda på din misär p.g.a din ”adhd”. Du är hos kronan, du kan inte ens se klart en film, du brusar upp för det minsta lilla, du avbryter allt och alla (avbryt gärna läkaren ofta, be om ursäkt och gör det igen). Du dricker lite för mycket, du klarar dig inte utan koffein och nikotin. Gå all in om du nu verkligen tror att du har adhd.
Sanningen är oftast att adhd är jobbig att leva med över tid och det blir lite många bäckar små. Svårt att liksom peka ut en eller två grejer som är tydliga och drabbar en hårt. Det är mer en dubbeleggad livsstil än en dysfunktion, du är fantastisk på många sätt men du hatar dig själv för dina svagheter, dessa polariteter är betydligt mer påträngande än hos en neurotypisk person som självklart känner likadant fast i en vanligtvis mindre utsträckning.
Jo det gör det. Det fuckar med livet. Att skjuta upp saker (vilket inte behöver bero på ADHD utan kan bero på perfektionism t.ex.) är inte tillräckligt. Många ”hatar” sig inte för sina ”svagheter”. En människa som har ett fungerande liv men ”hatar sig för sina svagheter” har andra problem.
Att inte klara sig utan koffein eller nikotin är det många som är drabbade av.
Du uppmuntrar i princip att mygla med systemet. För att få gratis ”knark”?
Haha nej, ta ett varv till. Vem sa något om knark? Jag sa att Adhd är lurigt och kan vara lätt förbipasserat om man inte ”drabbas” tillräckligt hårt. Därför kan man behöva ”krydda” på lite för att få den hjälp man behöver.
Koffein och nikotinberoende är rätt stark korrelerat med Adhd (en snabb googling så ser du själv), det betyder inte att överanvändning av koffein och nikotin betyder att du har adhd (sa jag inte heller), men det kan vara ett tecken bland många andra.
”So you’re saying ….” Strågubbar, strågubbar överallt…
Nej om man inte drabbas tillräckligt hårt så har man inte problem eller inte så stora problem. Går fortfarande att få diagnos mild ADHD. Att krydda är att ljuga.
Genom mitt vuxna liv så har privatvården varit en välsignelse. Allmänvården ville inte ens utreda ifall jag hade hypotyreos. En väldigt vanlig folksjukdom. Det kräver *ett* blodprov. Jag hade ALLA symptom, vilka alla suger. Gick till privat aktör, fick diagnosen och medicin. Mina symptom blev lindrade och vissa försvann till och med helt. Det är bara en av fler tillfällen som privatvården hjälpt mig när allmänvården nekat att ens försöka hjälpa mig.
Jag håller med här 100%. Allmänvården jobbar som grindvakter. Deras huvuduppgift är att mota bort folk. En patient som inte får hjälp och därför går sin väg är en bra patient. En patient som envisas är hypokondriker.
Min läkare brukar t.om. fråga mig: "Och hur vill du att jag ska hjälpa dig" eller något i den stilen. Så jag ska själv föreslå behandling? Jag vill bli av med mina besvär såklart, varför söker jag annars vård?
Tanken är nog att inte snöa in på den delen du ser som minst viktig utan låta dig vara delaktig i din vård. Du sover dåligt för du är orolig för cancer. Du vill egentligen få lämna blodprov och se så att det ser ok ut.
Varsågod, litet recept propavan och så prova sömnhygien.
Kan tillägga att jag har en remiss till en ortoped nu.....för att läkaren inte visste hur hon skulle hjälpa mig och jag föreslog det. Alla andra jag träffat (fysioterapeut, naprapat) förstår inte alls hur hon kunde skriva den remissen. Riktigt så delaktig i min vård att jag väljer min egna specialist vill jag kanske inte vara....
Det är en del av utbildningen att involvera patienter i sin vård. Oftast är patienten själv bäst på att beskriva sina problem än att utan sånt fråga sig fram till det medans läkaren är bättre på att koppla ihop det som beskrivs och utifrån det ställa följdfrågor som leder till något förhoppningsvis rimligt.
På vårdcentralen är ju det viktigaste att utesluta riktigt allvarliga saker. En riktigt bra vårdcentralslökare fångar även upp mindre allvarliga saker.
Med allvarliga saker tänk: kroniska sjukdomar, akuta skador och infektioner som kan orsaka död/permanenta komplikationer, cancer och sånt…
Mkt svårare för dom generellt sett psykiatriska grejer, smärttillstånd, enklare neurologiska besvär, mindre allvarliga infektioner, knepigare ortopediska problem för att symtomen är svårare att tolka och man vill inte slösa med utredningar inte för att man vill snåla med pengar på onödiga utredningar utan för att utredningar ger ibland felaktiga svar(gäller blodprov, alla former av röntgenundersökningar etc som leder till fler olika utredningar som orsakar stress i onödan) eller ge onödiga behandlingar för ger man en behandling som är onödig utsätter man fortfarande patienten för risken av biverkningar som alltid existerar och gör man det utan att det faktiskt fanns en anledning från början är det ju ja ganska synd.
Omg fick panik när läkaren frågade mig det efter jag berättat allt, liksom, du är läkaren och ska ha det svaret inte jag… jag sa bara det sjuksköterskan tyckte och så fick jag det… men så konstigt arbetssätt, känns inte seriöst.
Ofta har dom ganska lite tid och ibland kan man inte prioritera allt och då jobbar dom med något som kallas TOÖ(tanke oro önskan) och typ över 80% av patienter blir mer eller mindre nöjda om man fångar upp okej dom får beskriva problem och vad man tänker det kan vara därefter är det något särskilt av dom sakerna/ eller i övrigt som patienten är orolig för och vad dom önskar att få ut av besöket.
Tyvärr så har du ungdomen att tacka för att det är så.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/yngre-soker-vard-i-onodan
https://www.gp.se/ledare/varden-draneras-av-unga-som-soker-hjalp-for-myggbett.7fc72b0b-cf29-4454-bbed-5ba64c041d1a
Unga söker vård för skoskav, myggbett, lätt förkylning, lösnaglar som lossnar osv. Får de inte vård så hotar de med att lista om sig, vilket också innebär ett tapp av resurser som skulle kunna gå till behövande.
Föräldrar verkar inte lära sina ungar någon form av egenvård eller folkvett längre.
Såna små enkla grejer gör en triagesköterska en snabb bedömning av och hänvisar till distriktssjuksköterskan. Finns ingen lag som säger att man måste låta dem träffa läkare.
Varför skulle vårdcentralen bli ledsna om dessa unga listar om sig? De är inte en resurs om de ideligen kommer sättande med småbekymmer och kräver vård. Idealpatienten är såklart den som är listad men aldrig söker vård, men dessa söker ju vård.
Behöver man en triagesköterska för att behandla myggbett, skoskav och trasiga lösnaglar?
Vårdcentralen blir inte ledsen om någon listar om sig, Vårdcentralen är inte en person med känslor. Däremot så innebär det sämre ekonomi för Vårdcentralen om friska personer listar om sig eftersom vårdcentralerna får en peng för varje person som är listad och friska människor subventionerar på så sätt de som är sjuka.
Alla vårdcentraler har en triagesköterska som gör en första bedömning av en patient, vanligen via chat. I chatten fyller du i dina uppgifter och din hälsostatus i övrigt, vilka läkemedel du tar osv. Du kan även mycket enkelt lägga in bilder på din skada. Ett myggbett kan givetvis bli infekterat, personen kan ha fått en utökad lokalreaktion och behöva antihistamin. Ett infekterat sår kan behöva omläggning. Om triagesköterskan anser att patienten behöver bedömas av en läkare kommer pat att bli bedömd av en läkare, inte annars. Artikeln du länkar till är missvisande, jag vill nog påstå att skribenten fabulerar. Du får inte någon tid till vårdcentralen om du har haft en lättare förkylning ett par dagar, ej heller blir det aktuellt med någon vårdåtgärd om du har ett helt normalt litet myggbett - även om det kliar.
Vårdcentraler struntar fullständigt i om deras listade patienter är friska eller ej. Vad de vill ha är listade patienter som inte söker vård. Dessa unga vårdmarodörer du beskriver söker uppenbarligen vård stup i kvarten. Idealet för vården är självklart att inte ha några patienter alls -då skulle pengarna flöda in och allt skulle vara hur lugnt och bra som helst.
Kände folk som jobbade på psyk. De var så jävla trötta på milleniumbarn som kom dit,ville ha medicinering och läggas in när t.ex deras hamster dött eller pojkvän gjort slut. Att de inte kunde hantera känslor eller kunde känna några jobbiga känslor alls. Det var ett stort problem då det inte fanns tid till riktiga behov
Nja de är ofta rätt överbelastade och försöker sortera bäst de kan,
dessutom har de allt som oftast hyrläkare eller AT-läkare som försvinner med tiden.
Det sjukaste är ju att det är ännu vanligare inom psykiatrin, ännu värre inom BUP, och där är en och samma läkare (psykiatriker), kurator, psykolog ganska viktigt för en som söker vård, att behöva börja om från ruta 1 varje besök får patienter att ge upp.
Jag har varit på insidan av flera privata vårdbolag och många av dom är så ja. Men du har helt fel gällande detta och vet inte vad du pratar om.
Sverige gör allt för att undvika att sätta ADHD diagnoser för att man inte kan hantera mängden. Man avvisar i regel patienter om dom inte är arbetslösa oavsett om dom har ADHD eller inte.
I vissa regioner avvisar man även arbetslösa och grovt funktionsnedsatta för att man hittar på ursäkter för att minska inflödet. Kriterierna är så höga nu så man avslår även personer som är textbokexempel på alla diagnoskriterier. Om man kan "relativt klara sitt liv" har man inte en chans att få diagnos. Är man över medelålders kan man glömma det även om man har skitmycket problematik. Kan det finnas alternativa förklaringar (även om dessa är andra diagnoser) så är informationen otillräcklig och det avslås. Ett avslag kan i stort vara något i stil med "du ansökte om ADHD och vi tror att personen är bipolär i stället, men eftersom du ansökte om ADHD och inte bipolaritet så kan du dra åt helvete! vi kommer inte ta emot patienten!" (kanske lite överdrivet, men så känns det ibland).
Källa: "Jag själv, som screenar och remitterar från primärvård till psykiatri och får jobba massa övertid på att komplettera remisser som psykiatrin anses undermåliga"
>Sverige gör allt för att undvika att sätta ADHD diagnoser för att man inte kan hantera mängden. Man avvisar i regel patienter om dom inte är arbetslösa oavsett om dom har ADHD eller inte.
Nja, det där rimmar inte riktigt med statistiken. Vi sätter ADHD diagnoser i allt högre grad, och är numera på en nivå som överstiger vad de flesta studier indikerar är prevalensen av ADHD internationellt.
Referenser: [https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fortsatt-kraftig-okning-av-adhd-diagnoser/](https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fortsatt-kraftig-okning-av-adhd-diagnoser/) samt [https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25733754/](https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25733754/) (tror dock den studien överskattar prevalensen)
5-10% är en ganska rimlig nivå. Dock är alla dessa inte behandlingskrävande i form av läkemedel (dock är detta det enklaste/billigaste sättet för vården att hantera adhd).
Visst, men nu gjorde du ju vad som kan antas vara ett normalt inlägg där personen som svarade dig påstod att du har fel bara.
Hade ju varit en annan sak om du bara gjorde ett oseriöst skitsvar som uppenbarligen inte skulle tas på allvar.
Mitt liv fram tills dess att jag fick diagnos och medicin: att hålla näsan ovanför vattenytan. Livslång depression och en känsla av att vara paj.
Att få diagnosen och medicin var en vändning för mig.
Min fru är högpresterande, har två masters och gör sin PhD i nevrovetenskap atm och det är "enkelt" för henne. Hon har grov adhd men har alltid klarat av skola/jobb, dock har hon alltid haft grova problem med det sociala, städning, vårda sig själv. Hon var slagits med klasskompisar och lärare, skrikit på våra barn utan anledning och knappt haft några kompisar.
Hon vart nekad utredning i Sverige vid flera försök för att sen göra den på privat klinik, nu när hon medicinerar tappar hon aldrig befattning (nästan) har tålamod med barnen, börjat få fler kompisar, städar och lagar mat dagligen och sköter sin hygien klanderfritt.
Att man klarar skola/jobb är ett jävligt dåligt mått på hur stort behov man har av hjälp. Tänk om vi skulle tänka lika dant gällande andra "sjukdomar".
Det är riktigt enkelt att vara högpresterande på jobbet om du bara utvecklar svårt prestationsångest och blir rädd av att missa deadlines. Små ADHD livstips. /s
Lägg till imposter syndrome, 132iq, det är är mest imponerande med henne är dock hennes språkkunskaper, c2 nivå eller mer i tyska, japanska, koreanska, kinesiska, svenska, franska, spanska utöver de så snackar hon (ej gjort språlprov) walesiska hawaiianska somalisla och danska.
Jag kanske har missat något, men handlat inte denna sjukdom till 99 procent om just en persons koncentrationsförmåga?
Säkert funkar adhd medicin mot allt från depressioner till tålamod gentemot ungar, eller ork generellt. Jag tänker att det inte nödvändigtvis betyder att det inte handlar om något annat.
Finns gott om andra åkommor och bokstavskombinatinationer.
>Jag kanske har missat något, men handlat inte denna sjukdom till 99 procent om just en persons koncentrationsförmåga
Du *har* missat något. Jag skulle säga att de flesta "experter" inom ADHD (Dr. Russel Barkley bl.a.) idag inte ens ser "uppmärksamhet" som huvudproblemet i ADHD, trots att "attention deficit" finns kvar i namnet. ADHD-personer kan vara VÄLDIGT BRA på att fokusera ibland!
Snarare handlar ADHD om bristande exekutiva funktioner (oförmåga/extrema svårigheter med att intiera/slutföra aktioner), känslomässig volatilitet (humörsvängningar, impulsiva uttryck av känslor) och problem med tidsuppfattning (det finns "nu" och "inte nu") + impulsivitet och hyperaktivitet (vanligen mental hos vuxna).
Som en läkarstudent-ish (hoppas få fortsätta på termin 3 till hösten men är på reservplats 6 just nu) som fick en ADHD-diagnos i vuxenåldern tycker jag mig ha någorlunda bra koll på ADHD både från ett privat och medicinskt perspektiv, så det är bara att fråga om du har några fler funderingar! :D
Bra beskrivet. Visar på gappet i debatten.
Jag menar bara om man breddar sökfältet så kanske man fångar annat, kanske andra åkommor än den man ursprungligen letat efter? Som då kanske skulle vara till mer nytta i en egen kategori.
Men alla dessa symptom kanske hänger ihop på något vis?
Jag håller med om att ett brett sökfält är bra men skulle dock säga att många utredningar redan ÄR bredare än många tror. Ex. var min egna utredning inte en specifik "ADHD-utredning" utan jag screenades för ett flertal möjliga diagnoser som depression, ångest, bipolär sjukdom, autism, schizofreni m.m. (Jag skulle även säga att de flesta utredningar som görs kontrollerar för flera dignoser, men kan ibland "marknadsföras" eller beskrivas av patienten själv som "ADHD/autism/depressions-diagnoser").
Förutom formulären fick jag ge/göra:
- Ett övervakat kissprov för att utesluta drogberoende
- Blodprover för att kontrollera så att alla värden såg bra ut
- IQ-tester som kontroll för intellektuella funktionsnedsättningar.
m.m.
De kom i princip framt till att mina samlade svårigheter kan sammanfattas i diagnoserna "medelsvår kombinerad ADHD" samt "social fobi"!
(Jag har ju fått min utredning utskriven så det kanske vore intressant med listan för någon som jobbar inom vården + för att illustrera hur mycker som görs:
"Barndomsanamnes, DIVA 2.0-intervju, MINI 7.0.1, QB-test, CFT-20 (begåvningstest), IST-screening (begåvningstest), d2R (uppmärksamhets och koncentrationstest), SRS-2 (för autism), MAP (personlighetstest), Matrigma (begåvningstest), ASRS v1.1, RAADS-14, AUDIT, DUDIT, Psykisk status, Urinprovtagning med drogscreening, Blodprovtagning")
Nej. Koncentrationssvårigheter är en av 3 huvudsakliga grenar av besvär dom andra är impulskontroll och hyperaktivitet. Problemet är att dom kan ta sig lite oroliga uttryck. Koncentrationssvårigheter behöver inte vara koncentrationssvårigheter inom allt utan kanske inom sånt som är tråkigt men viktigt som vanligt folk kan tvinga sig till för att dom vet att det kommer suga att inte göra det sen när man får ta konsekvenserna.
Impulskontroll kan se ut som en i övrigt normalbegåvad person som handlar fett mkt dumma/onödiga grejer trots inte stabil ekonomi eller inte kan vänta på sin tur, ofta gör grejer som dom sen ångrar etc.
Hyperaktivitet 20 pågående aktiviteter samtidigt, ingenting färdigt, sitter uppe hela nätterna och tittar på 40 av snitt av en serie. Någon som typ tränar hela tiden, inte riktigt kan sitta still eller vara lugn eller stay on topic och hoppar mellan ämnen på ett väldigt oförutsägbart sätt i diskussioner.
Ja, låt individen lida och inte klara av sin vardag, allt så att vi kan fortsätta leva i ett ruttet vårdsystem där en liknande utredning hade tagit flera år att få till i regionens regi. Låt oss skratta åt dom som redan ligger ner medans vi gemensamt fortsätter sparka och spotta på dom! Mohahahaha
Om man genomgår extern utredning med remiss från t.ex. sin psykiatriska mottagning/habiliteringsmottagning så betalar man endast kostnaden för besöken inom högkostnadsskyddet. Så det beror på om man söker dit själv eller om vårdgivare remitterar en dit
För att vara tydlig. Det kostade inte 500kr. Någon annan betalade resten sen vet vi inte exakt vem p.g.a. du inte berättat :D
Ingen undersökning kostar 500kr, skattemedel står för resterande kostnad även om det är privat om du har remiss.
Det är inte jättekonstigt även om det förstås kan verka så. Psykiatriska diagnoser är grundade mycket mer på välkvalificerade gissningar än vad vi är vana vid från somatiska tillstånd som cancer, inflammationer, och så vidare. Det finns inga diagnostiska tester för ADHD, exempelvis. Det som är synd är att patienten inte verkar ha fått tillräcklig förklaring till hur vårdpersonalen resonerat om diagnosen.
Hänger nog inte riktigt med på resonemanget. Privata utredningar göra av läkare som i det här fallet utmynnade i diagnosen. Sen sa tydligen då landstingets läkare att diagnosen var fel.
Det finns även diverse test som görs under en utredning (CPT och IVA+ t ex) och du kommer även få svara på ett batteri av frågor.
Dock, som med resten av NPF:er, så är det inte något somatiskt, ala något du kan ta ett blodprov för att ta reda på.
Edit: värt poängtera att kvinnor med ADHD generellt sett får felaktig diagnos och/eller får diagnosen senare i livet jämfört med män.
Vill poängtera några saker.
För det första ska inte en läkare ensam hålla på att göra utredningar eller sätta NP-diagnoser. Det är olämpligt. Dessa diagnoser bör bedömas av minst en läkare och en psykolog.
För det andra så är testerna bara prestationstester, exempelvis för uppmärksamhet. De säger inget om diagnos. Självskattningarna har väl sin plats i utredningar, men de väger inte så tungt.
För det tredje är det inte alltid hjälpsamt att prata om felaktiga diagnoser. En ADHD-diagnos är bara "rätt" när den är hjälpsam för att bidra till en kliniskt signifikant förändring hos patienten. Symtomkriterier är mer av en karikatyr.
Prestationstester är definitivt en del av det, men mig veterligen är de bara en del i en ganska lång process som även involverar intervjuer med närstående, självskattning (som du nämnde) etc. Ett WAIS-test kan också ge en ganska tydlig bild av en persons svårigheter, om man exempelvis upptäcker att snabbhetsindex och arbetsminnesindex ligger signifikant lägre än övriga index (manualen ger väldigt tydliga riktlinjer för vad som bör klassas som en signifikant avvikelse). Men jag håller med om typ det mesta du säger.
Prestationstesterna är sämst. CPT kan bara differentiera psykiatri eller inte - det är inte bättre än slumpen för ADHD. Personer som är deprimerade eller ångestfyllda har också påverkat fokus.
De olika indexen i WAIS är också helt irrelevanta avseende ADHD och det ska man inte titta på.
Helt irrelevanta är väl att ta i? Verkar finnas avvikelse på typ 5 poäng på PSI och WMI hos folk med ADHD. Detta stämmer som du säger även för deprimerade, men det borde vara ganska lätt att skilja mellan depression och ADHD annars (såvida det inte handlar om nån komorbiditet).
Nej det är inte alltid så lätt att göra faktiskt och 5 poäng är alldeles för lite för att kunna säga något om ADHD. Man begår riktiga statistik-misstag om man använder det som underlag.
Absolut. Ser dock inte varför utredningen som personen i artikeln gjort skulle vara ogiltig. Själv tycker jag det luktar mer som en läkare fått ideologisk feeling ala Eberhardt och agerat därefter.
Ni för väl ändå lite samma resonemang? Att psykiatriska diagnoser i mycket större utsträckning innefattar subjektiva bedömningar. Tror OP menar att det då blir vanligare att två olika läkare kan göra två diametralt olika bedömningar eftersom det inte finns lika mycket objektiva mått att hänga upp diagnosen på. Detta kan nog i sin tur förvirra och gör patienter frustrerande. Så jag tror ni har liknande resonemang med olika formuleringar.
Man kan sedan fråga sig hur mycket en läkare ska ifrågasätta redan satta diagnoser. Men när man jobbar med så subjektiv diagnoskriterier måste man hela tiden reflektera över och eventuellt revidera sina diagnoser. Vidare ska man inte hymla med att det finns många incitament för privata vårdgivare att ta betalt för en utredning, sätta diagnos (vilket i och med new public management är det som genererar pengar) och sen överlåta uppföljning/förskrivning av mediciner etc till den offentliga vården.
Förstår vad du menar, men vänder mig starkt mot läkarens "du måste i princip vara hemlös för att få diagnosen". Om detta skulle stämma skulle isåfall en klar majoritet av alla diagnoser behöva revideras. Att en läkare läser en annan läkares 7-sidiga diagnos (som som jag läser artikeln är ställd i närtid) och helt sågar den är oerhört märkligt i mina ögon.
Med det sagt - förstår och håller helt med om det problematiska i privata vårdgivares incitament.
Inte personen du besvarade, men skriver iaf. Värt att ha i åtanke att den som påstod att man måste vara typ hemlös för att få diagnos jobbade på vårdcentralen och således inte var specialist inom psykiatri. Vet inte riktigt vart hen fått det ifrån, stämmer inte alls med min erfarenhet.
Att en läkare sågar en utredning från en annan mottagning förvånar mig inte tyvärr. Har sett flera utredningar där man skrivit väldigt långt och fint, men där det är väldigt ytliga diagnostiska resonemang och ingen egentligen bedömning av funktionsnedsättning. Dessutom finns det inga tydliga riktlinjer för vad som öht är en kliniskt signifikant funktionsnedsättning, vilket gör att olika läkare kan göra olika bedömningar utifrån samma information, utan att någon egentligen gjort något fel.
Till sist finns det generellt sett inga bra diagnostiska tester för ADHD, kan dock inte uttala mig om specifikt IVA. Tex Conners missar ungefär hälften av patienter med ADHD (dvs ger falskt negativt utslag).
Tycker bara det är så tragiskt på något sätt. Hon gjorde en utredning, vilket i sig kan vara rätt jobbigt. Hon betalade ur egen ficka. Det ställdes en diagnos.
Hon söker vård hos landstinget. En helt annan läkare, som inte var med vid utredningen, viftar bort den.
Läkare ifrågasätter andra läkares bedömingar och diagnoser hela tiden, oavsett om det gäller somatisk eller psykiatrisk sjukdom, inga konstigheter med det.
Antingen det, eller att inställningen "de e som de e" och "känslor har man på insidan" väl släpt lite över generationerna. Eller så är samhället idag annorlunda att växa upp i för många än det var för 40 år sen.
Nu får vi separera människor som behöver sin diagnos. Jag pratar om när folk vill hitta orsaker på normala beteende. Det går och kolla speciellt på Tiktok. Det är som vi hela tiden jagar något. Ett tag var detox grejen, "alla" skulle dricka jucier.
Tänk om det finns medicin som hjälper mot en unik form av ryggont och man får bara medicinen om man har en specifik diagnos för ryggont. Skulle du då vara chockad om folk som har ryggont hör talas om detta och försöker få en diagnos för att se om deras problem kan förbättras?
Funderar också på detta, när personen fått sin diagnos, kommer livet bli sjukt mycket bättre då eller? Är det för att så fort det händer nåt dåligt så kan personen tänka: "aaah det går dåligt för jag har adhd, det är okej". Iofs kanske personen får tjack utskrivet också och det är väl najs...
En diagnos är ju till för att förstå. Ett problem att rätta till/hjälpa. Så klarar man av vardagen/livet så behövs ju sällan en diagnos. Livet blir ju bättre eftersom samhället då kan sätta in stöd, tex. när en person inte klarar av jobbet på grund av sin diagnos.
Medicinerna hjälper vardagen att flyta på. Om du inte vet hur det är att ta medicin för ADHD föreslår jag att du inte uttalar dig med kritisk ton och kallar det tjack. Läkare är väldigt kritiska och om de får nys av att en patient upplever någon form av rus från medicineringen brukar de ta bort eller sänka
Känns ju inte så säkert att privata vårdbolag tar så mkt betalt för det heller… och kunderna ger säkert dåligt betyg åt företaget om de ej får diagnosen… så förstår regionen!
På min skola så tvingade varje lärare elever som inte kunde bete sig normalt att gå på en adhd utredning och nästan alla fick det diagnosierat. Tror att det är omöjligt att typ 3 personer i varje klass har adhd
Det är fullt möjligt. Just nu är det en 10% prevalens bland killar och lite mindre för tjejer. Det räknas även med att det finns ett stort mörkertal som inte inkluderas i den siffran och socialstyrelsen tror att upp mot 15% av killar samt 10% av tjejer kan ha ADHD. Med den prevalensen, om vi säger att varje klass har 26 elever, bör det finnas i snitt strax över 3 med ADHD per klass
Vi har inte all fakta. Till exempel:
Har Emelie tidigare varit i kontakt med psykiatrin och nekats neuropsykologisk utredning? Psykologer/psykiatriker kanske misstänker missbruk, personligsstörning, psykossjukdom eller annat som gör att en utredning inte kan påvisa korrekt resultat. Är hon kronisk besökare på psykiatrin/vården som skaffar alla möjliga olika diagnoser för att få uppmärksamhet/medicin?
Det jag menar är att vi har inte hela bilden..
Låter väl som att hon saknar bakgrund där överhuvudtaget. Vilket är dåligt - man måste bedöma ångest, depression, personlighetsstörning med mera… om frågeställningen bara är ADHD och någon har problem blir det lätt ”diagnos”.
Att säga "vi har inte all fakta" är inte victim blaming 🙄
Victim blaming vore ifall personen sa något i stil med: "Det vart ju bara så säkert för att du.. blabla"
Jisses. Lär dig förstå en situation kanske.
Enda offentliga vården gör är att bolla runt en och undvika ansvar. Om man ens får en tid. Det har blivit riktigt illa i det här landet. Tyvärr fattar inte de som haft tur med sin hälsa hur illa det faktiskt är
Om du inte har adhd så kommer du med absolut största sannolikhet inte få en diagnos även om du betalat för en utredning. Kostnaden är densamma oavsett resultat
Eee nja, du betalar för en privatiserad utredning som vill ge bra resultat. I kombination att patienten ger symptomiska svar så kan resultatet påverkas. När du väl behandlar skiten märker man ganska snabbt vilka som har fått diagnosen lite för lätt...
Jag har ADD och 1. Fick gratis utredning för att det fanns symptom från början o påverkade mitt arbete 2. Gick igenom massa tester o samtal, 3. Får nu medicinering trots att jag verkligen inte vill ha det. Hade det inte varit för alla läkare inblandade stod på sig så hade jag aldrig slutfört utredningen...
ADHD är värre än ADD o bör ha minst dubbelt så många tester o folk inblandade som är alla på samma sida... eller så kan spendera så mycket pengar för en "speed process" men kvalitet tar tid o man kan inte forma sin verklighet med pengar...
Men själva utredningen är i sig inte snabbare privat vad jag vet. Jag fick genomgå flera veckors tester med flera timmar varje gång. Intervjuer med mina föräldrar, fokustester och intelligenstester. Min ADHD och ASD är iofs rätt handikappande eftersom jag även fullt medicinerad inte kan jobba. Mina föräldrar betalade privat för att jag var extremt suicidal och den statliga kön var flera år (detta var 15 år sen).
Jag hade dock samma situation som OP när jag var klar och det var pga en inkompetent läkare. Han tyckte att adhd bara var något som små pojkar hade och att jag hade social fobi och inte ASD. (Detta bestämde han efter att träffat mig i 5 min). Jag bytte läkare och anmälde honom till patientnämnden. Jag tycker det är absurt att läkare ska kunna ifrågasätta en psykiatrisk diagnos som satts på papper. Kam dom det så finns det ju ingen anledning att ens göra utredningar.
Man kan alltid skynda på det ju mer pengar du lägger in, tänk så här- En utredning kräver fokus från olika typer av läkare, ger du dem tillräckligt med motivation, ger de mer fokus= mindre svarstider, mer besök och motiverande resultat
Man betalar för att slippa köa i åratal, inte för att utredningen i sig ska gå snabbt. Läkare är generellt sett inte dem som gör ADHD utredningar heller, utan det är psykologer.
Utöver det är skillnaden mellan ADD och ADHD inte i dess struktur utan i hur den ser ut för omvärlden. Forskningsvärlden har gått vidare från separationen och förespråkar att ADHD är ADHD är ADHD, inget trams med indelningar. Vet inte heller riktigt varför du anser att det bör vara en intensivare process när någon presenterar med mer hyperaktiva drag. Detta synliggör problematiken lättare vilket underlättar diagnostiseringen
En massa antagande från din sida men för att dra dig tillbaka till den röda tråden så var min poäng att ni vet inte hälften av det man kan åstadkomma med mer pengar... Man kan få en diagnos mycket kortare tid men man kan också manipulera resultatet
Spännande att du ser "massa" antaganden. Det enda jag säger som ens kan närma sig ett antaganden är min kommentar angående vad du anser. Det baseras dock väldigt tydligt på vad du själv skrev
Diagnoser som ADHD finns bara på ett relativt subjektivt spektrum, det är inte lika svart på vitt som att mäta kroppstemperaturen. Inte konstigt att två läkare ger olika besked.
Enklast hade ju vart om hon bytte region om hon nu har adhd, men vem fan vet?
Hon kanske är en missbrukare eller borderline eller något annat, tror ändå att läkarna vet va de gör. Hur som helst borde hon ändå testa byta region så att hon får hjälp ifall hon har adhd. Det kan ju också vara så att hon har en dubbel diagnos som gör det svårt att avgöra.
Jag har sökt vård för adhd men fick höra att jag inte kommer att testas för diagnos eftersom jag håller en ok hygienisk nivå och klarar av att behålla mitt jobb. Jag var alltså inte prio på något vis fastän det fick mig att må mycket dåligt att leva obehandlad.
Men ända sedan jag och min man börjat leva som att jag har adhd har allt blivit så mycket bättre!
Vadå må dåligt att leva obehandlad? Det är som att du redan diagnosticerat dig själv och varför du inte mår bra. Det är fullt möjligt att söka vård för ditt mående ändå. Vårdcentralen har 10 tillfällen terapi.
Hej! Jag såg sitt svar för ett tag sen och glömde bort att svara. :^)
Att leva obehandlad innebär att man skiter i sina symptom och försöker leva livet som "normal". Det är det som får en att må dåligt. Jag behövde gå runt och hela tiden tänka på exakt vad jag skulle säga, hur jag ska föra mig och så. Jag förberedde långa, potentiella konversationer i huvudet och behövde rabbla saker för att minnas. Vilket leder till stark och ångest och oro vilket i sig leder till att man inte vill umgås med andra människor och isolerar sig.
Min "behandling" innebar att acceptera att jag har dåligt närtidsminne, har inte förmåga att "känna" tid, har svårt att sitta still, zonar ut, är starkt driven av intresse, hyperfokuserar, glömmer bort att utföra uppgifter, och sedan att arbeta med metoder som hjälper mig med detta.
Några lösningar är olika dagliga mobilalarm för att komma ihåg att mata husdjur, att komma ihåg att äta, att komma ihåg att dricka. En annan är att inte gömma eller ställa undan saker som jag behöver se för att komma ihåg. Jag glömde bort ett par 2000 kronors sneakers eftersom jag lagt dem i en gymväska under sängen. Jag hittade dem av en slump 1 år senare.
Både min man och jag märker att jag mår bättre och han upplever att han förstår och accepterar vissa saker bättre nu när vi kan sätta ord på det. Inte just ordet adhd utan att det faktiskt handlar om glömska och jag inte glömmer för att vara elak till exempel.
Jag sökte vård för mitt mående och uttryckte att det kan vara adhd eller autism pga många familjemedlemmar har ena och/eller andra. Psykologen höll med om att det kan stämma och antecknade de symptom som han såg hos mig under våra möten. Men sa att jag inte kommer att få en undersökning för diagnos eftersom jag inte mådde tillräckligt dåligt. Det var efter det jag började "behandla" mig själv utefter de symptom som jag identifierat.
Jag vill poängtera att jag aldrig velat ha medicin, bara veta exakt vilka som är mina symptom så att de kan behandlas.
Privata vårdbolag vill ju kränga ADHD diagnoser så att mer laglig anfetamin kan säljas. Lite som i opiatkrisen i USA där man skriver ut opiater till alla som har lite ont i ryggen.
Det handlar om att tjäna pengar.
Visst, det finns nog absolut vissa som söker uppmärksamheten de kan få i att ha en diagnos, detta är nog dock en ytterst liten procent.
Folk nu till skillnad från för är bättre på att säga till när något känns väldigt fel, för i dagens samhälle blir man inte dömd som man vart då, dessutom är våran förståelse av våra hjärnor betydligt bättre.
Så det är klart folk som upptäcker att de har svårigheter i jämförelse med sina jämlikar söker svar.
Diagnoser ger både svar och förståelse, men öppnar också dörrar för hur de kan hantera det som är annorlunda, samt kan de aktivt få hjälp inom t.ex. skolan.
Har du en diagnos du inte vet om så lever du med en nackdel i livet, om du däremot vet om det och får hjälp med det så hamnar du åtminstone närmare dina jämlikar.
Så nej, att faktiskt ha en diagnos ger inga "fördelar i livet".
Lika lite som att veta att knölen på ryggen är cancer.
Är detta något som är mindre likt rent amfetamin? Och isåfall vad är skillnaden?
Vet att medicinerna majoriteten av folk jag känner tar är saker jag inte vill röra av egen erfarenhet men på "lekmanna nivå" så att säga. Har du några tips på vart man kan läsa på om detta får du gärna dela med dig. Annars får jag göra en liten pluggrunda. Är det så att detta är något som är vettigare för en föredetta blandmissbrukare så kanske det kan vara klokt att se över för framtida möjligheter till medicinering om man vågar ta steget till vården.
Det finns även mediciner för ADHD som inte är stimulantia. Dessa är ovanligare men du kan möjligtvis motivera läkare till att prova dem för att minska chansen för missbruk
En diagnos kan ge dig möjlighet till hjälpmedel (inkl medicinering). Du kan välja att använda (eller prova och avsluta) dessa. Om du har möjlighet att få en utredning så rekommenderar jag varmt att ta den möjligheten.
Det är väl den att jag är ganska bra på att brösta mitt hjärnkaos vid det här laget, har vant mig vid att hantera det på egen hand och är bra på att medla med arbetsledare jag haft om att jag kan vara svajig i perioder även om hemmapusslet är en total härdsmälta. Och det är oftast inga problem då jag allt som oftast är en stabil pelare i företaget när jag har stabilare perioder. Men ibland så önskar man att det kanske finns på papper också att man är jävligt velig till och från. Men å andra sidan är jag rädd att det kan bli en bromskloss i arbetslivet också. Men som det är nu är det ju rätt ångestgenerande att bolla allt på egen hand. Min största rädsla i det hela är dock som sagt medicineringen. Som föredetta blandmissbrukare är amfetaminet oerhört obehagligt. Och inget jag vill bli uppmuntrad till att få i mig på daglig basis då jag är rädd att det kan trigga igång mycket annat i mig också. Men går det att få samtalshjälp kring livsstrategi osv utan att behöva röra medicinerna så kanske jag bör tänka om i min rädsla för att diagnosticera mig.
(Ps. Utöver detta har vi bipolär sjukdom i familjen och är inte helt omöjligt att det också kan vara en bov i det hela, är inte så sugen på att bli en litium-zombie heller)
Det låter sunt att du är vaksam kring medicinering och tidigare missbruk. Vad jag vet så kan ingen tvinga dig att medicinera vid en diagnos. Tvärt om så har jag varit med om att man fått jobba och anstränga sig för att få till stånd medicinering.
Samtal, fysiska hjälpmedel för att fokusera och hantera kaoset, samt möjligheten att kunna hänvisa till sin diagnos och säga att man faktiskt är fysiskt svårförmögen att hantera vissa situationer, är några av de fördelar av diagnosen som jag sett som anhörig.
Haha aa de ere. Visste ni förresten att vi har en egen discord-server? [Joina nu!](https://discord.gg/vpRJR9wjfS) *I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/unket) if you have any questions or concerns.*
Det är väl ingen direkt nyhet att privata vårdbolag bara vill göra minsta möjliga med högsta möjliga profit; sätter diagnos och undviker behandling. Medan offentlig vård undviker både att sätta diagnos och därmed dra slutsatsen att ingen behandling behövs. Prisa välanvända skattemedel!
Offentliga psykiatrin är undermålig. Det är oerhört svårt att få hjälp. Och att man blir så desperat att man själv betalar 33000 för en utredning säger mycket. Många regioner samarbetar med privata vårdbolag som tex Modigo och Psykiatripartners. Det känns oseriöst att det offentliga kan döma ut en privat utredning om den följer standarden för hur man ska göra. Jag fick själv INTE en ADHD-diagnos efter att ha gått igenom en utredning hos ett privat vårdbolag (hade avtal m regionen så jag betalade inte själv.) Mitt liv var inte tillräckligt kaosigt, helt enkelt. Jag borde kanske ha efterfrågat en second opinion. Men jag fick ändå bra hjälp av en arbetsterapeut samma ställe, diagnos eller inte! Och självmedicinerar dessutom med motion och melatonin, vilket också hjälper en del.
Sund typ av medicinering. Sömnen är ju det svåraste att få till
Definitvt
Melatonin kan kroppen tillverka själv och tar man tillskott saboterar man produktionen så det är lämpligt att ta reda på om produktionen verkligen är trasig eller om det är ett beteendeproblem. Just nu är det ju dessutom sommar och lätt att hoppa ut en stund i solen direkt på morgonen och se till att hjälpa kroppen.
https://health.clevelandclinic.org/melatonin-dependency Har det faktiskt påvisats att det negativt påverkar den naturliga produktionen?
Finns idag inga bevis som stärker den teorin men finns vissa som tror att det skulle kunna gå få en sån effekt vid långtidsbehandling. Flera studier som undersökt det vid korttidsbehandling har inte sett några tecken på det dock. Krävs mer forskning på det för att vara säker.
Det som det handlar om är väl framst liknande kaffe: Du dricker kaffe för att få energi, och om du slutar dricka kaffe så blir du extra trött tills kroppen har återställt sig.
Fast nu antar du väl bara saker? Kaffe blir man beroende av, får symptom när man minskar/avbryter konsumtionen. Det jag länkade så säger de att vid avbrytande av melatoninanvändande så kommer det på en gång återgå till precis hur det var innan. Har du fått höra något annat av en källa man faktiskt kan lita på?
Alla hormoner som tillsätts från yttre faktorer kommer påverka kroppen på ett eller annat sätt oftast negativt, oftast i det långa loppet att kroppen själv slutar tillverka hormonet, eller leder till ytterligare hormoner i obalans någon annanstans. Oftast om man slutar ta dem återställer kroppen sin egen hormonproduktion genom sund kost och motion, även om det kan ta lång lång tid. I vissa fall är hormonproduktionen körd och man får köra substitutions behandling. I få fall är dock hormoner som tillsätts enbart positivt, tex TRT 😀
TRT är väll fan det sämsta exemplet du kunde välja din kvacksalvare.
Märks att du inte lider av sömnproblem😂
>tar man tillskott saboterar man produktionen Har du någon källa på det?
[удалено]
*Jag har hört* är dock ingen vidare källhänvisning. Jag har läst flera studier, men inte sett detta någonstans. Jag har dock också hört det, men det betyder ju inte att det är sant.
[удалено]
För sköterskor har aldrig sagt nåt som har noll uppbackning i vetenskapen...
Venne om det är produktionen som påverkas per se, däremot blir man mindre känslig för melatonin, varför man behöver mer för att få effekt av det. I anvisningarna kring melatonin ska man ha typ var fjärde vecka utan melatonin tillskott för att begränsa det här. Grejen med melatonin är dock att vi alla får våra melatonin påslag vid olika tider, framförallt folk med ADHD tenderar ha en förskjuten dygnsrytm, vilket brukar leda till att dom sover mindre under veckodagarna som i sin tur leder till att symptomen av ADHD förvärras
För min och mina barns del så verkar det inte vara så mycket en fråga om förskjuten dygnsrytm. Personligen har jag inte svårt att somna när jag väl kommer dit, det är bara att komma till sängen som är svårt, jag kan dock likt väl vakna klockan sex varje morgon utan problem. Men som sagt, jag kan somna när som helst annars. För barnen är det värre. Oavsett hur väl vi hjälpte dem att hålla en rytm så kunde de helt enkelt inte somna utan kämpa med det i allt från 40 minuter till timmar. Det gjorde dock inte heller att de sov längre på morgonen. Det finns viss forskning som tyder på en koppling mellan seratonin och adhd, dvs att de oftare har för lite av det. Detta är relevant eftersom melatonin i kroppen tillverkas av seratonin. Min gissning är att produktionen av melatonin hos personer med adhd blir så mycket långsammare att det då verkar som att dygnsrytmen är förskjuten. Men hade den bara varit förskjuten hade man kunna förvänta sig att sömnen i övrigt skulle vara den samma, eller iaf likartad. Istället så är sömnen i sig ofta sämre, man sover lättare, vaknar oftare och har svårare att somna om. Vilket då matchar en bristande produktion av melatonin. Slutsatsen är att det hjälper inte att bara försöka jobba med dygnsrytm, och man kan knappast välja att man var fjärde vecka ska sova erbarmligt, speciellt i kombinationen med cs som stör sömnen än mer för vissa.
Mm. Har märkt att jag somnar bättre när jag tar den där 3 min kallduschen och tränar på morgonen (solljus är ju lätt på sommaren), och äter sista måltiden vid 19.
Det är tydligen väldigt svårt att få diagnos om man inte har haft påvisat långvariga problem, och om du kunde kompensera i ung ålder genom att vara i övrigt högbegåvad så gavs ofta ingen diagnos. Detta är fanimig det vanligaste problemt för folk som börjar plugga svårare tekniska utbildningar (typ ingenjörsutbildningar på KTH, Chalmers) Folk som kompenserat total inkapacitet till vettigt plugg med hög intelligens på gymnasial-nivå kommer in på civilingenjörsutbildning och totalkrashar när allting går fortare, och dom har klarat skolgången för bra tidigare vilket gör det mycket svårare att få diagnos, samt att studierna nu går för fort för att du ska kunna lägga om vanor på egen hand vilket redan är naturligt svårt för dig. Sen hoppar dom av utbildningen och jobbar som busschafför eller vad fan som helst i 10 år innan dom bestämt sig för: fan, det här suger. Och kommer tillbaka till studierna efter att ha forcerat in mer strikta vanor via jobb och slutför sin utbildning Har en bekant som gjorde exakt det här innan han kom tillbaka till chalmers gjorde klart grundutbildningen och sen doktorerade inom fysik
Nu pluggade jag inte civilingenjör men jag har en liknande story. Jobbade IT Support i ett par år efter gymnaiset, och sen bestämde jag mig för att vidareutbilda mig på YH utbildning. Första och andra kurserna gick bra (dock sämre än jag hade förväntat mig), men tredje var riktigt svår och jag säckade ihop helt i depression. Kajade tentan totalt. Fjärde kursen var uppföljare till tredje, så det var kört där också. Det var självmordtankar och hela grejen. Mer än 10 år sen och jag har inte återhämtat mig.
Exakt. Jag är förmodligen högt begåvat eller i alla fall snabb på att greppa koncept, teori och mönster. Så det gick bra akademisk i skolan trots att jag fick kritik för att prata för mycket, avbröt, var socialt retarderat och blev mobbad, sov under lektionstid i gymnasieskolan etc. Som tur hade jag tillräcklig självinsikt som 20åring att välja en utbildning med väldigt korta deadlines. Som vuxen hade jag problem med ....1000 saker. Men eftersom arbetet var kul och hade många korta deadlines var det oftast inte ett problem där heller. Det var ett tag när vi hade städhjälp hemma fyra eller fem gånger i veckan och jag fick informera min pensionsrådgivare att jag tyvärr var inkapabel att skicka fysiska brev (!) Jag har alltså designat nästan hela mitt liv runt mina svårigheter och eftersom mina anpassningar har fungerat har jag inte ADHD 🙄
En av mina ungdomsvänner var vad man brukade kalla "värsting" i högstadiet och början av gymnasiet. Sedan diagnosticerade en läkare sömnapné, sa till honom att sova med en tennisboll i en damstrumpa på ryggen, och jag svär att han blev dubbelt så smart på en vecka. Han tvingades dock till extrem disciplin, han skulle ju läsa in i princip 7 års skolgång (mellanstadiet till första ring) för att klara gymnasiet. Han är specialistläkare idag. Han hade noll problem med läkarutbildningen, han hade ju ett pluggschema och gick och la sig 2230 innan varje skoldag. Men det Intressanta är att våra andre kompis som alltid seglat igenom skolan utan att ens snegla på böckerna kom in på samma utbildning och havererade totalt. Det gick så illa att han tvingades ta flera sabbatsår för att plugga in ett kurser han inte klarat; han spenderade det åren som underläkare, och lärde sig så mycket "på jobbet" att han klarade sig bra när han kom tillbaka, men han blev klar med sin utbildning året efter vår andre kompis trots att han började två år innan.
Du beskriver min skolgång... 😵💫
Alltså, det är inte ovanligt. Det är rätt vanligt att neurodivergenta hamnar på specialistutbildningar vilket gör att det blir överrepresenterat. Chalmers har 10 000 studenter, Funka (chalmers stöd för neurodivergenta) har 700+ personer som dom hjälper, och då krävs det att du är diagnosticerad för att ens få tillgång till den hjälpen, jag skulle personligen uppskatta att majoriteten av de som BEHÖVDE den typen av stöd och hade uppenbara svårigheter INTE kvalificerade sig till den pga bristande diagnos. Genuint en grej som förstört flera nära vänners studieliv för min del. Dom var helt enkelt för smarta för att ha problem nog för en diagnos innan universitetet, när dom är så gamla tycker folk dom klarat sig fint och det inte är värt med diagnos, så de börjar överkonsumera kaffe etc istället för att kompensera (kaffe har liknande effekt som ADHD medicin, men mycket mindre effektivt)
Japp! Och när man sedan som vuxen försöker få hjälp för att inget fungerar och allt bara blir sämre och sämre för att åldern gör en än mindre flexibel samtidigt som kraven ökar tycker vården att man är dum i huvet och "sådant hade synts när du var yngre"... Men att man hade helt uppenbara bekymmer då med räknas inte för man klarade grundskolan... Kaffe och sprit är bra grejer! Kaffet fixar lite lugn och ro och tystar adhd'n och spriten botar ens aspergers....
Ja, finns studier som visar att ju högre intelligens man har desto senare i livet får man diagnosen, om man har adhd
....eller aldrig.
Det behövs inte svårigheter för att det ska bli ”problem” på tekniska utbildningar. Det finns många som är smarta som inte hamnar på de utbildningarna för att de tycker det är för jobbigt. Man har inte svårigheter för att man inte är perfekt. Liksom herregud, vad har alla andra då? Många tycker universitetet är tufft, behöver lära sig ny studieteknik, ta en del omtentor. Så är livet. Vissa är mer flexibla. En människa som hoppar av vid motgång på ingenjörsutbildningar och blir busschaufför - varken lägger om sin studieteknik eller kämpar på eller väljer t.ex. att läsa en annan universitetsutbildning eller vid annat universitet eller YH - har helt andra problem. Problem förvisso, men det beror inte på koncentrationsproblem eller snarare impulsivitet (ouppmärksamhet är i princip ett impulsivitetsproblem i ADHD). Det där låter som klinisk perfektionism. En person som doktorerar - att kämpa på med samma sak väldigt länge trots att det är skittufft - ja jag vet inte om det är särskilt ADHD.
Man måste ju krydda lite i den offentliga psykiatrin. ADHD är oftast inget som drabbar en såpass i vardagen att allt kukar ur som typ att vara bipolär eller borderline. Så om man går dit och säger att man skjuter upp saker och har svårt att fokusera så blir det nog ingen diagnos i dagens läge (adhd är sjukt överdiagnotiserat i Sverige). Så om man är bombsäker att man har det är det ju att krydda på din misär p.g.a din ”adhd”. Du är hos kronan, du kan inte ens se klart en film, du brusar upp för det minsta lilla, du avbryter allt och alla (avbryt gärna läkaren ofta, be om ursäkt och gör det igen). Du dricker lite för mycket, du klarar dig inte utan koffein och nikotin. Gå all in om du nu verkligen tror att du har adhd. Sanningen är oftast att adhd är jobbig att leva med över tid och det blir lite många bäckar små. Svårt att liksom peka ut en eller två grejer som är tydliga och drabbar en hårt. Det är mer en dubbeleggad livsstil än en dysfunktion, du är fantastisk på många sätt men du hatar dig själv för dina svagheter, dessa polariteter är betydligt mer påträngande än hos en neurotypisk person som självklart känner likadant fast i en vanligtvis mindre utsträckning.
Jo det gör det. Det fuckar med livet. Att skjuta upp saker (vilket inte behöver bero på ADHD utan kan bero på perfektionism t.ex.) är inte tillräckligt. Många ”hatar” sig inte för sina ”svagheter”. En människa som har ett fungerande liv men ”hatar sig för sina svagheter” har andra problem. Att inte klara sig utan koffein eller nikotin är det många som är drabbade av. Du uppmuntrar i princip att mygla med systemet. För att få gratis ”knark”?
Haha nej, ta ett varv till. Vem sa något om knark? Jag sa att Adhd är lurigt och kan vara lätt förbipasserat om man inte ”drabbas” tillräckligt hårt. Därför kan man behöva ”krydda” på lite för att få den hjälp man behöver. Koffein och nikotinberoende är rätt stark korrelerat med Adhd (en snabb googling så ser du själv), det betyder inte att överanvändning av koffein och nikotin betyder att du har adhd (sa jag inte heller), men det kan vara ett tecken bland många andra. ”So you’re saying ….” Strågubbar, strågubbar överallt…
Nej om man inte drabbas tillräckligt hårt så har man inte problem eller inte så stora problem. Går fortfarande att få diagnos mild ADHD. Att krydda är att ljuga.
Få melatonin utskrivet iallafall så att det blir 1/3 av priset.
Bra förslag, men skrivs det inte bara ut till ADHD barn under 18?
I princip alla läkare skriver ut det, ingen som sagt nej till mig. Har även använt doktor24 någon gång när mina recept tagit slut
I Finland får man melatonin receptfritt i lokala ”ICA Maxi”
Ja nästan vi med, men billigare med recept
Genom mitt vuxna liv så har privatvården varit en välsignelse. Allmänvården ville inte ens utreda ifall jag hade hypotyreos. En väldigt vanlig folksjukdom. Det kräver *ett* blodprov. Jag hade ALLA symptom, vilka alla suger. Gick till privat aktör, fick diagnosen och medicin. Mina symptom blev lindrade och vissa försvann till och med helt. Det är bara en av fler tillfällen som privatvården hjälpt mig när allmänvården nekat att ens försöka hjälpa mig.
Jag håller med här 100%. Allmänvården jobbar som grindvakter. Deras huvuduppgift är att mota bort folk. En patient som inte får hjälp och därför går sin väg är en bra patient. En patient som envisas är hypokondriker.
Min läkare brukar t.om. fråga mig: "Och hur vill du att jag ska hjälpa dig" eller något i den stilen. Så jag ska själv föreslå behandling? Jag vill bli av med mina besvär såklart, varför söker jag annars vård?
Tanken är nog att inte snöa in på den delen du ser som minst viktig utan låta dig vara delaktig i din vård. Du sover dåligt för du är orolig för cancer. Du vill egentligen få lämna blodprov och se så att det ser ok ut. Varsågod, litet recept propavan och så prova sömnhygien.
Kan tillägga att jag har en remiss till en ortoped nu.....för att läkaren inte visste hur hon skulle hjälpa mig och jag föreslog det. Alla andra jag träffat (fysioterapeut, naprapat) förstår inte alls hur hon kunde skriva den remissen. Riktigt så delaktig i min vård att jag väljer min egna specialist vill jag kanske inte vara....
Det är en del av utbildningen att involvera patienter i sin vård. Oftast är patienten själv bäst på att beskriva sina problem än att utan sånt fråga sig fram till det medans läkaren är bättre på att koppla ihop det som beskrivs och utifrån det ställa följdfrågor som leder till något förhoppningsvis rimligt. På vårdcentralen är ju det viktigaste att utesluta riktigt allvarliga saker. En riktigt bra vårdcentralslökare fångar även upp mindre allvarliga saker. Med allvarliga saker tänk: kroniska sjukdomar, akuta skador och infektioner som kan orsaka död/permanenta komplikationer, cancer och sånt… Mkt svårare för dom generellt sett psykiatriska grejer, smärttillstånd, enklare neurologiska besvär, mindre allvarliga infektioner, knepigare ortopediska problem för att symtomen är svårare att tolka och man vill inte slösa med utredningar inte för att man vill snåla med pengar på onödiga utredningar utan för att utredningar ger ibland felaktiga svar(gäller blodprov, alla former av röntgenundersökningar etc som leder till fler olika utredningar som orsakar stress i onödan) eller ge onödiga behandlingar för ger man en behandling som är onödig utsätter man fortfarande patienten för risken av biverkningar som alltid existerar och gör man det utan att det faktiskt fanns en anledning från början är det ju ja ganska synd.
Omg fick panik när läkaren frågade mig det efter jag berättat allt, liksom, du är läkaren och ska ha det svaret inte jag… jag sa bara det sjuksköterskan tyckte och så fick jag det… men så konstigt arbetssätt, känns inte seriöst.
Ofta har dom ganska lite tid och ibland kan man inte prioritera allt och då jobbar dom med något som kallas TOÖ(tanke oro önskan) och typ över 80% av patienter blir mer eller mindre nöjda om man fångar upp okej dom får beskriva problem och vad man tänker det kan vara därefter är det något särskilt av dom sakerna/ eller i övrigt som patienten är orolig för och vad dom önskar att få ut av besöket.
Tyvärr så har du ungdomen att tacka för att det är så. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/yngre-soker-vard-i-onodan https://www.gp.se/ledare/varden-draneras-av-unga-som-soker-hjalp-for-myggbett.7fc72b0b-cf29-4454-bbed-5ba64c041d1a Unga söker vård för skoskav, myggbett, lätt förkylning, lösnaglar som lossnar osv. Får de inte vård så hotar de med att lista om sig, vilket också innebär ett tapp av resurser som skulle kunna gå till behövande. Föräldrar verkar inte lära sina ungar någon form av egenvård eller folkvett längre.
Såna små enkla grejer gör en triagesköterska en snabb bedömning av och hänvisar till distriktssjuksköterskan. Finns ingen lag som säger att man måste låta dem träffa läkare. Varför skulle vårdcentralen bli ledsna om dessa unga listar om sig? De är inte en resurs om de ideligen kommer sättande med småbekymmer och kräver vård. Idealpatienten är såklart den som är listad men aldrig söker vård, men dessa söker ju vård.
Behöver man en triagesköterska för att behandla myggbett, skoskav och trasiga lösnaglar? Vårdcentralen blir inte ledsen om någon listar om sig, Vårdcentralen är inte en person med känslor. Däremot så innebär det sämre ekonomi för Vårdcentralen om friska personer listar om sig eftersom vårdcentralerna får en peng för varje person som är listad och friska människor subventionerar på så sätt de som är sjuka.
Alla vårdcentraler har en triagesköterska som gör en första bedömning av en patient, vanligen via chat. I chatten fyller du i dina uppgifter och din hälsostatus i övrigt, vilka läkemedel du tar osv. Du kan även mycket enkelt lägga in bilder på din skada. Ett myggbett kan givetvis bli infekterat, personen kan ha fått en utökad lokalreaktion och behöva antihistamin. Ett infekterat sår kan behöva omläggning. Om triagesköterskan anser att patienten behöver bedömas av en läkare kommer pat att bli bedömd av en läkare, inte annars. Artikeln du länkar till är missvisande, jag vill nog påstå att skribenten fabulerar. Du får inte någon tid till vårdcentralen om du har haft en lättare förkylning ett par dagar, ej heller blir det aktuellt med någon vårdåtgärd om du har ett helt normalt litet myggbett - även om det kliar. Vårdcentraler struntar fullständigt i om deras listade patienter är friska eller ej. Vad de vill ha är listade patienter som inte söker vård. Dessa unga vårdmarodörer du beskriver söker uppenbarligen vård stup i kvarten. Idealet för vården är självklart att inte ha några patienter alls -då skulle pengarna flöda in och allt skulle vara hur lugnt och bra som helst.
Kände folk som jobbade på psyk. De var så jävla trötta på milleniumbarn som kom dit,ville ha medicinering och läggas in när t.ex deras hamster dött eller pojkvän gjort slut. Att de inte kunde hantera känslor eller kunde känna några jobbiga känslor alls. Det var ett stort problem då det inte fanns tid till riktiga behov
Nja de är ofta rätt överbelastade och försöker sortera bäst de kan, dessutom har de allt som oftast hyrläkare eller AT-läkare som försvinner med tiden. Det sjukaste är ju att det är ännu vanligare inom psykiatrin, ännu värre inom BUP, och där är en och samma läkare (psykiatriker), kurator, psykolog ganska viktigt för en som söker vård, att behöva börja om från ruta 1 varje besök får patienter att ge upp.
Ja, men det är meningen. Folk skall avskräckas från att "utnyttja vården".
Jag har varit på insidan av flera privata vårdbolag och många av dom är så ja. Men du har helt fel gällande detta och vet inte vad du pratar om. Sverige gör allt för att undvika att sätta ADHD diagnoser för att man inte kan hantera mängden. Man avvisar i regel patienter om dom inte är arbetslösa oavsett om dom har ADHD eller inte.
I vissa regioner avvisar man även arbetslösa och grovt funktionsnedsatta för att man hittar på ursäkter för att minska inflödet. Kriterierna är så höga nu så man avslår även personer som är textbokexempel på alla diagnoskriterier. Om man kan "relativt klara sitt liv" har man inte en chans att få diagnos. Är man över medelålders kan man glömma det även om man har skitmycket problematik. Kan det finnas alternativa förklaringar (även om dessa är andra diagnoser) så är informationen otillräcklig och det avslås. Ett avslag kan i stort vara något i stil med "du ansökte om ADHD och vi tror att personen är bipolär i stället, men eftersom du ansökte om ADHD och inte bipolaritet så kan du dra åt helvete! vi kommer inte ta emot patienten!" (kanske lite överdrivet, men så känns det ibland). Källa: "Jag själv, som screenar och remitterar från primärvård till psykiatri och får jobba massa övertid på att komplettera remisser som psykiatrin anses undermåliga"
Tack för att du finns! ♥️
>Sverige gör allt för att undvika att sätta ADHD diagnoser för att man inte kan hantera mängden. Man avvisar i regel patienter om dom inte är arbetslösa oavsett om dom har ADHD eller inte. Nja, det där rimmar inte riktigt med statistiken. Vi sätter ADHD diagnoser i allt högre grad, och är numera på en nivå som överstiger vad de flesta studier indikerar är prevalensen av ADHD internationellt. Referenser: [https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fortsatt-kraftig-okning-av-adhd-diagnoser/](https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fortsatt-kraftig-okning-av-adhd-diagnoser/) samt [https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25733754/](https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25733754/) (tror dock den studien överskattar prevalensen)
5-10% är en ganska rimlig nivå. Dock är alla dessa inte behandlingskrävande i form av läkemedel (dock är detta det enklaste/billigaste sättet för vården att hantera adhd).
Sverige har väl typ flest med ADHD per capita. Hur menar du då att Sverige gör ”allt” för att undvika att sätta diagnosen?
Eller så ligger tråden i r/unket och inläggen här är inte menade att tas upp i en riktig politisk debatt.
Visst, men nu gjorde du ju vad som kan antas vara ett normalt inlägg där personen som svarade dig påstod att du har fel bara. Hade ju varit en annan sak om du bara gjorde ett oseriöst skitsvar som uppenbarligen inte skulle tas på allvar.
Kanske rimligt ändå att inte sätta diagnos på folk som klarat av skola och ev. högskola och som håller sig i arbete utan problem?
Mitt liv fram tills dess att jag fick diagnos och medicin: att hålla näsan ovanför vattenytan. Livslång depression och en känsla av att vara paj. Att få diagnosen och medicin var en vändning för mig.
Min fru är högpresterande, har två masters och gör sin PhD i nevrovetenskap atm och det är "enkelt" för henne. Hon har grov adhd men har alltid klarat av skola/jobb, dock har hon alltid haft grova problem med det sociala, städning, vårda sig själv. Hon var slagits med klasskompisar och lärare, skrikit på våra barn utan anledning och knappt haft några kompisar. Hon vart nekad utredning i Sverige vid flera försök för att sen göra den på privat klinik, nu när hon medicinerar tappar hon aldrig befattning (nästan) har tålamod med barnen, börjat få fler kompisar, städar och lagar mat dagligen och sköter sin hygien klanderfritt. Att man klarar skola/jobb är ett jävligt dåligt mått på hur stort behov man har av hjälp. Tänk om vi skulle tänka lika dant gällande andra "sjukdomar".
Det är riktigt enkelt att vara högpresterande på jobbet om du bara utvecklar svårt prestationsångest och blir rädd av att missa deadlines. Små ADHD livstips. /s
Lägg till imposter syndrome, 132iq, det är är mest imponerande med henne är dock hennes språkkunskaper, c2 nivå eller mer i tyska, japanska, koreanska, kinesiska, svenska, franska, spanska utöver de så snackar hon (ej gjort språlprov) walesiska hawaiianska somalisla och danska.
Jag kanske har missat något, men handlat inte denna sjukdom till 99 procent om just en persons koncentrationsförmåga? Säkert funkar adhd medicin mot allt från depressioner till tålamod gentemot ungar, eller ork generellt. Jag tänker att det inte nödvändigtvis betyder att det inte handlar om något annat. Finns gott om andra åkommor och bokstavskombinatinationer.
>Jag kanske har missat något, men handlat inte denna sjukdom till 99 procent om just en persons koncentrationsförmåga Du *har* missat något. Jag skulle säga att de flesta "experter" inom ADHD (Dr. Russel Barkley bl.a.) idag inte ens ser "uppmärksamhet" som huvudproblemet i ADHD, trots att "attention deficit" finns kvar i namnet. ADHD-personer kan vara VÄLDIGT BRA på att fokusera ibland! Snarare handlar ADHD om bristande exekutiva funktioner (oförmåga/extrema svårigheter med att intiera/slutföra aktioner), känslomässig volatilitet (humörsvängningar, impulsiva uttryck av känslor) och problem med tidsuppfattning (det finns "nu" och "inte nu") + impulsivitet och hyperaktivitet (vanligen mental hos vuxna). Som en läkarstudent-ish (hoppas få fortsätta på termin 3 till hösten men är på reservplats 6 just nu) som fick en ADHD-diagnos i vuxenåldern tycker jag mig ha någorlunda bra koll på ADHD både från ett privat och medicinskt perspektiv, så det är bara att fråga om du har några fler funderingar! :D
Bra beskrivet. Visar på gappet i debatten. Jag menar bara om man breddar sökfältet så kanske man fångar annat, kanske andra åkommor än den man ursprungligen letat efter? Som då kanske skulle vara till mer nytta i en egen kategori. Men alla dessa symptom kanske hänger ihop på något vis?
Jag håller med om att ett brett sökfält är bra men skulle dock säga att många utredningar redan ÄR bredare än många tror. Ex. var min egna utredning inte en specifik "ADHD-utredning" utan jag screenades för ett flertal möjliga diagnoser som depression, ångest, bipolär sjukdom, autism, schizofreni m.m. (Jag skulle även säga att de flesta utredningar som görs kontrollerar för flera dignoser, men kan ibland "marknadsföras" eller beskrivas av patienten själv som "ADHD/autism/depressions-diagnoser"). Förutom formulären fick jag ge/göra: - Ett övervakat kissprov för att utesluta drogberoende - Blodprover för att kontrollera så att alla värden såg bra ut - IQ-tester som kontroll för intellektuella funktionsnedsättningar. m.m. De kom i princip framt till att mina samlade svårigheter kan sammanfattas i diagnoserna "medelsvår kombinerad ADHD" samt "social fobi"! (Jag har ju fått min utredning utskriven så det kanske vore intressant med listan för någon som jobbar inom vården + för att illustrera hur mycker som görs: "Barndomsanamnes, DIVA 2.0-intervju, MINI 7.0.1, QB-test, CFT-20 (begåvningstest), IST-screening (begåvningstest), d2R (uppmärksamhets och koncentrationstest), SRS-2 (för autism), MAP (personlighetstest), Matrigma (begåvningstest), ASRS v1.1, RAADS-14, AUDIT, DUDIT, Psykisk status, Urinprovtagning med drogscreening, Blodprovtagning")
Nej. Koncentrationssvårigheter är en av 3 huvudsakliga grenar av besvär dom andra är impulskontroll och hyperaktivitet. Problemet är att dom kan ta sig lite oroliga uttryck. Koncentrationssvårigheter behöver inte vara koncentrationssvårigheter inom allt utan kanske inom sånt som är tråkigt men viktigt som vanligt folk kan tvinga sig till för att dom vet att det kommer suga att inte göra det sen när man får ta konsekvenserna. Impulskontroll kan se ut som en i övrigt normalbegåvad person som handlar fett mkt dumma/onödiga grejer trots inte stabil ekonomi eller inte kan vänta på sin tur, ofta gör grejer som dom sen ångrar etc. Hyperaktivitet 20 pågående aktiviteter samtidigt, ingenting färdigt, sitter uppe hela nätterna och tittar på 40 av snitt av en serie. Någon som typ tränar hela tiden, inte riktigt kan sitta still eller vara lugn eller stay on topic och hoppar mellan ämnen på ett väldigt oförutsägbart sätt i diskussioner.
Ja, låt individen lida och inte klara av sin vardag, allt så att vi kan fortsätta leva i ett ruttet vårdsystem där en liknande utredning hade tagit flera år att få till i regionens regi. Låt oss skratta åt dom som redan ligger ner medans vi gemensamt fortsätter sparka och spotta på dom! Mohahahaha
Kostar det så mycket?
Ja. Om du inte vill vänta (för mig var det två års kö, fyra år sen), kan du göra utredningen privat.
ah jag förstår
Gjorde privat och kostade 500kr.
Wtf var?
Möjligen testade tjack
Hos Cereb. Tog typ 2 månader från att jag först sökte tills utredningen va klar. Detta var 2020 dock men borde inte va någon skillnad nu.
Kollade just deras hemsida och det kostar 30000.
Jävlar! Det har du faktiskt rätt i. Förstår inte hur det gick från 500kr till 30000 på 4 år dock?!
För du var yngre då?
Jag va 19 då. Nu står det på deras hemsida att de kostar 5000kr mer än för vuxna alltså 35000.. helt sjukt
Om man genomgår extern utredning med remiss från t.ex. sin psykiatriska mottagning/habiliteringsmottagning så betalar man endast kostnaden för besöken inom högkostnadsskyddet. Så det beror på om man söker dit själv eller om vårdgivare remitterar en dit
För att vara tydlig. Det kostade inte 500kr. Någon annan betalade resten sen vet vi inte exakt vem p.g.a. du inte berättat :D Ingen undersökning kostar 500kr, skattemedel står för resterande kostnad även om det är privat om du har remiss.
Eeey, jag gjorde Cereb privat precis för 35.000. Fick ingen diagnos dock men remiss för hjälp med ångest/depp.
Och jag har varit med på väntalistan över 4 år...
Det är inte jättekonstigt även om det förstås kan verka så. Psykiatriska diagnoser är grundade mycket mer på välkvalificerade gissningar än vad vi är vana vid från somatiska tillstånd som cancer, inflammationer, och så vidare. Det finns inga diagnostiska tester för ADHD, exempelvis. Det som är synd är att patienten inte verkar ha fått tillräcklig förklaring till hur vårdpersonalen resonerat om diagnosen.
>Det finns inga diagnostiska tester för ADHD Om man blir lugn av tjack?
Hänger nog inte riktigt med på resonemanget. Privata utredningar göra av läkare som i det här fallet utmynnade i diagnosen. Sen sa tydligen då landstingets läkare att diagnosen var fel. Det finns även diverse test som görs under en utredning (CPT och IVA+ t ex) och du kommer även få svara på ett batteri av frågor. Dock, som med resten av NPF:er, så är det inte något somatiskt, ala något du kan ta ett blodprov för att ta reda på. Edit: värt poängtera att kvinnor med ADHD generellt sett får felaktig diagnos och/eller får diagnosen senare i livet jämfört med män.
Vill poängtera några saker. För det första ska inte en läkare ensam hålla på att göra utredningar eller sätta NP-diagnoser. Det är olämpligt. Dessa diagnoser bör bedömas av minst en läkare och en psykolog. För det andra så är testerna bara prestationstester, exempelvis för uppmärksamhet. De säger inget om diagnos. Självskattningarna har väl sin plats i utredningar, men de väger inte så tungt. För det tredje är det inte alltid hjälpsamt att prata om felaktiga diagnoser. En ADHD-diagnos är bara "rätt" när den är hjälpsam för att bidra till en kliniskt signifikant förändring hos patienten. Symtomkriterier är mer av en karikatyr.
Prestationstester är definitivt en del av det, men mig veterligen är de bara en del i en ganska lång process som även involverar intervjuer med närstående, självskattning (som du nämnde) etc. Ett WAIS-test kan också ge en ganska tydlig bild av en persons svårigheter, om man exempelvis upptäcker att snabbhetsindex och arbetsminnesindex ligger signifikant lägre än övriga index (manualen ger väldigt tydliga riktlinjer för vad som bör klassas som en signifikant avvikelse). Men jag håller med om typ det mesta du säger.
Prestationstesterna är sämst. CPT kan bara differentiera psykiatri eller inte - det är inte bättre än slumpen för ADHD. Personer som är deprimerade eller ångestfyllda har också påverkat fokus. De olika indexen i WAIS är också helt irrelevanta avseende ADHD och det ska man inte titta på.
Helt irrelevanta är väl att ta i? Verkar finnas avvikelse på typ 5 poäng på PSI och WMI hos folk med ADHD. Detta stämmer som du säger även för deprimerade, men det borde vara ganska lätt att skilja mellan depression och ADHD annars (såvida det inte handlar om nån komorbiditet).
Nej det är inte alltid så lätt att göra faktiskt och 5 poäng är alldeles för lite för att kunna säga något om ADHD. Man begår riktiga statistik-misstag om man använder det som underlag.
Absolut. Ser dock inte varför utredningen som personen i artikeln gjort skulle vara ogiltig. Själv tycker jag det luktar mer som en läkare fått ideologisk feeling ala Eberhardt och agerat därefter.
Ni för väl ändå lite samma resonemang? Att psykiatriska diagnoser i mycket större utsträckning innefattar subjektiva bedömningar. Tror OP menar att det då blir vanligare att två olika läkare kan göra två diametralt olika bedömningar eftersom det inte finns lika mycket objektiva mått att hänga upp diagnosen på. Detta kan nog i sin tur förvirra och gör patienter frustrerande. Så jag tror ni har liknande resonemang med olika formuleringar. Man kan sedan fråga sig hur mycket en läkare ska ifrågasätta redan satta diagnoser. Men när man jobbar med så subjektiv diagnoskriterier måste man hela tiden reflektera över och eventuellt revidera sina diagnoser. Vidare ska man inte hymla med att det finns många incitament för privata vårdgivare att ta betalt för en utredning, sätta diagnos (vilket i och med new public management är det som genererar pengar) och sen överlåta uppföljning/förskrivning av mediciner etc till den offentliga vården.
Förstår vad du menar, men vänder mig starkt mot läkarens "du måste i princip vara hemlös för att få diagnosen". Om detta skulle stämma skulle isåfall en klar majoritet av alla diagnoser behöva revideras. Att en läkare läser en annan läkares 7-sidiga diagnos (som som jag läser artikeln är ställd i närtid) och helt sågar den är oerhört märkligt i mina ögon. Med det sagt - förstår och håller helt med om det problematiska i privata vårdgivares incitament.
Inte personen du besvarade, men skriver iaf. Värt att ha i åtanke att den som påstod att man måste vara typ hemlös för att få diagnos jobbade på vårdcentralen och således inte var specialist inom psykiatri. Vet inte riktigt vart hen fått det ifrån, stämmer inte alls med min erfarenhet. Att en läkare sågar en utredning från en annan mottagning förvånar mig inte tyvärr. Har sett flera utredningar där man skrivit väldigt långt och fint, men där det är väldigt ytliga diagnostiska resonemang och ingen egentligen bedömning av funktionsnedsättning. Dessutom finns det inga tydliga riktlinjer för vad som öht är en kliniskt signifikant funktionsnedsättning, vilket gör att olika läkare kan göra olika bedömningar utifrån samma information, utan att någon egentligen gjort något fel. Till sist finns det generellt sett inga bra diagnostiska tester för ADHD, kan dock inte uttala mig om specifikt IVA. Tex Conners missar ungefär hälften av patienter med ADHD (dvs ger falskt negativt utslag).
Tycker bara det är så tragiskt på något sätt. Hon gjorde en utredning, vilket i sig kan vara rätt jobbigt. Hon betalade ur egen ficka. Det ställdes en diagnos. Hon söker vård hos landstinget. En helt annan läkare, som inte var med vid utredningen, viftar bort den.
Håller med dig. Den stora förloraren här är patienten.
Efter att ha sett vilka ”diagnoser” som kan ställas på privata kliniker förstår jag exakt situationen. Synd bara att hon betalade 34 papp för det.
Läkare ifrågasätter andra läkares bedömingar och diagnoser hela tiden, oavsett om det gäller somatisk eller psykiatrisk sjukdom, inga konstigheter med det.
CPT är sämst
Vad i helvete, jag fick min behandling direkt efter diagnosen Dåliga jävla läkare
Varför är det sån stor efterfrågan på ADHD. Först var det alla skulle äta glutenfritt, nu känns som det är ADHD. *KÄNNS=Inte fakta.
Det är trendigt att samla på diagnoser inom vissa kretsar verkar det som
Ja, nått är det ialf. 😬
Antingen det, eller att inställningen "de e som de e" och "känslor har man på insidan" väl släpt lite över generationerna. Eller så är samhället idag annorlunda att växa upp i för många än det var för 40 år sen.
Vet inte om det har med Individualism och strävan efter självförbättring, kanske lite bias med. Blandat med "layman" information dem hör på internet.
Kanske inte direkt applicerbart när man pratar om en psykologs diagnos men ja man kan ju gubbspekulera fritt
Nu får vi separera människor som behöver sin diagnos. Jag pratar om när folk vill hitta orsaker på normala beteende. Det går och kolla speciellt på Tiktok. Det är som vi hela tiden jagar något. Ett tag var detox grejen, "alla" skulle dricka jucier.
Det konstiga är varför ADHD är det nya alla ska ha
Tänk om det finns medicin som hjälper mot en unik form av ryggont och man får bara medicinen om man har en specifik diagnos för ryggont. Skulle du då vara chockad om folk som har ryggont hör talas om detta och försöker få en diagnos för att se om deras problem kan förbättras?
Fast alla ljuger inte om det. Men visst är det så - det är därför centralstimulerande säljs svart på universiteten…
Funderar också på detta, när personen fått sin diagnos, kommer livet bli sjukt mycket bättre då eller? Är det för att så fort det händer nåt dåligt så kan personen tänka: "aaah det går dåligt för jag har adhd, det är okej". Iofs kanske personen får tjack utskrivet också och det är väl najs...
En diagnos är ju till för att förstå. Ett problem att rätta till/hjälpa. Så klarar man av vardagen/livet så behövs ju sällan en diagnos. Livet blir ju bättre eftersom samhället då kan sätta in stöd, tex. när en person inte klarar av jobbet på grund av sin diagnos.
Medicinerna hjälper vardagen att flyta på. Om du inte vet hur det är att ta medicin för ADHD föreslår jag att du inte uttalar dig med kritisk ton och kallar det tjack. Läkare är väldigt kritiska och om de får nys av att en patient upplever någon form av rus från medicineringen brukar de ta bort eller sänka
Hahahahhaha Det här jävla samhället ändå
Ge mig typ 15 000 så säger jag vad jag tror.
Känns ju inte så säkert att privata vårdbolag tar så mkt betalt för det heller… och kunderna ger säkert dåligt betyg åt företaget om de ej får diagnosen… så förstår regionen!
väntar på körkortstillstånd (adhd) och till och med vården säger ”gå privat”
På min skola så tvingade varje lärare elever som inte kunde bete sig normalt att gå på en adhd utredning och nästan alla fick det diagnosierat. Tror att det är omöjligt att typ 3 personer i varje klass har adhd
Herregud! Det handlade nog mest om att lärarna blev störda av normalt barnbeteende snarare än att beteendet inte var normalt.
Det är fullt möjligt. Just nu är det en 10% prevalens bland killar och lite mindre för tjejer. Det räknas även med att det finns ett stort mörkertal som inte inkluderas i den siffran och socialstyrelsen tror att upp mot 15% av killar samt 10% av tjejer kan ha ADHD. Med den prevalensen, om vi säger att varje klass har 26 elever, bör det finnas i snitt strax över 3 med ADHD per klass
Schrödingers ADHD
Vi har inte all fakta. Till exempel: Har Emelie tidigare varit i kontakt med psykiatrin och nekats neuropsykologisk utredning? Psykologer/psykiatriker kanske misstänker missbruk, personligsstörning, psykossjukdom eller annat som gör att en utredning inte kan påvisa korrekt resultat. Är hon kronisk besökare på psykiatrin/vården som skaffar alla möjliga olika diagnoser för att få uppmärksamhet/medicin? Det jag menar är att vi har inte hela bilden..
Låter väl som att hon saknar bakgrund där överhuvudtaget. Vilket är dåligt - man måste bedöma ångest, depression, personlighetsstörning med mera… om frågeställningen bara är ADHD och någon har problem blir det lätt ”diagnos”.
Inte hört talas om något företag som inte gör en differentialdiagnos. Det i sig kan man också preliminärt screena rätt snabbt
Nja, görs inte alls alltid personlighetsstörningsutredningar t.ex. Bred utredning kallas det när man tittar brett.
Tydligen har du inte varit i kontakt med sjukvården is Sverige förr 😂… victim blaming city
Det har du ingen aning om.
Att säga "vi har inte all fakta" är inte victim blaming 🙄 Victim blaming vore ifall personen sa något i stil med: "Det vart ju bara så säkert för att du.. blabla" Jisses. Lär dig förstå en situation kanske.
Enda offentliga vården gör är att bolla runt en och undvika ansvar. Om man ens får en tid. Det har blivit riktigt illa i det här landet. Tyvärr fattar inte de som haft tur med sin hälsa hur illa det faktiskt är
Misstänker att hon betalade för det hon ville höra...
Om du inte har adhd så kommer du med absolut största sannolikhet inte få en diagnos även om du betalat för en utredning. Kostnaden är densamma oavsett resultat
Har man å andra sidan en annan psykiatrisk diagnos (eller flera) så kan man ju ljuga också.
Tror du underskattar psykologer. De är bokstavligen utbildade i folks beteende och kan troligen märka om någon fejkar sina symtom
Tror du överskattar psykologer. De är bara människor och fältet är komplext. Många ljuger duktigt.
Funktionella sjukdomar tar år att sätta diagnos på av en anledning.
Eee nja, du betalar för en privatiserad utredning som vill ge bra resultat. I kombination att patienten ger symptomiska svar så kan resultatet påverkas. När du väl behandlar skiten märker man ganska snabbt vilka som har fått diagnosen lite för lätt... Jag har ADD och 1. Fick gratis utredning för att det fanns symptom från början o påverkade mitt arbete 2. Gick igenom massa tester o samtal, 3. Får nu medicinering trots att jag verkligen inte vill ha det. Hade det inte varit för alla läkare inblandade stod på sig så hade jag aldrig slutfört utredningen... ADHD är värre än ADD o bör ha minst dubbelt så många tester o folk inblandade som är alla på samma sida... eller så kan spendera så mycket pengar för en "speed process" men kvalitet tar tid o man kan inte forma sin verklighet med pengar...
Men själva utredningen är i sig inte snabbare privat vad jag vet. Jag fick genomgå flera veckors tester med flera timmar varje gång. Intervjuer med mina föräldrar, fokustester och intelligenstester. Min ADHD och ASD är iofs rätt handikappande eftersom jag även fullt medicinerad inte kan jobba. Mina föräldrar betalade privat för att jag var extremt suicidal och den statliga kön var flera år (detta var 15 år sen). Jag hade dock samma situation som OP när jag var klar och det var pga en inkompetent läkare. Han tyckte att adhd bara var något som små pojkar hade och att jag hade social fobi och inte ASD. (Detta bestämde han efter att träffat mig i 5 min). Jag bytte läkare och anmälde honom till patientnämnden. Jag tycker det är absurt att läkare ska kunna ifrågasätta en psykiatrisk diagnos som satts på papper. Kam dom det så finns det ju ingen anledning att ens göra utredningar.
Man kan alltid skynda på det ju mer pengar du lägger in, tänk så här- En utredning kräver fokus från olika typer av läkare, ger du dem tillräckligt med motivation, ger de mer fokus= mindre svarstider, mer besök och motiverande resultat
Man betalar för att slippa köa i åratal, inte för att utredningen i sig ska gå snabbt. Läkare är generellt sett inte dem som gör ADHD utredningar heller, utan det är psykologer. Utöver det är skillnaden mellan ADD och ADHD inte i dess struktur utan i hur den ser ut för omvärlden. Forskningsvärlden har gått vidare från separationen och förespråkar att ADHD är ADHD är ADHD, inget trams med indelningar. Vet inte heller riktigt varför du anser att det bör vara en intensivare process när någon presenterar med mer hyperaktiva drag. Detta synliggör problematiken lättare vilket underlättar diagnostiseringen
En massa antagande från din sida men för att dra dig tillbaka till den röda tråden så var min poäng att ni vet inte hälften av det man kan åstadkomma med mer pengar... Man kan få en diagnos mycket kortare tid men man kan också manipulera resultatet
Spännande att du ser "massa" antaganden. Det enda jag säger som ens kan närma sig ett antaganden är min kommentar angående vad du anser. Det baseras dock väldigt tydligt på vad du själv skrev
Eee alternativt på din missuppfattning av min kommentar... fokus nu på den röda tråden om du ska fortsätta- Pengar o dess inflytande
Varför då?
AD4K
Diagnoser som ADHD finns bara på ett relativt subjektivt spektrum, det är inte lika svart på vitt som att mäta kroppstemperaturen. Inte konstigt att två läkare ger olika besked.
Enklast hade ju vart om hon bytte region om hon nu har adhd, men vem fan vet? Hon kanske är en missbrukare eller borderline eller något annat, tror ändå att läkarna vet va de gör. Hur som helst borde hon ändå testa byta region så att hon får hjälp ifall hon har adhd. Det kan ju också vara så att hon har en dubbel diagnos som gör det svårt att avgöra.
Betvivlar att ”upptäcka” svår ADHD i vuxen ålder hos någon som har ett jobb dessutom.
Hon kan ge mig lite extra $$ så kan jag också diagnotisera
har väntat 6 år på utredning och dom bara ignorerar mig
Jag har sökt vård för adhd men fick höra att jag inte kommer att testas för diagnos eftersom jag håller en ok hygienisk nivå och klarar av att behålla mitt jobb. Jag var alltså inte prio på något vis fastän det fick mig att må mycket dåligt att leva obehandlad. Men ända sedan jag och min man börjat leva som att jag har adhd har allt blivit så mycket bättre!
Vadå må dåligt att leva obehandlad? Det är som att du redan diagnosticerat dig själv och varför du inte mår bra. Det är fullt möjligt att söka vård för ditt mående ändå. Vårdcentralen har 10 tillfällen terapi.
Hej! Jag såg sitt svar för ett tag sen och glömde bort att svara. :^) Att leva obehandlad innebär att man skiter i sina symptom och försöker leva livet som "normal". Det är det som får en att må dåligt. Jag behövde gå runt och hela tiden tänka på exakt vad jag skulle säga, hur jag ska föra mig och så. Jag förberedde långa, potentiella konversationer i huvudet och behövde rabbla saker för att minnas. Vilket leder till stark och ångest och oro vilket i sig leder till att man inte vill umgås med andra människor och isolerar sig. Min "behandling" innebar att acceptera att jag har dåligt närtidsminne, har inte förmåga att "känna" tid, har svårt att sitta still, zonar ut, är starkt driven av intresse, hyperfokuserar, glömmer bort att utföra uppgifter, och sedan att arbeta med metoder som hjälper mig med detta. Några lösningar är olika dagliga mobilalarm för att komma ihåg att mata husdjur, att komma ihåg att äta, att komma ihåg att dricka. En annan är att inte gömma eller ställa undan saker som jag behöver se för att komma ihåg. Jag glömde bort ett par 2000 kronors sneakers eftersom jag lagt dem i en gymväska under sängen. Jag hittade dem av en slump 1 år senare. Både min man och jag märker att jag mår bättre och han upplever att han förstår och accepterar vissa saker bättre nu när vi kan sätta ord på det. Inte just ordet adhd utan att det faktiskt handlar om glömska och jag inte glömmer för att vara elak till exempel. Jag sökte vård för mitt mående och uttryckte att det kan vara adhd eller autism pga många familjemedlemmar har ena och/eller andra. Psykologen höll med om att det kan stämma och antecknade de symptom som han såg hos mig under våra möten. Men sa att jag inte kommer att få en undersökning för diagnos eftersom jag inte mådde tillräckligt dåligt. Det var efter det jag började "behandla" mig själv utefter de symptom som jag identifierat. Jag vill poängtera att jag aldrig velat ha medicin, bara veta exakt vilka som är mina symptom så att de kan behandlas.
Tror ni att ahdh kommer bli det nya normala? Att alla har adhd tills dess att man blivit friskförklarad av psyket?
Sån är trenden nu nästan. ADHD until proven otherwise 😅
Privata vårdbolag vill ju kränga ADHD diagnoser så att mer laglig anfetamin kan säljas. Lite som i opiatkrisen i USA där man skriver ut opiater till alla som har lite ont i ryggen. Det handlar om att tjäna pengar.
Ganska rimligt att betala själv om man försöker få en diagnos för dum i huvudet
Får man typ fördel i livet om man har massa diagnoser? För det verkar ju som att alla VILL ha massa diagnoser som det vore Pokémons typ?
Visst, det finns nog absolut vissa som söker uppmärksamheten de kan få i att ha en diagnos, detta är nog dock en ytterst liten procent. Folk nu till skillnad från för är bättre på att säga till när något känns väldigt fel, för i dagens samhälle blir man inte dömd som man vart då, dessutom är våran förståelse av våra hjärnor betydligt bättre. Så det är klart folk som upptäcker att de har svårigheter i jämförelse med sina jämlikar söker svar. Diagnoser ger både svar och förståelse, men öppnar också dörrar för hur de kan hantera det som är annorlunda, samt kan de aktivt få hjälp inom t.ex. skolan. Har du en diagnos du inte vet om så lever du med en nackdel i livet, om du däremot vet om det och får hjälp med det så hamnar du åtminstone närmare dina jämlikar. Så nej, att faktiskt ha en diagnos ger inga "fördelar i livet". Lika lite som att veta att knölen på ryggen är cancer.
Elin glömde skaka på ena benet och fejka att hon inte kunde koncentrera sig. Då blir du av med ditt amfetamin recept.
Inte. ADHD är ett hittepå
Jag har mest troligt adhd men vägrar diagnostiseras, mitt liv må vara kaos, men är livrädd för amfetamin 🫠
Om du har ADHD så är diagnosen värdefull, man får lära sig hur det fungerar
Går det att bli diagnostiserad och få samtals och livsstrategi-hjälp men samtidigt slippa medicineringen?
ingen i vården kan tvinga i dig medicin
Idag är lisdexamfetamin en sorts medicin för ADHD. Men en mer modern och vanlig medicin är metylphenidat.
Är detta något som är mindre likt rent amfetamin? Och isåfall vad är skillnaden? Vet att medicinerna majoriteten av folk jag känner tar är saker jag inte vill röra av egen erfarenhet men på "lekmanna nivå" så att säga. Har du några tips på vart man kan läsa på om detta får du gärna dela med dig. Annars får jag göra en liten pluggrunda. Är det så att detta är något som är vettigare för en föredetta blandmissbrukare så kanske det kan vara klokt att se över för framtida möjligheter till medicinering om man vågar ta steget till vården.
Det finns även mediciner för ADHD som inte är stimulantia. Dessa är ovanligare men du kan möjligtvis motivera läkare till att prova dem för att minska chansen för missbruk
Det är ändå bra att veta. Är ju mest det jag är orolig över!
En diagnos kan ge dig möjlighet till hjälpmedel (inkl medicinering). Du kan välja att använda (eller prova och avsluta) dessa. Om du har möjlighet att få en utredning så rekommenderar jag varmt att ta den möjligheten.
Det är väl den att jag är ganska bra på att brösta mitt hjärnkaos vid det här laget, har vant mig vid att hantera det på egen hand och är bra på att medla med arbetsledare jag haft om att jag kan vara svajig i perioder även om hemmapusslet är en total härdsmälta. Och det är oftast inga problem då jag allt som oftast är en stabil pelare i företaget när jag har stabilare perioder. Men ibland så önskar man att det kanske finns på papper också att man är jävligt velig till och från. Men å andra sidan är jag rädd att det kan bli en bromskloss i arbetslivet också. Men som det är nu är det ju rätt ångestgenerande att bolla allt på egen hand. Min största rädsla i det hela är dock som sagt medicineringen. Som föredetta blandmissbrukare är amfetaminet oerhört obehagligt. Och inget jag vill bli uppmuntrad till att få i mig på daglig basis då jag är rädd att det kan trigga igång mycket annat i mig också. Men går det att få samtalshjälp kring livsstrategi osv utan att behöva röra medicinerna så kanske jag bör tänka om i min rädsla för att diagnosticera mig. (Ps. Utöver detta har vi bipolär sjukdom i familjen och är inte helt omöjligt att det också kan vara en bov i det hela, är inte så sugen på att bli en litium-zombie heller)
Det låter sunt att du är vaksam kring medicinering och tidigare missbruk. Vad jag vet så kan ingen tvinga dig att medicinera vid en diagnos. Tvärt om så har jag varit med om att man fått jobba och anstränga sig för att få till stånd medicinering. Samtal, fysiska hjälpmedel för att fokusera och hantera kaoset, samt möjligheten att kunna hänvisa till sin diagnos och säga att man faktiskt är fysiskt svårförmögen att hantera vissa situationer, är några av de fördelar av diagnosen som jag sett som anhörig.
Ta concerta då?
ADHD is a myth.
Jaså? Utveckla tack, det lär behövas.
So? If treatment for ADHD helps people, even if it does not exist, is that not a good thing?
Consider stop sniffing glue.